Barpadda

Nu ska jag sätta mig på tåget,
åka och hälsa på K.
Hoppas min kloka, underbara vän
kan hjälpa mig få ordning på tankarna.
Om inte, får jag ändå en superbra kväll
och en trevlig arbetsdag imrg.

puss

Varför blir det alltid
så här?
Ärligt, vad gör jag
för fel?

HS tycker vi ska hålla oss
till det planerade.
Om en stund hämtar
han upp mig för
övernattning i stugan.

Nu är inte jag så säker
på om och vad jag vill.

Jag blir besviken.
Jag blir full.
Jag blir arg.
(full och arg
är ingen bra kombo)

Jag skickar kniv-mms.
(väldigt effektivt ,
men väldigt onödigt).

Annars?
Ändrade planer, tydligen.
Någon som vill umgås
med en bitter padda ikväll?

"I know there's no such thing
                   as hell or heaven
I know it's 1967
but are you sleeping have you slept
with any of my friendes
It's not something I want to know
it's the only thing I want to know
not about the mystery of God
not about myself
and am I the beautiful one
The only wisdom I want to have
is to know if I am
or if I am not alone in your love"

(L. Cohen, The energy of slaves)

Väntade på ett argt samtal,
som aldrig kom.
Idag sa jag upp mig,
men är välkommen tillbaka
till hösten.

Jag åker hem över sommaren,
känner att jag behöver det.
Jobba med favoritkollegor,
umgås med dom jag
verkligen tycker om.

Klumpen i magen är nästan
helt borta,
(examinationen kvarstår)
utslagen likaså,
nice.

Jag frågade boken,
fick svaret;
Vänta inte.

Så jag tog ett beslut,
klumpen i magen
är nästan helt borta.

Skönt.

Får utslag, över hela kroppen, på riktigt.
När jag lämnar stället, försvinner dom.
Psykiskt säger mor, N och A, jag håller med.
Vill inte jobba där, inget mer, passar inte mig.

Fick nog idag, "utbildning" som sög, hårt.
Sa som det var, drog tidigt, orka förnedring.
Nepp, inte mer, inte jag, som kan allt om jag vill.
Och nu, vill jag inte, mer.

Hej fattig sommar, Hej jag är bra,
Hej då haket.
Annars?
Ja, ett nytt extrajobb vore nice.

Fem,
jag tror jag var fem år,
första gången jag kände mig
annorlunda.
Att jag inte var som alla andra.
Känslan har aldrig lämnat mig.
Mer eller mindre påtaglig
finns den alltid där,
som den alltid har gjort
och antagligen
alltid kommer att göra.
Mina försök till anpassning
är en saga utan lyckligt slut,
mina desperata försök
att passa in
leder aldrig någonstans.
Verkar som de gör mer
skada än nytta,
får mig att må sämre,
känna mig ännu mer utanför.
Jag vet inte vad jag gör
som är så fel,
vad jag tycker,
som är så avvikande.
Har aldrig förstått varför
jag betraktas som ett miffo.

Skev självuppfattning säger de,
som trots allt,
faktiskt tycker om mig,
för den jag är,
vad jag står för.
Jag är uppriktigt tacksam för allt,
alla vackra, snälla ord,
uppmuntran och ständigt stöd,
tro inget annat.
Men jag förstår inte,
hur ni står ut,
orkar med mitt mörker,
min ständiga ångest.
Men hoppas att jag,
emellanåt är en bra vän,
en person att lita på,
någon man kan ringa
mitt i natten för tröst.
värd att ha kvar i era liv.
Att jag står för mina misstag,
mina åsikter, mina val,
att jag verkligen inte är det där miffot.

Kära mor anklagar sig själv,
för något hon inte är orsaken till.
Jag vet att hon handlat rätt,
gjort vad som varit bäst just då,
i varje situation.
Hon är den jag beundrar mest,
hennes styrka är det få som har.
Jag ser på min tonåring.
Klok, underbar, smart, sund.
Undrar om han verkligen är min,
hur kunde jag, skräpet,
få något så perfekt?
Han förtjänar en bättre mamma,
någon som kan ge honom mer
än vad jag kunnat göra.
Hoppas att han kan förlåta mig,
att han inser att jag gjort det jag trodde
 var rätt, just då,
att jag älskar honom över allt annat.

Mer än en gång har jag fått höra
att jag slösar bort min talang.
Slösar bort mina ord.
Att jag skulle kunna göra något vettigt,
leva på det jag skriver.
Men ni måste förstå,
ord är enkla,
att leva är svårt.
Jag klarar inte av kraven,
prestationsångesten,
utlämnandet.
För det finns alltid någon där,
som tycker att det jag skriver
är skit,
att jag suger.
Klarar helt enkelt inte av det,
vågar inte tro på mig själv.

