Barpadda

Fyra dagars ledighet.
Skulle helst vilja åka med A på PIP-festival.

Åker till min nya hemstad istället.
Ska kolla lägenhet och jobb.
Pussa på små barn.

N gör mig sällskap.
Pridefestiva och fint väder
blir det ändå en minisemester.
Gôtt.

Det är kaos.
Vet inte hur jag ska hinna med allt.
Nerverna utanpå.
Uruselt humör.

Men,
det är bara att torka tårarna,
bita ihop.
Jag vill verkligen det här.
Jag ska fixa det.

Annars?
Jag har världens snällaste,
underbaraste mamma!

Får ingenting gjort.
Listan på saker som måste fixas (helst omg)
bara växer.
Allt krånglar.
Orkar ingenting.

Tankarna mal.
Gör jag verkligen rätt?
Kommer jag att klara av?
Stå ut, orka?

Är förvirrad,
mer än vanligt.
Suck.

Emotrollen som sååå gärna ville hyra min lägenhet
har bangat.
Skulle skriva kontrakt imrg,
men icke.
Kul att få veta det via sms.
Moget.

Ja, jag är en aning bitter.
Än sen?
Visste att det skulle bli bakslag.
Dret.

Någon som vill hyra en tvåa i 2:a hand?

Hittade och "lånade" hem tre album av Logh.
Äntligen.
Har bara haft några enstaka låtar innan.
Logh är ett underbart svenskt band.
Rekommenderas,
det är inte ofta man hittar bra,
riktigt bra, svensk musik.

Annars?
Dags för ännu ett långpass i bastun,
börjar jobba om en timme.

Hittade en låda på vinden.
Full av brev, vykort, dikter, små lappar.
Minnen och kärlek från förr.
Tog en hel natt och ett antal glas rött att gå igenom.

I lådan fanns brev från han som är far till mitt barn.
Sparade dom, vill att tonåringen ska läsa.
Förstå att hans föräldrar älskade varandra,
väldigt mycket, en gång i tiden.

Inatt, efter jobbet, är det kartongen med fotografier
som ska utsättas för sortering.

Annars?
En enkel fråga,
fortfarande obesvarad.
Jag ger upp.

Rensar vinden.
Hittar massor av dagböcker.
Kan inte låta bli att läsa.
Gråter, skrattar, försöker minnas,
gråter lite till.

30/1-89;
"Allting är så jävla tråkigt!"

27/12-93;
"Jag mår skit!!!"

19/1-94;
"Varför måste allt vara så jävla tråkigt?"

3/2-95;  
"Orkar bara inte bry mig. Är så himla trött, på allt"

Känns skönt att man har utvecklats, fått perspektiv, mognat...
osv.

2400:-
Tvåtusenfyrahundra skr
Böter.
Fortkörningsböter,
med Gullan.
Hur är det möjligt?

Gôtt bakslag,
undrar vad nästa blir.

Bättre fart idag.
Ringt massor av tråkiga, men viktiga, samtal.
Satt ut annons på bilen.
Bokat tågbiljetter.
Dammsugit.

Ändå är det massor kvar på "to do"-listan.
Suck, men det är bara att fortsätta.

Annars?
Skickade sms till S igår,
en enkel fråga,
men inget svar.
Hur svårt kan det vara?

Ångest,
lite mer ångest,
ännu mer ångest.

Ledig dag.
Massor att ta tag i,
planera och fixa.
Behöver städa och tvätta.
Femtioelva samtal att ringa.
En del rätt jobbiga,
dom andra mest töliga.

Orkar inget.
Stänger av telefonerna.
Ligger i sängen.
Läser lite, sover lite.

Dubbelt att göra imrg,
men det tar jag då.

Annars?
Nästan helt klart med boende!!
På tor dra tonåringen till Spanien.

Oro.
Klump i magen.
Tänk om det inte löser sig?
Gör jag verkligen rätt?
Kommer jag dö av längtan efter tonåringen?

Tråkstaden är full av minnen.
Jag har bott här,
nästan hela mitt liv.

Överallt har jag minnen.
Här och där
har jag blivit kysst, ihop, dumpad, gjort slut,
festat, ankrat, gråtit, varit lycklig.

Det är inte mycket jag ångrar.
(förutom ett pissförhållande,
men mer om det, eller inte, en annan gång).
Försöker se allt som en ny erfarenhet.
Läxa, näsbränna eller kort stund av lycka.

Men, det är verkligen dags att förnya.
Skapa en ny vardag.
Göra plats för nya minnen,
hitta nya platser att bli kysst, dumpad, gråta, vara lycklig på.

Ångesten har övertaget.
Jag var vidrig igår.
Hemsk.

