And the answer is...

Ja, jag låg med "ginger", fucking Irish.
Ja, det var väl ok, kanske, typ, eller inte.

Det skulle kunna ha funkat om han varit ärlig
och inte låtit som en skolflicka vid orgasm.

Hur jävla svårt ska det vara att talk straight?
Herregud, katolsk dessutom, eh, nej tack.


Frågor på detta?



The question

Fuck the Irish eller fuck Irish?

Dagen efter, kvällen före

Tokiga kvällar, nätter,
galenskap, fuskande,
tar till slut ut sin rätt.
Skratt blir till tårar,
känslan av likgiltighet,
att allt redan upplevts.

Så många gånger förr,
orkar inte mer, nog nu,
vill inte en vända till.
Det där att stå bredvid,
uttråkad, se, uppleva
allt åter igen.

Det hör liksom till
tråkstaden, inte här,
absolut inte här.
Men lik förbannat
så upplever jag det
trots storstadens puls.

Hittar Liten i vimlet,
finns inget annat än
be om hans tröst.
Att följa med honom
hem i gryningen,
våga vara svag.

Erkänna demoner,
nojor, paranoian,
hur allt bara är.
Liten är fantastisk,
alltid, som vanligt,
varm och närvarande.

Morgonens ångest
är brutal, ofrånkomlig,
bara två ord existerar.
Förlåt (till honom).
Skärpning (till mig).
Inget annat (för fan).

Morning Mr Magpie

Har seriös skrivkramp.
Det händer massor,
hela tiden, bra saker.

Men orden har fastnat.
Inget vill komma ut bra,
frustrationen är svår.

Önskar jag kunde vända det.
Så där snyggt som Thom gör,
skapa något fantastiskt av skiten.

Men det lär ju inte hända.
Har liksom inte den förmågan,
kanske på både gott och ont.

Så, håll till godo med "skatan".
Ha tålamod med paddans ångest,
förvänta inga mirakel. Ok?



You got some nerve, coming here. You stole it all, give it back
Good morning Mr. Magpie. How are we today?
And now you stole it, all my magic. Took my memories
And now you stole it, all the magic. Took my melody


Jomensåatt...

Om en vecka skriver jag kontrakt,
ska få ett alldeles eget förstahandshem!

Visserligen på "fel" sida, men ändå,
ett boende som bara är mitt, så länge jag vill!


la Familia

Underbara dagar med mor och skitunge.
Firat födelsedag med teater, krogbesök,
middag med fina, fina familjen.

Önskar att dom alltid, alltid var nära.
Slippa längtan, saknaden varje dag.
Inte behöva gråta i smyg vid avsked.


? (creep)

Varför plågar jag mig själv?
Varför kan jag inte sluta?

Hur svårt kan det vara?
Att bara låta bli, sluta bry?

Va?

VA?


(miffo)

Lägesrapport #155

Jag kräks på reflektioner.

(Jaja, vet hur viktigt det är, men seriöst, hur många reflektioner orkar man innan själva begreppet blir effektlöst?)

Två (andas lugnt och fint)

Kanske bara strunt, men följande ord har hjälpt mig,
fått mig att inse att jag måste inte allt på en gång,
skippa prestationsångesten, låta saker och ting ta sin tid.

"Den enda anledningen till att tiden finns
är för att allt inte ska ske på en gång"

"Jag undervisar inte mina elever, jag försöker
bara ge dem förutsättningarna för att lära sig"

Jag älskar mitt jobb!

Seriöst, kan någon berätta varför?

Trummisen skickar långt meddelande,
ber om ursäkt, förklarar, vill boka dejt.
Svarar visst, ok, varför inte? Hör av dig,
senare, närmare, så kan vi styra upp.

Trummisen skriver najs, superfint,
hur glad han är över positivt svar.
Jag ler åt hans tappra försök, men
tänker samtidigt, vore kul att ses.

Dagarna går, helgen kommer, tystnad.
Inget förslag, ingen inbjudan.
Skit sak samma, men ändå,
varför ens höra av sig?

Förstår inte meningen med att
ta kontakt, uttrycka vilja med ord
att ses, träffas igen, när avsikten,
intentionen är lika med noll.

Kan någon svara mig på det?
Förklara, göra det förståligt.
Svara även gärna på varför
jag är vaken just nu.

Saturday Nightmares

 

You are my misguiding light
You are the ghost that I can’t escape


Inget ont som inte har något gott med sig...

Ok.
Jag torkar tårar och snor.
Inser vad som måste göras.
Vad jag behöver prioritera, fixa.

Så.
Jag tar tag i skiten.
Strukturerar, organiserar.
River ner, gör plats för nytt.