Det enda jag någonsin har velat
är att leva ett enkelt liv,
bara vara, nöjd med det.
Att dela säng med någon
jag finner utståbar,
enkla sammankomster
med vänner jag litar på,
kunna lyssna på musik,
läsa litteratur
utan att någon anser mig onormal.

Lite djup, lite vardag,
lite galet, lite vad som helst.
Begär jag för mycket?
Är jag onormal?
Är jag ett miffo?

Vet inte vad jag
håller på med.
Förvirrad,
värre än vanligt.
Undrar över
valmöjligheter.
Vad är rätt,
vad är fel.
Vet inte,
vet verkligen
inte.

Jag hade en tanke
om att sluta blogga
på ett jämt inläggsnr,
avsluta lite snyggt.

Först var det 600,
men det gick inte,
hade alltför många ord
kvar att skriva.

Så jag tänkte 700,
det funkar,
sjuhundra inlägg,
måste räcka.

Men jag kunde inte
hålla fingrarna i styr,
bara skrev på,
överskred gränsen.

Om jag vågade,
skulle jag göra en PA,
bara radera skiten,
inse meningslösheten.

Och där är jag nu,
funderar på ett sista
äckligt förnedrande inlägg
innan total delete.

Vem bryr sig
om antalet?
Orkar bry sig
om en siffra?

(fast 747 hade nog varit bättre)

Det är utsidan som får dig att stanna upp,
men det är insidan som får dig att stanna kvar.

Fördelen med herr B
är att han får mig
verka normal,
vara svensson.

Jag tycker mycket om herr B,
tro inget annat,
men jag har nog
med mig själv för tillfället.

Han säger vad han tycker,
utan pardon, rakt i mitt ansikte
utan förmildrande omständigheter,
jag vet att han har rätt.

Hans ord går rakt in,
gör ont som fan,
men det är sanning,
dags att skärpa upp sig.

Vaknar tidigt,
bestämmer mig för
att inte göra någonting,
bara slappa, koppla bort,
ta det lugnt.

Somnar om,
sen frukost, ser på film,
skrotar omkring i pyjamas.
Ser på en film till
och sen ytterligare en.

Pratar med A,
stämmer av med C,
säger hej då till herr B.
HS skickar meddelanden
som får mig att skratta högt.

Ringer tonåringen,
som är vid gott mod.
Vi har ett långt, bra samtal,
skratt och allvar om vart annat.
Jag har världens bästa skitunge!

Visst, jag är fortfarande låg,
förvirrad och fylld av ångest.
Men, några vänliga ord,
att få skratta, räcker gott,
det gör min dag.

Helt plötsligt står jag inte ut
med tanken att vara singel.
Jag har trivts bra med det,
inga problem,
tyckt det varit skönt,
skönt att inte behöva ta hänsyn,
göra vad jag vill,
när jag vill.

Men nu,
helt jävla desperat.
Söker ständigt efter någon,
något som kanske kan bli.
Ständiga smällar,
alltid besviken,sviken,
fast jag egentligen har det bra ensam.

Förstår inte vad det är
som är så svårt med att vara rak,
säga vad det är,
bara ett enkelt nej
(eller ja, om det nu skulle vara så).
Det är tystnaden,
ovissheten,
som tar död på mig.

Uppriktighet är en bristvara i mitt liv,
är sjukt beroende av det just nu,
förstår inte hur man kan leva utan.
I min enfald har jag alltid trott
att äkta kärlek ser insidan,
uppskattar en hyfsad hjärna,
att kemin är viktigare än utsidan,
att humor, värme, ömhet, gemenskap
är det viktigaste, det som räknas.
Men icke,
kunde inte ha mera fel.

Jag vet faktiskt inte
hur många bakslag till jag orkar med,
om jag orkar ett endaste mer.
Hur ska jag våga chansa,
visa vad jag känner,
vem jag är,
när jag ständigt får nobben,
blir avvisad, behandlad som luft?

Annars?
Det skulle var så nice,
att få ändra status.

Lilla C,
en nyfunnen vän,
min söta studiekompis,
min rara kursare.

Trots sina unga år,
står hon stadigt på jorden,
klok och sund
i tanke och handling.

Lilla C
bjuder med mig överallt,
tar sig an, bryr sig om,
hjälper till med det sociala.

