Barpadda

Bjäbb.
Bjäbb bjäbb bjäbbjäbbjäbb...
Tankarna bara mal.
Låg.
Förvirrad.
Ambivalent.
Väntar på svar,
jag inte vill ha,
eller?

Förbannad och besviken på tonåringen.
Trött på mig mig själv.

Bitarna faller på plats
för mina vänner.
Men inte hos mig.
Avundsjukan jag känner
gör mig illamående.

Nyss läste jag;
"You´ll never stop caring about someone,
you just learn to live without them"
Kändes sant.
Nu undrar jag om det inte är tvärtom?

Kl 17.34 kom bakfyllan
och med den ångesten.
Kul när man börjar jobba kl 18.
Men även en jobbigt tråkig kväll
tar slut någon gång.

Så,
här sitter jag nu.
Förvirrad.
Klump i magen.

Önskar jag kunde ta det lugnt.
Orka sova.
Tänka klart.
Veta vad jag vill.
Förstå meningen.

Men inte,
inte en natt som den här.
Dret.

("I'm not here, this is not happening")

Grand final.
(Hoppar av fylletåget nu).
Hur fasen kan man få sälja rävgift i baren?
Hur i helsike kan nån vara så dum och köpa?
...
Askul kväll med K,
som vanligt.
Alltså,
aldrig en tråkig kväll i hennes sällskap.

Alkolåset funkade bra,
ett tag.
Det var inte jag som började,
så det så!

Annars?
Mötte upp S senare på natten.
Han är...

Vet inte riktigt vad som hände.
Blev bara lugn i kroppen.
Klumpen försvann.

Är på ett strålande humör.
Spelar Muse i bôtt.
Om en timme kommer K.
Ska bara dammsuga så är jag klar.
Vet till och med vad jag ska ha på mig.
Ikväll sätter jag alkolås på mobilen.

puss

Diskutionen med tonåringen gick bra.
Inga större invändningar.
Han lovade att skärpa till sig.
Han är en fantastisk ung man,
dock väldigt lat.

Mindre bra gick det med min lillasyster.
Jag ringde två gånger utan svar.
Hon har inte heller ringt upp.

Långt samtal med R igår.
Kan inte påstå att jag blev något klokare.
Men vi är vänner,
det kanske är bäst att hålla det så.

Gick på krogen med N.
Det blev en konstig kväll.
Det enda jag ville se var en mörk lugg,
snälla ögon bakom svarta bågar.
Men icke.

Annars?
Förvirrad
(jag är en sån idiot)

Dax för den årliga premiären.
Jag, LS och hennes darling startar kvällen på jobbet.
Mat och drinkar.
Möter upp Kocken för att sammanstråla med A.
Mycket folk, så småningom.
Fast jag har en kväll där jag inte vill känna folk.

Träffar honom.
Han kommer alltid vara den
jag verkligen har kunnat andas med.
Men jag har en helt annan distans nu.
Han vill att vi ska umgås resten av natten.
Jag väljer att somna på soffan hemma hos Kocken.

Annars?
Skickar nattligt sms till S.
Så jäkla onödigt
(givetvis inget svar).

Igår träffade jag min lillasyster,
på krogen.
Jag kände inte igen henne,
pinsamt.
Å andra sidan
så är det nog fem år sedan sist vi sågs.

Jag ska ringa henne senare idag.
Vi har en del att reda ut.
Några år att ta igen.
Vill verkligen ha henne i mitt liv.

Långt samtal med mor.
Hon får mig att inse, förstå
att jag måste ta tag i vissa saker.
Innan det går för långt, över styr.

Imrg ska jag och tonåringen diskutera vår situation.
Han är mitt allt, mitt hjärta.
Men det håller inte som vi har det nu.

Måste reda ut det här med R.
Nykter och lugn.
Våga fråga, inse fakta, släppa taget.

Be N om ursäkt.
Skärpa till mig.
Han är en vän jag aldrig vill vara utan.

