Barpadda

Det är dags att
dumpa Liten
glömma Byråkraten
sluta utnyttja T

Det är dags att
sluta slösa energi
återfå glöden
hitta kärleken

Det är dags att
återta fokus
spela huvudrollen
älska mig själv

Avskyr min sjuka hjärna,
ständigt flippande tankar,
analyserandet utan svar,
ambivalensen i känslorna.

När kommer klarhet,
lugn i sinnet,
accepterandet,
kärleken?

På väg till tråkstaden
gigantisk klump i magen
Vill inte vara där men
måste krama skitungen

Ska även träffa T
behöver reda ut
Vill inte ta beslut
men det är dags nu

Korkad konversation
med Liten, igen
Vill inte bli elak, såra
men det kommer bli så

Förvirrande meddelande från
en bedjande Byråkrat
Vill inte vara svag, den andra
men kan inte säga nej

Visst är livet underbart?

Det jag är för Byråkraten
är Liten är för mig.

Det är absolut inte rätt
men det är faktiskt så.

Byråkraten kommer på blixtvisit
hånglar upp totalt och lämnar.

Byråkraten undrar om vi är ok,
jag ljuger, säger visst, lugnt.

Byråkraten går, stänger dörren
jag bryter ihop på hallgolvet.

Byråkratens perfekta rygg försvinner
för alltid, vetskapen knäcker mig brutal.

Byråkraten är inte singel, kommer inte bli,
absolut inte för min skull, jävla as.

(ändå vill jag ha honom)

Med 34 timmar tillgodo skickar jag in examinationen,
utan stavningskontroll inser jag senare.

Skit sak samma, orkar inte bry,
lär ju ändå få skriva om skiten.

Häpp

Byråkraten hör av sig,
han kan inte glömma,
saknar mig, oss,
undrar om vi kan ses.

Och korkad som jag är
blir svaret ja, vill fortfarande.
Varför kan jag inte bara
smälla igen dörren?

Kommer ingenstans, svår skrivkramp.
Sover bort planerad pluggtid.
Orkar, vill, kan, förstår inget.

Förbannadeskitäckelhelvetesjävladrettenta!

Den där kvällskursen jag går
utmanar mig på ett fantastiskt sätt.
Att sedan få massor av beröm
gör ju inte saken sämre.

Idag fick jag förfrågan om
deltagande i fri uppsättning.
Tackade givetvis ja,
vem kan säga nej till egotripp?

Förstå mig rätt,
njuter varje sekund "på golvet"
lever ut, bjuder på mig själv
släpper kontrollen, bara är.

Varför inte ta chansen
när det jag gör uppskattas?
Varför inte fortsätta våga,
bejaka att jag (kanske) kan beröra?

Och jag saknar min skitunge
så fuckingjävlaskit mycket.

Hjärtat går sönder av längtan
efter den där underbara, kloka.

Mitt hjärta, min glöd, mitt allt
min fantastiska, älskade son.

 

Urkorkad konversation om något
som aldrig kommer bli aktuellt
gör mig löjligt uttråkad och sur.

Liten må vara hur söt och snäll
som helst, men det är nog nu
dags att bryta innan det går för långt.

Vet vad som händer när min
sjuka hjärna får nog, tröttnar
när utmaningen saknas.

Elakheter från min snett
leende mun när han spårar,
medvetenheten om att jag sårar.

Sökes;
Ny lekkamrat
(helst inte (?) en Byråkrat)

Kan inte skriva ännu ett inlägg
om hur jag saknar

Hur jag inte vet vad jag
känner eller vill

Det är inte rätt mot varken dig
mig eller berörd

Hur jag pendlar i mina känslor
och alltid fegar

Det måste bli avslut eller
seriös framtid

Dags att våga ta beslutet
innan det är för sent

Finns inget mellanläge längre
vi är allt eller inget

Visst är vänskap vackert som fan
men ingenting för oss

 

 

För mig finns det
en viss skillnad
i orden "vi hörs".