Jag tycker mycket om C,
trivs i hennes sällskap,
enkelt men med djup,
min klippa i storstaden.

Är efter med studierna,
värre än vanligt.
Redovisningar, projekt, examination,
samlar allt på hög.
Får inget, verkligen inget gjort,
bara några få veckor kvar.

Herr B camperar fortfarande
på min soffa.
Han tycker det funkar jättebra,
jag är av en annan åsikt.
Det är nästan (men bara nästan)
att jag saknar NA.
Henne kunde jag iaf skälla på
utan att hon fick ångestattack
och social fobi.

Är inne i en väldigt låg period,
ser inget slut på det mörka.
Känner mig kluven på ett sätt
jag inte riktigt kan hantera.
Längtar vansinnigt mycket
efter tonåringen, mamma
och underbara vänner.

Träffar inte prinsessorna
lika mycket som jag vill göra.
Kanske är det mitt fel,
kanske finns det inte plats.
Tråkigt är det,
behöver dessa ljuvliga varelser
i min närhet för att behålla
livsglädje och framtidstro.

Nu ska jag skriva rapport,
skissa på ultimat utemiljö,
redovisning kl 13.

ps
Dagens Rocky (DN); Han har träffat en tjej och kompisen säger; "Grattis! Det är väl första gången på fyra år?" Rocky svarar; "Ja, men det har varit jävligt skönt att slippa de där känslorna, vara svartsjuk och besatt! Jag gillar inte mig själv när jag är kär... Arg hela tiden!"
Hm, känner man igen sig, kanske?

puss

Ja,
och sen börjar det.
Sms-kriget.
Det finns inget stopp
på hur mycket frågor
och funderingar han har.
Inget verkar blir för svårt
eller privat.

Sen ,
går det för långt.
Visst, jag kan ta mycket.
Men anklagelser utan grund,
där går faktiskt gränsen,
även för en desperat padda.
Jag är fan ingen ängel
men är du så jävla bra själv?

Annars?
Desperation
är inte vackert.

Är så less på
mig själv,
mitt dunkel,
min ångest.

Varför kan jag aldrig
slappna av,
ha tålamod,
våga tro?

Varför kan jag aldrig
släppa taget,
sluta analysera,
bara vara?

Få, väldigt få
förstår hur jag mår nu.
Min ångest är
ingen vacker syn.
Jag förbannar allt,
från början till slut.
Jag är skräp,
liten jävla ful människa.
Kräver allt,
men förtjänar inget.
Mörk och dunkel
utan rätt till ljus och lycka.

Vaknar,
kraftig smak
av bitterhet.

Förbannar
mig själv,
idiotin.

Varför
blir det
alltid så här?

Sjuk,
feber och halsont.
Tentaångest,
en ofärdig redovisning.
Ett strandat projekt,
utan godtagbar dokumentation.
Svår hemlängtan,
saknar tonåringen, vännerna.
Vidrig ekonomi,
bortom all kontroll.
Funderar, gör ekvationer
utan att nå resultat.

Känner mig eländig,
liten och värdelös.
Riktig soppa
jag kokat åt mig själv.
Önskar jag var
någon annanstans.
Vill ha det enkla,
är redo för det nu.
Tar ett erbjudande
utan att tänka efter.
Försent
att ändra sig nu.

Annars?
"Så kom igen då, med allt du har och lappa ihop mig bäst du kan"
(Lasse Lindh)

Om jag inte får gå tidigare imrg,
har jag satt mig själv  i skiten.
Om jag inte skriver rapport inom en snar framtid
är jag jäkligt illa ute.
Om jag inte tar det lungt och fint
kommer jag att bränna ut mig själv.
Om jag inte tar det för vad det är
kommer jag att bli jäkligt sårad.
Om jag inte skärper till mig
kommer jag bli uthängd.
Om jag inte vågar fråga
får jag inga svar.
Om jag aldrig provar
kommer jag aldrig att få veta.
Om jag aldrig vågar säga vart jag står
får jag inga ärliga svar tillbaka.
Om jag inte går och lägger mig nu
komer jag aldrig upp imrg.

Skitenkelt,
jättesvårt.

Svaret på de fyra (existentiella) frågorna,
(nerkladdat på samma notering från vinden)
om det nu är någon undrar,
är;
Kärleken

Ångesten jag släppte ut igår
är kvar,
fortfarande obefogat
låg.

Trots
god morgon-sms,
bra fm i skolan,
gratislunch.

Trots
snabbuppdatering med K,
flera meddelanden,
lönebesked.

Fattar inte.
Förstår inte varför.

