Barpadda

Det finns inga andra sätt, jag vet,
bara att gå vidare, göra något annat.
Så, jag tänker göra det, gå till annat,
träffa något vidare, ge mig själv en chans.

Seriöst, det kan inte bara vara mitt fel,
jag som alltid är den "svåra och speciella".
Eller? Jag tror på hoppet, att det goda segrar,
så småningom, kanske, jag träffar någon för mig.

Okej.
Jag kan fortsätta gräva ner mig,
må apa över något som inte blev.
Jag kan sörja månader av lycka,
som egentligen inte fanns på riktigt.

Visst.
Jag kan se problemet, inse mitt bidrag,
förstå att jag är den felande länken i "oss".
Jag kan anklaga mig själv för att vara svår,
den där ingen orkar med, förstår, står ut med.

Eller.
Så kan jag beskylla dig för allt och inget,
hur du lovade runt utan avsikt att hålla orden.
Ditt sätt att få mig lita på kärleken, tvåsamhet,
hur meningslöst allt är, blir normativt tänkande.

Annars.
Mår jag mest skräp på grund av saknad,
längtan efter något jag aldrig kommer få.
Som du fick mig tro var möjligt, en chans,
eller något i den stilen, en alternativ lösning.

Enfald.
Jag, min idiot, trodde på dig, oss,
att allt var "in the name of love".
Fel, så jäkla fel, hur kunde det ske,
hur blåögd, naiv är jag egentligen?

Ja och nej.

Ja.
Det är dags för mig att inse att
allt är ändrat, inte är/blir som förr.

Och.
Givetvis betyder det allt
för mig, just här och nu, tyvärr.

Nej.
Saker och ting är/blir inte
som jag skulle vijla att de var.




Så,
ja?
Och? Nej?

Veckor av ångest, pluggande, skrivande, kämpande (och massor av skratt)
skulle bedömas, granskas, få sin dom, under en grå, bister måndag.
Vi var väl förberedda, jag och litet C, nöjda, tillfreds, nästan inte alls nervösa.

Sen kom orden, sågningen, gör om - gör rätt, omstrukturering annars icke godkänt.
Min totala kollaps i tårar, besvikelsen, känslan av att det är helt f**king kört.
Litet C som försöker hålla oss uppe, att vi fixar det här, vi kan ju allt och lite till.

Viljan att skicka hatbrev till handledaren, bombhota institutionen, bara dö.
Allt på en och samma gång, fanns ingen hejd på känslorna men mest besvikelse.
På mig själv, ingen annan, att jag kunde tro så gott om min förmåga, kunskap.

Två dagar av tårar och snor drev fram ett behov av att kunna, göra akademiskt rätt.
Så vi gör det, litet C och paddan trixar, klipper, klistrar, skriver om, löser problemet.
För när det gäller finns det få som har samma insikt, vinnarskalle som oss.

År av tvångsmatat genusperspektiv, sen anklagad för feministisk ton.
Öhh, vad hände? Hur kan det någonsin bli fel att stå för egna ord?
Speciellt om det görs tydligt och med stöd av korrekta referenser.

Vad som än händer är vi nöjda med vårt arbete, vi gjorde bra från början.
Språket är felfritt, teoretiska perspektiv relevanta, analysen är klockren.
Strukturella fel? Ja? Men är det verkligen viktigare än innehåll?

Dubbelmoralen är ett faktum, ett skratt som fastnar i halsen.
För det som har predikats under dessa år är paradigmskiftet.
Den nya synen som äntligen är här, tillåtande pedagogik.

Så vad säger du SU? Ska man leva som man lär?
Är inte det tillräckligt fint? Rädd om statliga medel?
Tillämpad och låst eller postmodern och fri?

Det vill säga;
Deppa ihop totalt
OCH
gå vidare.

Men ändå;
F**k SU
OCH
ambivalensen.

ps
Givetvis fixar
jag och litet C
allt och lite till.

Klarheten infaller sakta,
hittar fokus igen.
Mycket återstår än,
bakslaget sätter spår.

Måste orka vara stark,
modig, ensam.
Ingen annan äger
mitt liv förutom jag.

Lyssnar på Exogenesis, Matthews symphony i tre delar.
Vansinnigt vackert var och en för sig, tillsammans helt magiskt.
Storslaget, galet, på bristningsgränsen, svårslaget.

Byråkraten envisas med att höra av sig,
halvlovar något vid varje gång, onödigt,
är så klar med honom, borde säga ifrån,
igen.

Gitarristen ger igen med samma mynt,
låter mig vara den som vill ses, umgås,
försöker göra mig svartsjuk och lyckas,
tyvärr.

Liten ignorerar, struntar i mig,
skyller på gud vet vad, undviker,
så där som jag gör mot honom
ibland.

Vagabonden skickar koden, ordet
som brukar göra mig svag,
men jag orkar verkligen
inte.

Tänker mest på honom som jag
inte riktigt förstår, förbjudet,
om han skulle kunna älska
mig.

Snart klar med studierna,
jiisus vart tog dom här åren vägen?
Snart är tentaångest, ordbajsande,
teoretiska perspektiv, ett minne blott.