Annars?
Ett oväntat "god morgon"-sms
fick mig att le.

Skulle bara hämta bilen.
Den blev visst kvar på jobbet igår.
Sen oplanerad lunch med L.
Vattenterapi och lucköppning på hennes balkong.
Välbehövligt.
Men för mycket vatten är inte bra för en sargad kropp.
Öl på favoritstället.
Skickar sms till S.
Får ett tillfredsställande svar.
Prospect dyker upp.
Idiot.
Senare,
efterfest.
Kanske inte så smart,
men jag gillar hälften av sällskapet.
Får ett "jag avskyr vad du gör just nu" sms från N.
Inte så kul,
måste reda ut det senast imrg.
Sen äntligen,
nattligt samtal med A.
Hon är inte sur på mig,
var bara lite lätt orolig.
Min tvättid börjar om tre timmar.

Men ändå,
jag är mest skräp,
hela tiden.

Annars?
Kaos.
Trodde du något annat?

S frågade om jag kunde ta hand om honom.
Visst, inga problem.
Behövde någon att bara vara med.
Jag med.
Fast det S inte vet är
att det var han som tog hand om mig.

Jag är tacksam.
Behövde sällskap.
Någon som höll om mig.
Han också.

Trasig jävla människa
är det jag är,
värre än vanligt.

Förlåt K,
det var inte meningen att oroa dig.
Du är en mycket bra vän.

R har aldrig varit kär i mig.
Kommer aldrig att bli det heller.
Kul.

Jag har ringt och grinat till nästan alla jag känner.
Ingen vill trösta mig.
Jag förstår dom.

Jag ger upp.
Det finns ingen tro.
Inget liv.
Vill inget mer.
Sorry

Brukade älska midsommar,
bästa helgen.
Nu ger den mig mest ångest.

Får se vad som händer idag.
Det regnar.
Är komatrött.

Till er andra;
Ha en underbar helg!

Kan inte sova.
Kl 10.00 imrg ringer klockan.

Kanske har jag sömnstörningar.
Kanske ska jag sluta umgås med vampyrer.

En miljon tankar.
En miljon saker att göra innan jobbet imrg.
En miljon på kontot skulle sitta fint.

Behöver skriva massor.
Det blir bara dret av allt.
Ångest över allt som inte händer.

Annars?
("And I can't face the evening straight")

Imrg åker tonåringen och en kompis på konsert i huvudstaden.
Helt själva.
Är en aning orolig,
lite nervös.
Vet att jag inte behöver vara det.
Tonåringen är en mycket skötsam ung man.
Han fyller faktiskt 18 om en månad.
Men ändå.

Tankspridda är både tonåringen och kompisen.
Tur att man har en underbar vän,
som kan fixa bra och billigt hotell.
För det hade dom inte tänkt på,
att man behöver någonstans att sova.

Annars?
Komatrött.

Igår kom K,
hon har fått sitt drömjobb.
Detta firades rejält med
mat och massor av vin.
Sen sov vi på hotellet,
snacka om vardagslyx.

Det var en vansinnigt rolig kväll,
igen, som vanligt.

K hade köpt nya skor.
Röda med hög klack, assnygga.
Nu äger jag ett par likadana.
Snygga skor för 49:- kan man liksom inte bara gå förbi.

Annars?
Har precis pratat med R.
Det kändes bra,
väldigt bra.
(suck)

Försäljningsrekord.
Firades med skumpa.
Trött som fan.
Behöver väl inte tillägga något mer.

Annars?
Nattliga samtal med A håller mig flytande.
Lyssnar på Porcupine Three.
På måndag kommer K!

Kanske jäkligt kommersiellt,
men va fan, det rockar ju!




Annars?
Undrar vad jag håller på med.

The Disciplines är förband till REM på Stockholm Stadium!
(http://www.myspace.com/disciplines)
Gôtt mos!
Nu är nästan jag också lyrisk.

Annars?
Jobbar blängpass hela helgen.