Och nu ska jag,
dränka mig i melankoni,
släppa fram vemodet,
gråta ut min sorg,
låta ångesten härja fritt.

Tjoho

Det finns bara fyra frågor
som betyder något här i livet;
(enligt en notering jag hittade på vinden)

- Vad är heligt?
- Vad består själen av?
- Vad gör livet värt att leva?
- Vad får en att vilja ta sitt liv?

Är just nu löjligt förälskad
i Lasse Lindhs texter.
En absurd kontrast till det
som brukar förföra mig.
Han är verkligen ingen Matthew,
Thom eller PJ,
inte ens i närheten av Jocke.
Men det enkla tilltalar mig nu,
på mer än ett vis.

Lasse skriver enkelt, ärligt,
ibland snudd på banalt,
om kärlek, längtan, hopp och svek.
Men jag tror honom,
förstår vad han menar,
vill ha sagt.
Musiken är lätt pop,
kanske inte den bästa,
men funkar.

För trots allt,
bortom  "svårt och speciellt"
är det ju ändå, faktiskt
det raka, ärliga och enkla
som jag strävar efter,
söker och vill ha.
En absurd kontrast
till den sörja
jag befinner mig i nu.

(Och om jag bara hade orkat
skulle jag ha lagt in några exempel på texter,
får återkomma med det)

Får ett modernt meddelande
jag lika gärna kunde vara utan.
Förstår verkligen inte meningen med orden,
men det väcker en massa av hjärnspöken.
Är du nöjd nu?

Hej då må bra känslan.
Hej igen skitångest.

Annars?
Dags för reflektion.

Så vi bestämmer oss för att fortsätta leka, jag och HS.
Möts igen, några timmar senare på mitt favoritställe.
Sitter i baren, uppdaterar, flamsar, stämmer av, skrattar.
Vi pratar på, massor av bekanta strömmar förbi.
Jag ler, säger hej, jo tack det är bara bra. Kramar, säger kul att ses och menar det.
För vad dom än säger sen, senare, så rör det inte mig, jag bryr mig faktiskt inte.
Jag är lugn och fin, avslappnad, hyfsat social och glad.
Hur det kommer sig vet jag inte riktigt, men att träffa alla dessa från förr utan att få ångest, känns befriande.
Kanske har mitt sällskap något med det att göra, kanske inte.
Men HS får mig att skratta hjärtligt, jag klarar av att sänka garden, koppla bort, bara trivas.
Känner mig bekväm, i situationen, i mig själv och i hans sällskap.
Vi vandrar vidare i natten, jag dricker alldeles för mycket vin, möter upp kända som okända, det är en bra kväll, en mycket bra kväll.
Han kysser mig någonstans där, mellan skratt och allvar och jag förstår precis allt då.
Väljer att göra honom sällskap, fast jag vet att det bara kommer att bli fel, men kan helt enkelt inte släppa känslan av lycka.
Vi sover nära, på ett sätt jag glömt bort att man kan göra.
Vaknar utan ångest, vilket är en märklig känsla.
HS fixar frukost, över kaffet ger han mig en annan synvinkel på mina minnen, ett nytt perspektiv som är välbehövligt för min sjuka hjärna (ska försöka ta det till mig, jag lovar).
Innan han kör mig hem till N gör vi upp ett kontrakt som jag har för avsikt att hålla.
Efter ett kul att ses, det var trevligt igår och en desperat kyss från mig, ropar han genom en nervevad ruta att jag kan ta och ringa nån dag, faktiskt. För det är tydligen min tur att göra det.
Kommer till en tom lägenhet, jag var tydligen inte den enda som hade bortamatch.
N anländer senare, precis lagom till min ångestattack (självklart, varför ska jag må bra mer än tolv timmar i taget?)
Jag gråter, kanske obefogat, i hans famn.
För första gången på flera år vill jag inte lämna tråkstaden, men måste åka, åka till mitt sunkiga svarta andra hands kontrakt i förorten.
Vi ligger kvar i soffan, jag och älskade N, sippar rosé, pratar om livet, ger fan i allt.
Vi går till favoritstället, möter upp I, käkar, dricker mer vin och jag orkar inte bry mig om något, förstår inte de omvända känslorna.
Smsar med HS, vet inte varför, tycker han borde förstå att jag vill ses igen, snart, utan dubbelbottnade frågor och svar.
Bordet fylls på av vin och människor, men det är helt ok.
I brist på annat måste jag ta nattbussen hem till Stockholm, vilket verkar vara en jättebra lösning, just då.
Det var det inte, kan jag lugnt säga nu.
Anländer 06.15, trött som fan, sjukskriver mig, för att sova, fixa med projektet, men hamnar i minneslådan som ger mig en svår äcklig jävla skitångest.
Ja, och där är jag nu.
Någonstans mellan att bränna över tjugo års minnen på bål,
bli full, förnedra mig själv eller hugga av huvudet
så jag iaf slipper alla dessa varför/kanske/eller /om tankar.
Någonstans mellan hopp och förtvivlan,
som vanligt.

