Barpadda

Har ett långt, jobbigt, underbart samtal med Säljaren.
Svamlar bort mig själv, så rädd för att han ska missförstå,
inte vilja ha kvar mig som vän, tro att jag vill något mer.

Vet att vad jag än säger/sa kan tolkas tokfel.
Men han är så bra på att se allt ur en annan vinkel,
förstå mina knäppa, dunkla tankar, att jag vågar försöka.

Ville förklara hur mycket jag än undrar över oss, hur det blev,
så är jag tillfreds med utgången, att vänskapen uppskattas,
att jag finner hans sällskap befriande, alltid givande.

Hur underbar hans hjärna är, galen, seriös, öppen.
Att han är perfekt, borde finna och få enkel, bra kärlek,
önskar honom bara det bästa, meningsfullhet.

Vet inte om jag lyckades, fick fram något vettigt.
Men sanningen är den att jag aldrig ångrat något,
vad som än har delats, gjorts, sagts, varit, är, finns kvar.

Berättar om skrivkrampen, får konkreta, användbara svar.
Fast jag bara ville berätta hur han inspirerar, är min musa,
att jag alltid skriver som bäst när han är i närheten.

Hur knäppt det än låter så är det sant, förstår det nu.
Att det bästa jag någonsin skrivit är tack vare Säljaren.
Är det ens vettigt att låta honom veta något sådant?

Vet att Säljaren tror på mig, anser jag kan om viljan finns.
Förstår innebörden av min annorlundhet, orden.
Hur de betyder allt och ingenting, vikten av utloppet.

Vad som än händer är jag nöjd med det som gavs,
lycklig över det jag fick, fått tagit del av, förståelsen.
Önskar oss ett bra liv med fortsatt vänskap, tokerier.

Liten, bokstavligen, kryper upp i min famn,
håller om honom hårt, lovar att inte släppa.

Liten ger äntligen efter för tårarna,
tillåter sig själv att vara svag.

Liten visar mig allt det där jag redan sett,
vetat om att det finns sedan länge.

Liten skäms över sig själv, misstolkas,
tar onödigt mycket skit av icke förstående.

Liten är en av få goda, genomsnäll, är den han är.
Varför måste han leva med känslan att inte duga?

Liten ber mig lova att alltid vara vän, finnas.
Hur kan man avvisa något sådant?

Älskade, bästaste A har varit på besök.
Pyjamasdagar i vänskapen och rödvinets tecken.
Hon är min vackraste vän, störd som fan.
Inga hemligheter eller tabun, bara varm äkthet.

Vad skulle jag göra utan henne?
Är så tacksam att hon finns i mitt liv.
Berikar, stöttar, finns, bara är.
I do love you, för alltid, fina, fina A.

Är tillbaka på ruta ett igen,
åter i träsket av förvirran.
Det är byråkrati, musiker
samt Liten, givetvis.

Och dagliga tankar på
den unga och söta.
Ständig undran vart,
med vem, han är nu.

Måste, måste ta mig ur
detta självförgörande,
idiotiska beteende, nu,
annars går jag under.

Kanske fegade jag ur
eller
tog mitt förnuft till fånga.

Men bestämde mig
för att
helt enkelt låta det vara.

Finns anledning varför det
aldrig
har blivit något mer, seriöst.

Jag måste vara kär
annars
kan det faktiskt kvitta.

Kan inte leva med någon
för att
bara slippa vara singel.

Älskar honom alltid men
aldrig
på det viset han förtjänar.

(Tack fina litet C för klarheten
bekräftandet
att du delade dina tankar)

Möter upp fantastiska Säljaren,
tanken är kaffe och samtal,
det blir öl och skitsnack.

Vi inser saknaden, längtan
efter den andres sällskap,
att bara umgås, vara.

Så han omorganiserar,
följer med till förorten,
stannar kvar.

Det blir en givande kväll,
allvar, skratt, ärlighet,
som vanligt.

Vi sover nära, som alltid,
vänner med fördelar,
min vackra kamrat.

En enkel kyss vid avsked,
löften om att höras, ses,
snart igen.

Skiljs åt utan ångest,
vi är för bra för det,
fin vänskap.

Men ändå kommer tanken;
Varför är vi inte mer?
Gav vi upp för fort?

Är så trött att tapeterna trillar ner...


Men tillfreds med livet.


Återkommer, kanske redan imrg.

Åker hem till Liten,
hämtthai och Family Guy,
enkel och mysigt.

Vet inte när jag
hade en sådan bra
hjärtansdag sist.

Idag fyller min vackra, fantastiska guddotter två år.
Mitt hjärta är överfullt av kärlek och stolthet.
Önskar hon var närmare, att jag alltid kan vara där.
Finnas till på alla tänkbara vis och sätt.

Har bestämt mig,
det får bära eller brista.
Det finns möjligheter,
en chans till hållbarhet.

Har övervägt i evighet,
kanske är det försent nu.
Skit sak samma,
ska göra ett försök.

Vi är fram och tillbaka,
osäkra, ambivalenta.
Ändå finns det trygghet,
något äkta nära, kärlek.

För som jag ser det
finns det bra framtid.
Om du inte håller med,
okej, då vet jag i alla fall.

Kanske förlorar jag
en väldigt bra vän.
Eller vinner något mer,
är redo att ta chansen.

Gick på dejt, mest bara för att.
"Träffats" och "pratat" via nätet.
Och visst, det var trevligt, småkul,
inget mer, bekräftade min teori.

Hur viktig jag än finner insidan
så måste det finnas attraktion,
den kan man inte skriva sig till
bara uppleva i verkligheten.

Kanske är jag gammalmodig
men jag har inte tid eller ork
att slösa bort mitt liv på något
som aldrig kommer att hända.

Och jag vet, av erfarenhet,
att första känslan är avgörande.
Magkänslan är allt, tyvärr? Eller?
Kanske tragiskt, men sant.

Så nu försöker jag komma på
ett fint sätt att säga "nej tack".
Hur gör man? Är det ens möjligt?
Vill inte såra en fin, snäll man.

Absolut inte pga av något
han inte kan rå på eller fixa.
Inte hans fel att jag är jag,
eller min längtan efter annan.

ps
Har lovat Skitungen att aldrig
mer gå på "internetdejt",
han tror inte på konceptet
och vill ha sin mor i livet.

Vet att jag mest bara gnäller,
klagar, skriver om ångest,
förstår att det inte är
så himla kul att läsa.

Fast du/ni vet, hoppas jag,
att den här sidan är en ventil,
mitt sätt att kräkas, orka med,
bli av med dystra tankar.

Ett sätt att synliggöra ljuset,
allt det där fina, varma, vackra
som jag värdesätter högt,
även om det inte syns här.

Det händer bra saker hela tiden,
finns glädje, lycka, kärlek i livet,
borde kanske skriva mer om det,
inte bara ta det förgivet.

Så, jag lovar att snart uppdatera
om det positiva, härliga som är,
har hänt de senaste veckorna,
blir det bra? Ok? Deal?

Ofrivilligt får jag smaka min egen medicin.
Den är besk med en underton av bitterhet.

Blä!