Som sagt,
allt bara blossar upp igen.
Jag är förälskad, igen.

Det blev inget avslut.
Inget blottande heller.
Vet fortfarande inte vad han känner.
Hans avsikter.
Vill, men törs inte fråga.

Osäkerheten gör mig till ett nervvrak jag inte orkar vara.

Tänker på hur det blev sist.
Hur jag antagligen kvävde honom.
Hur ont det gjorde.
Hur mycket jag ville.
Hur kär jag var.

Rädd, som fan,
både då och nu.

Det känns som om tiden stått stilla.
Att det var igår och inte för två år sedan,
jag stod där i hallen.
Trevande, på väg att gå.
Hjärtat som skriker;
"Snälla, kyss mig, snälla bara kyss mig".

Vi skulle nog kunna vara bara vänner.
Om det inte vore för den där eftermiddagen.
Den där förbannade söndagen, som förstör allt.
Söndagen då jag sänkte garden.
Då jag lät honom förstå att jag aldrig glömt.
Då jag visade honom mina nojjor och demoner.
Han fick dem att försvinna.
Lät mig andas,
i en kort stund av trygghet,
total närhet.

Dret.

Jag är precis där vi stod,
för två år sedan.
Förälskad och livrädd.
Allting bara blossar upp igen.
Kommer det att bli som då?
Igen?
Orkar jag?
Igen?

Vad han vill eller känner har jag ingen aning om.
Vet inte ens om jag vill veta.

Jag valde att inte sova över.
14.07 ska R ringa mig imorgon.
Jag vet att han kommer att göra det.
Sen ska jag nog avsluta.
Orkar inte med känslan av att kväva.
Igen.
Orkar inte med ett trasigt hjärta.
Igen.

Ska träffa R ikväll.
Undrar om det är en bra idé.
Sorgen jag vaknade med igår
har inte släppt taget.

Kanske blir det bättre
med sällskap,
fysisk beröring.
Kanske blir det bara värre.

("Give me an answer
Give me a sign
I've been climbing up this ladder
I've been wasting my time")

Mitt i allt elände,
en strimma ljus.
Alltid en gnutta hopp.

Älskade tonåringen.
Kära mor.
Ett bra jobb att gå till.
Vänner jag litar på.
Nattliga samtal med A.

Söker tröst
i musiken,
litteraturen
och finner den.

Kanske,
på något skruvat vis,
tur ändå.
Att dagar jag helst vill stryka ur kalendern
kommer till mig.
Så jag tänker efter,
inser vad jag har,
vad jag inte vill vara utan.

Vissa dagar,
som den här,
gör jag ingenting.

Vaknar med sorg,
inget känns riktigt rätt
eller fel.

Bara vankar omkring,
strirrar i taket,
tankar som mal.

Väntar på ingenting.
Att tiden ska gå.
Allt eller någonting.

Mörkt i tanken,
klump i magen,
dunkel i sinnet.

Finns ingenting att göra.
Det går över.
Så småningom.

Kommer hem från en tråkig kväll på jobbet.
Möts av en arg tonåring.
Han är sur för jag inte har tipsat honom om en film.
Nu har han sett den och är förbannad på att jag inte tvingat honom att se den tidigare.
Hur kan jag ha haft den så länge och inte sagt något?

Tonåringen har kollat på "25th hour".
Han fullkomligt älskar den.
Det gör jag med.

Så,
på begäran av min älskade son,
här är favoritscenen;

En miljard tankar.
Inget vettigt orkar jag skriva.

Klarheten kvarstår.
Mitt hjärta slår.
Lycka eller olycka?
Skit samma.

Allt annat kvittar.
Skiter i prospect, busschaffören, secret crush och bra hångel.
Skiter fullständigt i vad som skulle kunna ha blivit.
Ger blanka fan i deras avsikter.

Vet nu vad jag har saknat.
Vad jag längtat efter.
Hur det ska kännas.