Annars?
Oj, vilket långt inlägg...
(rekord?)
Ja, jag skulle gärna skriva något här,
men måste nog lösenordsskydda först.

Att återvända till Sthlm
blev en svårlöst historia,
men det är lugnt,
tar en nattbuss
och hoppas på det bästa.
Ska vänta ut tiden
med kära vänner
på favoritstället.

Annars?
Har hånglat,
det var nice!

Har köpt kostym till tonåringen,
sagt hej till favoritkollegor,
tagit mer än ett glas vin med N,
långfikat med HS.

Än så länge är mitt besök
i tråkstaden ångestfritt.
Men man vet aldrig hur det slutar,
har nästan ett dygn kvar.

Dags att fixa till sig,
kanske finns det någon som vill
umgås lite till.
puss

Åker till tråkstaden ikväll,
ångesten gör sig redan påmind.
Men längtan efter tonåringen
är starkare.
Sen är det en del praktiskt
som måste ordnas.
Har inget inbokat,
få vet att jag kommer
känns bäst så, inga måsten.

Men säga hej till fd bästa kollegor,
köpa studentkläder med tonåringen,
ta ett glas vin med N,
kanske träffa HS,
är vad som står på dagordningen,
räcker nog gott så.
Sen vet man aldrig vad som händer,
något knas blir det säkert, som vanligt.
Ring så får vi se.

Kan inte beskriva
hur det känns,
men när vi ses,
säger hon mitt namn
och ger mig ett
bedårande leende.

Som en sann prinsessa,
räddar hon min dag,
denna ljuvliga varelse.
Hennes lilla hand i min
ger mig hopp om livet,
framtidstro.

Komatrött.
Borde reflektera, renskriva., analysera.
Sover istället.
Vaknar, fortfarande komatrött.
Orkar inte bry om projekt och studier.
Ringer det där samtalet
jag medvetet undvikit i flera veckor.
Det går över förväntan
och därför anser jag mig
färdig med denna dag.
Åter till sängen.

Tvingar mig upp tidigt,
listan är lång på allt det där
jag verkligen måste göra.
Givetvis omprioriterar jag,
men ordnar det viktigaste
inför morgondagen.
Gårdagens ångest ligger kvar
som en skugga, en bitter eftersmak
men lyckas hålla den under kontroll.
Tar en sen buss in till jobbet,
där det är en ovanligt lugn em/kväll
men ett trivsamt arbetspass.
Imrg ska jag tillbaka till verkligheten,
starta upp mitt projekt,
hoppas verkligen att det fungerar.

Annars?
Lasses "Skyll på mig"
går på repeat,
är nog den bästa han gjort.

Vaknar tidigt
med den där
välbekanta,
förbannade,
äckliga
känslan av
ångest.

Som en hinna
runt mitt
hjärta,
sinne
ligger
vemodet,
sorgen.

Obefogat,
utan orsak,
utan anledning,
finns det bara där.
Hur ska jag
orka med
den här dagen?

Möter upp älskade A,
öl i solen, rosé på balkongen,
Lasse i högtalarna.
Vi fixar, fnissar,
klagar över tjocka magar.
Så iväg, på lokal.
Hänger i baren innan vår darling
går på scenen.
Herr Lindh bjuder på sig själv
så han nästan svimmar.
Glömmer texter, spelar fel,
han skrattar, vi njuter.
Trivs, mår bra.
Vidare till nästa ställe
och nästa.
Sent ramlar vi hem,
glada tar vi ett sista glas,
somnar till vår favorit.

Första maj, vaknar tidigt,
kurerar oss med ostbågar och cola,
somnar om.
Dricker kaffe,
ser på töntig amerikansk film,
softar, bara är, på det där sättet
jag bara kan göra med få människor.
Dagen går över i eftermiddag,
tidig kväll.
Det är dags för A att åka hem.
Jag lämnar henne där
på centralen.
Trots vetskapen att vi snart ses igen
får jag kämpa med tårarna.
Håller masken, vill inte att
hon ska tycka jag är löjlig.
Två månader kvar till vår andra älskling,
just nu känns det som en evighet.