Älskade,
betydelsefulla
ord ibland.

Annars mest skräp
som sippar ut ur
betydelselös mun.

Du vet aldrig,
vilken kategori
du (jag) hamnar i.

Tolka hur fan du vill,
jag är alltid äkta
med mina ord.

Gårdagens övningar
känns i kropp,
tanke och själ.

Ännu ett värdelöst
seminarium slösar tid
gör mig riktigt sur.

Givande fika med mentor
sätter igång
tankeverksamheten.

Dramakursen tömmer mig
på energi, fast på ett bra,
utvecklande sätt.

Samtal med T, bokar besök,
måste reda ut känslorna,
ta ett avgörande beslut.

Seriöst hångel med Liten fin,
han bekräftar mig totalt,
men ger ingen utmaning.

Får äntligen lust att sjunga,
trots otränad, hes röst
känns det befriande.

Kanske är det inte
speciellt konstigt att ha
värk lite här och där idag.

Av en miljon saker att göra på listan
denna regniga, kalla, trötta måndag
har jag endast gjort en.

Hurra vad jag är bra

Not!

Låter mig ofta förföras
av det otydliga, det annorlunda.
Kravlar i lögner och svek
fast jag alltid behöver, vill ha
något ärligt, klart, enkelt.
Det är inte rätt
men jag lever så.

Undrar över mina vänner,
hur de orkar med, vågar vara
en del av mitt kaosliv.
Hur jag utnyttjar deras kärlek
utan att ge lika mycket tillbaka.
Det är inte rätt
men jag funderar så.

Tänker på min familj,
hur ovärd jag är deras
kärlek och lojalitet.
Hur jag aldrig skulle klara
en enda dag utan dom.
Det är inte rätt
men jag känner så.

Det händer att jag
dricker vin för att försvinna,
för att klara av dunklet.
Det där ständiga vemodet
runt mitt mörka sinne.
Det är inte rätt
men jag gör det ändå.

Pratar med T
hans röst påminner
om vad jag kan få

Om vad jag aldrig
vill vara utan
men inte förtjänar

Hur ett gemensamt
bra liv skulle
kunna finnas, levas

Varför kan jag
inte bara vara
kär i en underbar?

Avbokar dejt med Liten
föredrar hellre ett långt
samtal med älskade A.

Finns ingen som kan
konkurrera med våra
sessioner, aldrig någonsin.

Vi pratar mest strunt,
men enkelt, äkta, nära
vi är som vi alltid är.

Hennes röst i natten
som ständigt ger mig
tröst, hopp om livet.

Ibland, när livet är skräp
och saknaden av tvåsamhet
blir för närvarande, outståbar,
ringer jag T, gråtandes,
kräver hans uppmärksamhet.
Det är inte rätt
men man kan göra så.

Underbara I på besök,
min kära bonussyster,
klok och vacker.

Massor av skratt,
allvar och nörderi,
vi bara är.

Och det så skönt
att bara kunna vara,
känna äktheten.

Allt jag någonsin ville
var något enkelt
något okaos.

I väntan på att Byråkraten ska
säga nej tack, avsluta något
som aldrig funnits
träffar jag Liten,
mest för att han vill.
Det är inte rätt
men man kan göra så.

När Byråkraten hör av sig
blir jag något förvånad
(eller egentligen inte)
över hans ord,
säger ja, utan tvekan.
Det är inte rätt
men man kan göra så.

"And I've had recurring nightmares, That I was loved for who I am

Vaknar med det där
välbekanta tunga
mörka i mitt sinne.
Avbokar allt
dunklet sprider sig
lång dag, natt väntar.
Förbannar allt,
avskyr alla
mest mig själv.
Hatar det så
att vara låg
förstörd av ångest.

Nej, jag är inte ok,
vill inte ha det så här.
Vad hände med min stolta rygg?
Mina raka rör? Mitt förnuft?