Det har varit en fantastisk resa,
otroligt givande, kämpigt, fattigt,
vansinnigt roligt, nya bekantskaper,
hittandet av vänner, självutvecklande.

Sökt jobb, som jag egentligen inte vill ha,
lämnade stället med en underbar magkänsla.
Hoppas innerligt att dom vill anställa mig,
kan bli hur bra som helst, utmanande.

Verkligheten är så nära nu,
med skräckblandad förtjusning.
Allt kan gå så tokfel eller bli helrätt,
bara framtiden (och magkänslan) vet svaret!

Vad var/är vår vänskap för dig?
Något hållbart eller enkelt glömt?
En fantasi du behövde leva ut?
Något förkastbart nu när du vet
vem jag egentligen är?

Nej, jag är varken sur eller bitter.
Säg bara som det är, snälla.
Min hjärna exploderar snart
av alla idiotiska tankar
och längtan efter oss.

Ok?

Drömmer om den unga och söta.
Han vill ses, säger att "läget har ändrats".
Lyckan sprids i min kropp, vill han försöka igen?
Sen tveksamhet, orkar jag en vända till?

Den unga och söta ska flytta, behöver rensa,
ger mig en bunt papper utan att se på mig.
Får allt jag har skrivit till/om honom i min hand,
fast jag aldrig låtit honom läsa ett enda ord.

Svår klump i magen, vet vad allt handlar om.
Frågar lugnt om han träffat någon annan,
om det i så fall är "hon", hans kollega.
Han ser bort, svarar att så är fallet.

Den unga och söta berättar att dom träffats länge,
hela tiden samtidigt som oss, förstod jag inte det?
Hur han inte velat säga något, rädd för att såra
då han faktiskt tyckte så mycket om mig.

Mitt ursinne blir brutalt, bryter ihop totalt,
bara slår, slår och slår honom, snorar, grinar,
skriker hysteriskt men inte ett ljud ur min strupe.
Han tar det en stund, ber mig sedan att gå.

Den unga och söta befaller mig att låta honom vara,
aldrig mer ta kontakt, helst radera honom ur minnet.
För han vill vara lycklig nu, inte leva i missär och vemod.
Jag om någon borde väl förstå, eller hur?

Vaknar av att jag förtvivlat försöker andas, hjärtat rusar
på väg att brista helt och hållet, tårar som rinner.
Inser sakta att det var en dröm, lugnet återvänder,
återtar kontrollen, försöker somna om.

Men tankarna mal.
Varför är han fortfarande kvar?
Vad är det som gör honom så svårt att släppa?
Jag var ju inte ens riktigt kär. Eller?

Det händer ibland att mina drömmar är sanna,
sanna på det viset att förnimmelsen är total,
som om allt jag förtränger måste få komma fram,
visa sig hur fult, brutalt eller vackert det än är.

Kanske var det ingen dröm, bara fakta
om hur det var, är, ligger till, måste vara,
så jag slipper tänka på/om varför han försvann
den där kvällen på centralen utan att vända sig om.

Bestämmer att det får vara så, han tillhör det förgångna.
Den unga och söta är borta, finns inget kvar att göra.
Kommer aldrig få några svar, bara att inse, låta det vara,
han har gått vidare, jag måste verkligen också göra det.

Umgås med Skitungen,
denna underbara varelse,
som nästan bara är min.

Bor hemma hos N,
min älskade bror,
vill aldrig vara utan.

Dricker vin med fina L,
uppdaterar, myser,
fantastiska vän.

Kaffe med Kollegan,
saknar honom kopiöst,
enkelheten som finns.

Möter upp the Evil,
nörderi och allvar,
som alltid, en tår.

Och sen alla andra,
jag faktiskt tycker om,
som gör det utståbart.

Men sen allt det andra,
skitpratet, oförståelsen,
snacket, småheten.

Som gör att jag
bara vill åka, lämna,
aldrig återvända.

Staden ger mig ångest,
förvandlar mig till något
jag verkligen inte är.

Dags att gå vidare,
det som har varit
går inte att ändra.

Dags att släppa taget,
låta det vara dåtid,
komma ihåg det goda.

Dags att sluta se bakåt,
analysera, undra varför
över svar som aldrig fås.

Dags att se framåt,
möjligheterna,
vad som kan bli.

Fitter, happier, more productive,
comfortable, not drinking too much,
regular exercise at the gym, at ease,
eating well (no more microwave dinners and saturated fats),
sleeping well (no bad dreams), no paranoia,
careful to all animals (never washing spiders down the plughole),
keep in contact with old friends (enjoy a drink now and then),
will frequently check credit at (moral) bank (hole in the wall),
favors for favors, fond but not in love,
charity standing orders,
no longer afraid of the dark or midday shadows
nothing so ridiculously teenage and desperate,
nothing so childish – at a better pace,
slower and more calculated,
no chance of escape, will not cry in public,
a good memory, still cries at a good film,
still kisses with saliva,
no longer empty and frantic like a cat tied to a stick,
that’s driven into frozen winter shit (the ability to laugh at weakness),
calm, fitter, healthier and more productive

(Orginalversion; http://www.youtube.com/watch?v=8EoukRWQ-ec)