Barpadda

Liten, bokstavligen, kryper upp i min famn,
håller om honom hårt, lovar att inte släppa.

Liten ger äntligen efter för tårarna,
tillåter sig själv att vara svag.

Liten visar mig allt det där jag redan sett,
vetat om att det finns sedan länge.

Liten skäms över sig själv, misstolkas,
tar onödigt mycket skit av icke förstående.

Liten är en av få goda, genomsnäll, är den han är.
Varför måste han leva med känslan att inte duga?

Liten ber mig lova att alltid vara vän, finnas.
Hur kan man avvisa något sådant?