Ringde till S mer än en gång.
Tvingade PA att hångla med mig.
Ringde till F (fråga mig inte varför).
Ankrade på efterfest.

Illamående.
Tänker på ord som S sa,
mer än en gång,
att han minns.
Varför var jag tvungen att träffa honom?
Hur ska jag få ut honom ur mitt huvud?
Behöver verkligen inte strul nu.

Annars?
Börjar jobba kl 18.
Det regnar.
Ångest.
Äcklig jävla skitångest.

Karatefylla.
Världens ångest.

Önskar att alkolåset hade funkat.
Enligt samtalslistan i mobilen
har jag verkligen ringt
hur många onödiga samtal som helst.
Varför vet jag inte.
Vad jag har sagt vet jag heller inte.
Vad fan hände med alkolåset?

Möter upp S.
Han är...
Berättar att jag ska flytta snart.
Han vill komma och hälsa på,
för vi är väl vänner?
Absolut, svarar jag.
Men vet att vi inte är det.

Jag och S är ingenting.
Två fyllon som möts när livet är hårt.
När man behöver någon att vara nära.
Någon som förstår.

Förstå mig rätt,
jag tycker mycket om S.
Skulle nog göra vad som helst för honom.
Men han är som han är.
Ostabil, snäll, strulig, underbar.

Annars?
Ringer honom.
Berättar vad som sker i mitt liv just nu.
Han tycker jag gör rätt.
Att vi kanske höres senare.
Men jag ska sätta på alkolåset.
Det blir bäst så.

Kukdag.
Riktig jäkla skitdag.
Vaknar med svår ångest.
Sen blev det liksom aldrig bra.

Livet är galet just nu.
Fast mest igår.
Pissdag på jobbet.
Avskyr folk.
Hatar norskar.

Tröstar mig med rött vin.
Väntar på bakslaget.

Annars?
Åker taxi.
Chaffören spelar Muse.
Det finns hopp.

Det praktiska verkar lösa sig.
Allt bara flyter på.
Känner starkt att jag gör rätt.
Det här är min chans,
jag tar den.

En liten röst i huvudet fortsätter dock att mala;
"bakslaget kommer snart, vänta bara".
Men när,
eller rättare sagt,
om det kommer,
är jag redan på väg.

Det är det enda som är räknas just nu.

Annars?
Ledig imrg,
ska pussa små barn,
men kvällen tillhör L.

Tonåringen ska göra ett försök att stå ut med att bo hos sin far.
Får ant hyra ut min lägenhet i 2a hand,
E och hans flickvän är intresserade.
Kanske kan jag bli inneboende hos min lillkusin.
Katten kanske blir inneboende hos PA.

Har en märklig "jag ska göra det"-känsla i hjärtat.
Tänk om allt bara löser sig.
Så där,
bara.

Jag sökte en (1) utbildning,
på en (1) skola.
Antagen på första försöket.
Det måste betyda något!

("Everybody leaves
If they get the chance
And this is my chance")

Har bestämt mig,
till 95%.
Allt det praktiska ger mig svår ångest.
Men jag tror,
eller till och med vet,
att det här är min möjlighet.

Jag måste prova,
ge det en chans.
Vill inte ånga,
bli bitter,
pga feghet.

"It's time to move on, time to get going
What lies ahead, I have no way of knowing
But under my feet, baby, grass is growing
It's time to move on, it's time to get going"

Fick svaret jag väntat på.
Antagen.
Trodde det aldrig.
Hela världen gungar.

Vad fan ska jag göra?
Kan jag?
Vill jag?
Törs jag?

Tittar mig i spegeln.
Ingen vacker syn.

Ful på utsidan.
Ful på insidan.

Det kommer att bli en lång dag.

Ledig dag.
Sover ovanligt länge.
Eller sover och sover, orkar bara inte gå upp.
Tvättstugan.

Ringer L, som är i grannlandet och jobbar.
Saknaden blir så stor att jag börjar gråta (fast inte så hon hör).
A hör av sig, hon är och kollar tennis.
Längtar väldigt mycket efter henne (gråter igen, fast inte så hon hör).
K ringer. Gråter igen av ångest och saknad
(fast inte så att hon märker det).

Busschaffören ringer. Vill så gärna ses.
Jag lämnar nästa lediga dag, om typ två veckor, som förslag.
Han tar det, rakt av.
Jag tänker; det går alltid att avboka.

N bjuder på middag.
Softar vidare på favoritstället.
Sen nattklubb, som suger.
Men jag fick en vettig rad.

Annars?
Kan inte släppa tanken på mörk lugg, snälla ögon bakom svarta bågar.
Vad fan gjorde jag för fel?
Sannolikheten är tydligen lika med noll.
Fast det är väl inte möjligt, rent matematiskt sett?
Eller?

Reklamfestival. Krogkaos. Fjortisfylla.