Och.
Jag jobbar hemma.
Klipper, klistrar, gör.
Fint ska det vara, ordning.

Så.
Nu är jag ikapp.
Allt har sin logiska plats.
Pedagogisk dokumentation.

Ok.
Inget är färdigt.
Men jag känner hopp.
Tro finns att jag kan det här.

Så.
Visst blir det bra.
Jag kan, vill, törs allt.
Kommer bli det bästa, eller?

Bajs (så att säga...)

Bryter ihop på jobbet,
tårar forsar utan slut.

Ingen har varit elak,
gjort något dumt.

Blev bara för mycket,
av typ allting.

En liten struntsak
fick mig att brista.

Värst är min egen
prestationsångest.

Och det där jäkla
behovet av kontroll.

The mess

Sorry, vet att det är liiite rörigt här just nu!
Försöker få ordning på tillvaron och inlägg.
Tekniskt strul och ovilja till skrivande
är orsakerna till detta bloggkaos.

Ni vet hur jag är och vill ha det,
var sak på sin tid och plats, typ.
Så ha tålamod, är snart klar med
omstrukturering och uppdatering.

Ok? Förlåt? Puss?



CM


"Det går inte att fly från minnet och sorgen i den här världen.
Våra felaktiga handlingar hemsöker oss, med eller utan ånger"

(G. Parker)


Miss you!

Långt samtal med E,
allvar och trams.
Saknar henne kopiöst,
galenskap, fin vänskap.
Måste ses snart,
innan jag dör av längtan!

The right thing to do?

Måste bryta med Gitarristen, nu,
innan jag faller, tappar kontrollen.

Vi är massor, men ändå ingenting,
just nu tar han onödigt stor plats.

Vad vi än håller på med, känner,
så är det ohållbart, ren dårskap.

Önskar jag kunde låta det fysiska vara,
ha kvar Gitarristen som vän, utan fördelar.

Men måste bryta, nu, förekomma kaos,
innan jag blir besviken, sårad, sviken.


Lägesrapport #4073 (Håller Thom hårt i handen)

"Konsten att leva hänger på en skör tråd mellan att släppa taget och att hålla fast"


Önskar jag kunde släppa taget, gå vidare.
Se det som är vackert, här och nu.
Istället för att hålla fast vid det förgångna.
Något som aldrig kommer bli, eller vara.

Men jag träskar runt i om/vad/varför/kanske.
Undrandes vad jag gör som är fel.
Istället för att tänka positivt, se erfarenheten.
Inse erfarandet, att jag lever, känner, är.




Fuck bureaucracy

Byråkraten säger; Du har väl inte glömt spelreglerna?
Paddan tänker; Din idiot, det var jag som bestämde dom...

Och där fick jag helt enkelt nog av byråkrati.
18 månader som "den andra" räcker.

Är så trött på hans tjatande, snokande frågor.
Trött på hur jävla snygg jag tycker att han är.

Är så less på att han aldrig kan passa tiden.
Less på hans perfekta yttre, tillknäpptheten.

Stör mig på hur han måste vika sina kläder.
Hur störda hans jävla rutiner är, alltid samma.

Blir uttråkad av hans intresse av mitt liv.
Provocerad av hans borgerlighet, det falska.

Förbannad över att behöva anpassa mig.
Sur som fan att jag tillåtit det för länge.

Byråkraten säger; Vi ses snart igen då, sexy!
Paddan småler till svar, men tänker; Skulle inte tro det...




Good stuff! (något försenad uppdatering...)

Godkänd på examensarbetet, bra betyg,
plugget är över, har officiellt tagit examen,
vi fixade det, mitt kära litet C och jag.

Ingen mer tentaångest (bara en liten kvar),
byter högskolepoäng mot lönebesked,
en levnadsbar ekonomi väntar.

En lång, jobbig, underbar tid är över,
en ny spännande, utmanande väntar,
framtiden känns lärorik och givande.

Har börjat jobba, trivs superfint, känns helrätt,
underbara busungar, två fantastiska kollegor,
högt tak, skratt, uppriktighet, äkta värme.

Insikt (igen) över vilka fina vänner jag har,
och som alltid en stöttande, älskad familj,
hur ljuset sprider sig sakta i mitt liv.

Kultur och musik är bokat och väntar,
(kärleken också, enligt Jocke),
hoppet finns, tilltron likaså.

Det går bra för mina nära kära,
lycka finns, är och stannar,
så som det alltid ska vara.

Och snart (kanske, kanske) skriver jag
på ett första hands kontrakt, får eget,
ett nytt hem som bara är mitt.

Puss!




RSS 2.0