NA har nog rätt,
jag är en obotlig romantiker.
Men jag vill känna pirret,
annars kvittar det.

Det spelar ingen roll hur det här kommer att utvecklas
(eller avvecklas).
Jag har fått klarhet.
Det räcker.
Jag mår väldigt, väldigt bra.
Det räcker.

R har sickat kufiska sms,
som han brukade göra.
Jag har svarat på samma sätt,
som jag brukade göra.

Nu ska jag åka och hämta honom.
Vi ska ta en tur med Gullan.

Det pirrar lite i magen,
kan inte hjälpa det.

R kom in på jobbet igår.
Det kändes.
Har inte sett honom på ett halvår.
R sa att han mådde bra,
såg ut att göra det också.
Uppdatering av mobilnr
(som ant aldrig kommer att användas).
Sen blev det inte så mycket mer sagt.

Hans sneda leende och blåa ögon
skapar fortfarande pirr i magen.
Tyvärr.
Förr,
när vi umgicks seriöst,
utstrålade vi alltid mycket värme i varandras närhet.
Nu,
kände det igår,
kommer det bara från ett håll.

Jag har mig själv att skylla.
Men jag ville bara väl,
det vill jag fortfarande.
Undrar om han någonsin kan förstå det.

Hur som helst,
tankarna började mala.
Vad fan håller jag på med?
Varför slösar jag tid och energi?
(blir ju bara besviken)
Vad vill jag,
egentligen?

Solar.
Lyssnar på REMs "Accelerate".
Det går så där med båda.
Min bleka lekamen blir lätt röd,
massor av fräknar.
REM känns skramligt ogenomtänkt,
nästan banalt, utan djup.
I september ska jag och N se dom live.
Han är lyrisk.
Jag, i nuläget, mest skeptisk.
Har väntat sen igår på att prospect ska höra av sig.
Det är 27° varmt.
Snart börjar jag jobba.

Bedömde Ks avgångselever igår.
Var nog lika nervös som tonåringarna.
Men det gick över förväntan.
Askul att komma in som elak domare.

Sen långfika hemma hos K.
Äntligen tid för seriös uppdatering.
Hon är en underbar, klok människa.
En vän jag verkligen uppskattar.

Dejt med prospect på kvällen.
Började bra,
avslappnat och mysigt på hans balkong.
Vidare till favortitkrogen,
vin och mat.
Samtalet spårar ur,
känner avsmak,
men prospect räddar situationen.
Vi bestämmer oss för att gå hem,
jag tar notan,
han protesterar.
Men det sista jag vill höra är att han alltid betalar.
Bäst att ha ryggen fri.

Jag tycker om prospect.
Men,
klarar han mina demoner?
Mina förbannade nojjor?

Jag visste att den skulle vara bra,
debutromanen.
Jag älskar hur han skriver annars.
Men en roman är en roman
bra och tänkvärda krönikor något annat.

Jag har sträckläst (sista kapitlet på jobbet).
Fått tårar i ögonen.
För att den är så bra,
äkta, fantastiskt, hjärtevärmande, samtidsskildrande på
underbar jäkla svenska.


Marcus Grahn;
"Picasso valde också Kristinehamn"

Läs den!
Snälla,
bara läs den!

Så kom då tvivlet.
Tröttheten.
En stänk bitterhet.

Allt som vanligt.
Tillbaka till ordningen.

Feg och rädd.
Ångest och ensamhet.

("Where do we go from here
The words are coming out all weird
Where are you now when I need you")

Det blev liksom en väldigt bra dag igår.
Det hände inget direkt,
tog bara vara på tiden,
kände mig nästan
lycklig(?).

Är det så
att harmoni kommer med enkelheten?
När man tar vara och uppskattar det enkla.

För som sagt,
det var ingen märkvärdig dag igår.
Tog mig bara tid att njuta.
Kaffe i skuggan,
en väldigt bra bok,
lätt beröring
en kyss.

Sedan svävade jag vidare.