Ett steg framåt, två steg bakåt... Eller?

Tror jag hittat källan
till min ångest;

Skuld

Skuldkänslor över att inte vara.
En bra mamma, vän, kollega.
Inte räcka till, inte förstå, inte duga.

Att inte kunna vara en god, bra människa.

Vilket leder till
nästa fråga;

Varför?

Varför känner jag skuld?
Varför fylls jag ständigt av skuldkänslor?
Vad gör jag som är så "fel"?

Är jag annorlunda eller är det alla andra som är likadana?

Tappad tro

Har förlagt ett favorithalsband,
ganska ful, egentligen.
Men det ger mig stöd,
på något underligt vis.

Arvegods, annorlunda,
mitt konfermationskors.
Fan om det är kvar hos han,
vars nummer jag raderat.

Underbar torsdag

Vaknar 05
(nice...)
Sambon kommer 06.30
(något vinglig)
Tvättstuga 7-10
(ostädad, givetvis)
Försök till pluggande
(går riktigt trögt)
Föreläsnig 13-15
(Hoppsan, somnade ett tag)
Reflektion
(så less på detta påfund)
Jobb 17-21.30
(hm, är något ovan)
Samtal med A 22- -
(med nikotin och vin)

Annars?
Jo tack,
tenta om en vecka.

Lägesrapport #53

Anlände till campus strax före 09,
lämnade området strax efter 21.

Föreläsning, fika, studiegrupp.
Lunch, lite pluggande, studentpub

Hängt med söta kursare,
tränat socialt beteende.

Allt frid och fröjd
tills saknaden golvade mig.

Tonåringen, mina vänner, vinterapi.
Substans, tokerier, favoritstället

Umgås, slappa, jobba, skratta
med människor jag älskar.

Nej, jag ångrar mig inte
längtar bara så förbannat mycket efter er.

Till K (uppdatering som lovat)

Sen sö em kommer ett
"sorry"-sms från hånglet,
även innehållande frågan
om allt är bra med mig.

Eh?

Jag raderar
hans nummer.

Poff,
borta

Söndagens dejt


Mer logik

M undrar varför jag bryr mig,
när det ändå inte är intressant.
Jag undrar detsamma.
Men det skulle vara nice
att någon gång få vara den som säger
 "nej tack" först.
Så jag skickar ett förnedrings-sms.
(givetvis inget svar)
Mest för att jag är så jävla trött,
trött på spelet,
avsaknaden på uppriktighet,
trött på skiten helt enkelt.
Förhoppningsvis kan det generara
till något bra,
för någon annan i framtiden,
att ärlighet faktiskt uppskattas
av de flesta.
(speciellt av mig)

Dagens ordspråk blir således;
En rak sanning gör mindre ont
än flera ljumna lögner
som ett försök till förmildrande omständigheter.

En helt vanlig lördag

Dagen börjar bra,
uppe i tid,
gott kaffe,
DNs kultursidor,
pluggandet flyter på,
fm-samtal med A.

Några timmar senare
bara vänder det,
vemodet kommer smygande,
ensamheten jobbigt påtaglig,
saknad som kväver mig,
tvivel på min förmåga.

Liten ljusglimt genom
långt samtal med N,
planerar besök.
Återvänder till föregående
sinnesstämmning,
Häller upp ett glas rött,
dränker mig själv i melankoli.

Dagens




"Look into my eyes
It's the only way you'll know I'm telling the truth"

Sorry K, spänningen är över

Ringer till hånglet, hamna hos mobilsvar.
Något senare ringer han upp,
totalt ointresserad av att prata
(varför ringa?).
Han kollar snömängd, jag sippar rött.
Tröttnar på spelet och frågar;
"Ska vi ses nåt under helgen?"
"Alltså, det skulle nog kanske funka", får jag till svar,
"Fast jag är grymt sugen på att åka skidor...
å så är jag bjuden på fest...
Hur har du det?"
Idiot som vanligt svarar jag uppriktigt;
"Näe,  jag borde plugga,
kanske tar en tur till "dalen" imrg,
leka lite med prinsessorna, annars inget."
tystnad
Jag säger; "Men ring mig på lö, så får vi se"
Hånglet svarar; "Visst, bra, vi hörs"

Eller inte,
skit samma.