(I entered nothing and nothing entered me)

Skickat till T 02.46;
"Kan du ringa mig? Snälla? Är trasig som fan."

T har ringt fyra gånger
men orkar inte svara
vet att sammanbrottet
blir totalt och brutalt
om jag hör hans röst.

Byråkraten svarar ärligt
när jag ställer frågan
jag egentligen vet svaret på.

Säger ord tillbaka,
fast jag vet att jag aldrig
någonsin kan stå för dem.

Byråkraten lovar att ge besked
så snart som möjligt,
går det bra via sms?

Jiisus, vill ha honom.
Såfuckingjävlaskitmycket.
Varför måste jag ha moral?

Byråkraten är på väg,
jag vill kräkas.

To;
Plugget, mosterfika, möta upp kollegor, äta lunch, dricka finöl på mässa, dricka fulöl på krog.
Fr;
Sovmorgon, sen frukost med L, tvättstuga, livespelning, möta upp liten.
Lö;
Träffa Byråkraten, styra upp med vänner, åka till förorten, fest hos E.
Sö;
Sovmorgon, pussa prinsessor, ringa T, plugga (ja, eller hur?), ev bio.

Skönt med långhelg så man hinner ta det lugnt, komma ikapp.
Jo, tjena...

Fortfarande en klump
något i vägen för glädjen
viljan, lusten att sjunga.

Saknaden är svår,
lämnar mig förvirrad,
trasig inombords.

Men hoppet lever,
för till den här kan jag
vråla ut, hitta lyckan.

Underbara M bjuder ut mig,
på middag och vin med
hennes galna, rara kollegor.

Det blir en fantastisk kväll
med barhopp och massor,
massor av hjärtliga skratt.

Behövde det så, en kväll
med dig, känna värme,
gemenskap och vänskap.

Att bara få vara, känna mig
välkommen, hyfsat social.
Tack, åter igen tack darling!

Går på dejt med (ja vad fan ska jag kalla honom?), nr två i ordningen
Precis som förra gången är det mycket trevligt,
enkelt, avslappnat, samtalet flyter på,
han tar notan, följer mig till bussen, en enkel kyss.
Jag vet att han är en bra man, dessvärre inte intressant,
andrahandsvalet, inte den jag vill ha.
Ändå säger jag ja till att ses igen.
Fy!

Fortsätter rensa,
åtta till försvinner,
vill dock mer,
men kan inte, än.

Fortfarande skeptisk,
vart går gränsen,
låtsasvänner,
är iaf under 100.

Jag bad aldrig om känsligheten,
den där överdrivna, brutala vetskapen.
Att vara som en öppen bok
uppslagen, sönderbläddrad.
Höjd till skyarna av vissa få
totalt dissad av de flesta andra.

Jag bad aldrig om djupet,
den där berg och dalvanan.
Att kunna känna förnimmelse
utan att förstå meningen.
Det ständiga pendlandet mellan
total lycka och vidrig sorg.

Jag bad aldrig om dunkelt sinne,
att leva med mörk konversation.
Att aldrig bara kunna vara,
njuta av här och nu.
Oförmågan att släppa kontrollen,
kunna leva fullt ut, vara nöjd.

Lovar mig själv, dyrt och heligt,
att inte köpa något onödigt.
Redan ansträngd ekonomi
behöver inte lyxartiklar.

Bläddrar bland filmer, hittar en skatt,
en av de bästa svenska som gjorts.
Med motivationen "2 för 99:- är löjligt billigt"
hamnar den och ytterligare en i min korg.

Hittar ett skitsnyggt skärp på rea,
precis vad jag behöver, har inga andra.
Inte nagellack heller för den delen,
drar kortet utan att blinka.

Hittar en fribiljett till båten ikväll,
vore ju synd att inte utnyttja den.
Inköpsstoppet var ju en målsättning,
inte ett löfte... Krogbesök blir det.