Barpadda

Han ringde...
Jag rodnade, inte för att det var nåt speciellt han sa, men... ändå...
Jag säger "kul att du ringde" han svarar "kul att du svarade"....
Från o med nu kommer jag alltid att svara när han ringer, oavsett vilket tillstånd jag är i
eller hur jag mår - ska det va så får det vara på riktigt!

Varför ska man göra sig bättre än vad man är?
Varför ska man inte visa andra om man mår dåligt?
Varför säger man att "nej nej jag är vaken" när någon ringer när man sover?
Vad är det för fel med att vara den man är?
Varför är det så svårt att tro att någon kanske tycker jag är bra, precis som jag är?

Vad jag skulle frågat, om jag bara vågat...

- Hur lång är du? (inte för att det spelar någon roll, men...)
- Politisk färg? (spelar inte heller någon roll, men ganska intressant att veta)
- Är du rädd för att bli bitter? (det är jag)
- Får du fortfarande positiv energi av mig?
- Tror du på ett liv efter detta?/tidigare liv? (det gör jag)
- Lider du av homofobi?
- Tror du fortfarande på kärleken? (jag vill, men vet inte om jag vågar)
- Din favorit-författare (snälla, säg att du har minst två...)
- Var det du eller jag som tog "första steget"? (antagligen jag, men skulle vara kul om det var du...)

Tror man kan säga att jag var på "date" igår...
Jepp, det är samma som sist (som jag träffade på krogen efter p-festen).
Var hemma hos honom, käkade och kollade på film = trevligt, sov över = "very nice".
Varför är det sååå himla mysigt att sova med en annan människa?
Men i morse blev det samma som sist; "hej, hej, vi kan väl höras"... URK!
Blir bara nervös och osäker... BLÄ!
Tyvärr så börjar jag tycka väldigt bra om honom... SUCK!

Men, men, har bestämt mig för att ge honom en seriös chans (OM han nu vill...), han uppfyller ju mina sk krav för en ev framtida relation (gillar Muse och kan nog accepterar min kärlek till Jocke Berg även fast Kent aldrig funkat för honom).