Lägesrapport #52

Denna ständiga rädsla,
osäkerhet, förtvivlan, vemod.

Jag undrar ofta,
vart allt kommer ifrån.
Det här eviga analyserandet
som ständigt pågår
i min skruvade hjärna.
Hur och varför det började,
om det finns en utlösande faktor,
en orsak till mina komplicerade tankar.
Varför är jag oförmögen att sluta?
Kommer jag någonsin  kunna bryta mönstret,
få förmågan att lämna det bakom mig?

Är jag evigt dömd att gå vilse i
mina sjuka tankar, mitt eget mörker?

Är så less.

Smakprov



Bara att köpa biljett till sommarens konsert!

Logiken fortsätter

Hånglet svarade; "Ja, varför inte :-)"
Viket gjorde mig något förvånad.

Idag har han ringt, vill höras senare.
Vilket gör mig lite förvirrad.

Undrar vad och om jag vill,
om jag orkar med spelet.

Det är fan inte lätt
att var ambivalent.

Kvällens dejt


Here we go again


Jag skickar ett sms
till hånglet.

Ångrar mig direkt,
så onödigt.

Men min sjuka hjärna
behöver veta.

Givetvis inget svar,
avskyr ovissheten.

Hur svårt kan det vara?
Att skriva "nej tack"?

Svar

Ställer en fråga,
Boken svarar;
"Situationen är oklar"

Omformulerar frågan,
Boken svarar;
"Om du inte kämpar emot"

Jepp,
allt blev glasklart,
eller not!

Blir nog
en kväll med
älskade pj.

14/2

Alla hjärtans dag, vilken dret.
Fast jag har faktiskt dejt, med en prinsessa,
hon sover sött sedan länge.

Funderar över kylan, förstår den inte.
Borde plugga, istället skapar jag ångest över något
som aldrig kommer få svar.

Det är bara det att bakslagen börjar bli många nu.
Skulle behöva en lyckling fling, vara förälskad,
ha lite rosa full.

("I'm okey, most of the time, I just feel a little lonely tonight")

Som vanligt

Så,
jag bestämmer mig för
att träffa hånglet.

Vi
sätter oss i baren
dricker rött, pratar.

Jag
tycker det funkar bra,
att det är trevligt.

Sen
vet jag inte vad som hände,
bara att det blev kallt.

Men
det är som vanligt,
att jag ens orkar försöka.

Det
måste vara något
som är fel på mig.

Sis

Får ett långt
meddelande,
tårarna kommer.

Gråter hejdlöst,
både av lycka
och sorg.

Små enkla ord,
som värmer,
förändrar.

Sis skriver;
"Jag vill lära
känna dig!"

Ska jag, eller inte

Ska snart träffa hånglet,
kanske är det en dejt,
jag vet inte.

Är lite lätt illamående,
gjort ett antal klädbyten,
varför vet jag inte.

Har fortfarande tid
att avboka, att hinna dit,
jag vet inte.

...




Förlåt, eller kanske inte... (fan för gamla dagboksanteckningar jag är sjukt beroende av att läsa)


Not so good

När jag,
dagar som den här,
tillåter mina tankar att
fastna hos honom,
blir längtan så påtaglig.

Min längtan
efter att kunna
andas, sänka garden,
bara vara,
hitta någon som förstår.

Det brukar
kännas ok,
ge mig hopp.
En konstig slags
framtidstro.

Men idag
är frågan om,
inte när,
jag kommer att
kunna uppleva det igen.

("Och jag tror minsann min själ dör av svält")

Tips

Om man som jag
vaknar med vemod i tankarna,
lätt sorg runt hjärtat,
är Radioheads "In Rainbows"
kanske inte det smartaste
valet av morgonmusik.



(Men satan, det är vansinnigt bra)

Hånglet

Hånglet ringer,
förvånande långt samtal.
Vet nu vad "senare" innebär.

Hånglet frågar
om planer i helgen.
Nada, svarar jag ärligt.

Hånglet undrar
ifall vi ska höras senare.
Visst, varför inte.

Hånglet vill
kanske att vi ska ses.
Jag klarar mig utan.

H

Varje dag tänker jag;
Måste ringa H,
vill det,
behöver höra hans röst,
en vänlig själ
i storstadsdjungel.

Varje kväll tänker jag;
Attans,
jag ringde aldrig,
gör det imrg,
jag vill,
behöver det.

Så, jag är kaos,
helt förvirrad,
som du vet,
men jag har aldrig
slutat bry mig om dig,
ville bara berätta.

Fantastisk måndag

Försover mig.
Äckligt kaffe.
Redovisning.

Så kommer
äcklig, jävla
skitångest.

Ångest,
vet inte varför,
utan direkt orsak.

Jag blir
låg, trött,
förbannad.

Trodde jag
skulle slippa,
klara mig undan.

Dret.

Annars?
Tack för all hjälp,
söta, underbara vänner
och kusiner.

Logik

- Ska vi höras senare? undrar hånglet
- Visst, svarar jag, fast jag inte bryr mig,
vill nog egentligen inte ses igen.
Han får mitt nummer,
tåget kommer, kram, kram.

Nu sitter jag här, sen sön kväll,
funderar på vad "senare" innebär.
Hånglet har inte hört av sig,
vilket jag är irriterad över,
som i sin tur gör mig sur.

Alltså, jag blir sur på mig själv
för att jag blir irriterad på att
han inte hör av sig,
när det verkligen kvittar.
Varför detta spel, låtsasintresse?

Säg istället;
Ha det.
Vi kanske syns.
Tack, det var nice.
Eller dra listigt iväg.

Tvärbanan

Oplanerad premiär för tvärbanan idag,
var inte riktigt meningen
att slockna på efterfesten,
men nu blev det så.

Karatefylla igår,
mår som jag förtjänar,
men har fått hångla,
det var riktigt nice.

Mindre kul att vakna
i okänd stadsdel,
åka leksakståg,
lätt illamående bland barnvagnar.

Nu ska jag skriva rapport,
redovisning kl 09.00 imrg,
kommer att gå sådär,
men orka bry.

Kärlek (ja jävlar!)


















Tillåt mig skryta lite

Blev godkänd på senaste tentan,
vilket innebär att jag har
klarat första terminen utan
en enda omtenta!
Jag är nöjd.

(30 hp tagna, bara 180 kvar...)

Tre vänner

Dötråkig föreläsning,
grupparbete,
rapportskrivning.

Skulle inte ha
klarat dagen utan
tre sk vänner.

Koffein,
nikotin,
intelligent värktablett.

Nja, kanske, eller?

Jag tänker;
kanske är det inte så bråttom,
skulle inte nästa helg funka bättre?
Om jag bara struntar i det,
vad händer då?

Jag måste;
planera det praktiska,
ringa jobbiga samtal.
Be om hjälp (jag avskyr det så),
sluta skjuta upp det oundvikliga.

Jag vill;
ha det klart, har väntat för länge,
finns inget kvar att skylla på.
Imorgon ska jag fixa allt det jobbiga,
kanske.

Annars?
Plugga med feberfrossa
är ingen höjdare.

Lägesrapport #51

Jag vet inte,
vet inte längre
vem jag skriver för,
inte heller varför.

Det jag vet är,
att jag inte skriver
speciellt bra förnärvarande,
inte heller som jag borde.

Jag ber om ursäkt,
försök ha överseende
eller skit i det,
kanske blir det bättre.

Vindens skugga



"Slumpen är de ärr som ödet lämnar efter sig"






RSS 2.0