Sitter på favoritstället och väntar på N.
Ensamheten är påtaglig.
Längtar efter substans.

Tjuvlyssnar på bordet bredvid.
Fräna killar. Innefolk. VIP enligt dom själva.
Kollar på unga fulla som går förbi.
Närpolisen som åker någon annanstans.
Trötta på fulöl och spyor.

Vidare till nattklubb. Varför vet jag inte.
Står i ett hörn och tittar. Känner avsmak.
Är så less.
Så jäkla less.

Ovissheten gnager.
Vet verkligen inte vad jag vill.
Försöker att inte tänka.
Ta en dag i taget.
Går inge vidare.

Nästa vecka får jag svar.
Spelar ingen roll
hur det lyder.
Det är ändå dags att ta beslut.

Om jag bara kunde känna,
i hjärtat,
vad som är det rätta.

Annars?
Tonåringen är hemma.
Vänner igen.

Det är över.
Gör egentlingen ingenting.
Känner lite sorg.
Ångrar inget.
Men ändå.

"You said something
That I've never forgotten
I held my breath
And you said something
When you said something
That I've never forgotten
When you said something
That was really important"

Seriös krogrunda med mr F i fre.
Det nya rekordet är 16 krogar.
Dessutom höll vi tidsschemat, trots sega beställningar och taxistrul.
PA mötte upp vid ställe nr 5, K kom till nr 6.
Vansinnigt, men askul.
Kommer jag att göra om det?
Näe, inte på väldigt, väldigt länge.
Går det att slå rekordet?
Tror inte det.

Igår,
vaknar som ett vrak.
R blir min räddning.
Kommer med nikotin, mat och vin.
Umgås som vänner.
Det var kanske inget dumt beslut,
det där med att bara vara vänner.
Tycker om honom,
mycket.
Vi trivs i varandras sällskap,
alltid roligt och givande.
Varför krångla till det?

Idag;
idag äter rastlösheten upp mig.

Annars?
I trappuppgången luktar det biopopcorn.
På S-fronten intet nytt.

Pratar med K.
Om vad jag känner.
Frustrationen över att inte veta vad jag vill.
Nojjor och demoner.
K undrar om det vore så illa,
så farligt att stanna kvar i byhålan.

Det kanske det inte är.
Men jag är kluven.
Det inre följer med vart än jag befinner mig.
Jag vet.
Men jag tror fortfarande att det är lättare att ta tag i det mörka om det finns distans.
30 mil kanske inte är mycket,
kanske behöver jag mer,
men det skulle vara en början.
Fast till vad?

I nuläget vet jag ingenting.
Vad jag vill ha ut av livet.
Vad jag vill göra.
Vad jag vill jobba med.
Om man ska nöja sig med det man har.
Om äkta kärlek finns.
Om jag någonsin kommer till klarhet.

Känslan av utanförskap kommer alltid att finnas i mitt sinne.
Jag har ändå turen att ha några få riktiga vänner.
Som älskar mig för den jag är.
Som står ut, orkar med.
(Ni vet vilka ni är, jag är så tacksam, tro inget annat!)

Men, ändå,
vilsenheten äter upp mig.
Det mörka har övertaget.
Jag hatar det så.

Vi ses, med stor sannolikhet, sa S när han gick.
Tolkade det som något positivt.
Men sannolikhetslära är inget jag förstår mig på.
Efter en vecka utan livstecken skickar jag sms,
ett jättefyndigt, tycker jag själv.
Men fortfarande inget svar.

Varför är det omöjliga
alltid det mest intressanta?

Tonåringen kom hem en stund igår.
Inget vettigt blev sagt.
Han tycker jag gör mycket väsen för ingenting.

Men det han anser vara ingenting är viktigt för mig.
Just nu visar han ingen hänsyn,
ingen respekt.

Jag bad honom att inte komma hem på hela helgen.
Behöver ha mitt hem för mig själv.
Jag är nog på topp 10 nu,
över världens sämsta mammor.

Det gör ont.
Känner mig misslyckad.
Förtvivlad.

Fint väder och ledig dag.
Men istället för sol och bad har jag
storstädat min förfallna lägenhet.
Välbehövligt.
Skönt att ha det gjort.
Har ju ändå flera dagar kvar av ledighet.

Nu ska jag roa mig med att rensa mobilens adressbok.
Har en massa nummer jag aldrig kommer att använda igen.
Varför spara?
Antalet kontakter har ingenting med kvalitet att göra.

Annars?
Imrg blir det seriös krogrunda med Mr F.
Mr F har en plan över hur vi ska slå vårat gamla rekord.
Återstår att se om vi lyckas,
kanske får vi sällskap av K och/eller TJ,
kanske orkar ingen med oss.
Hur som helst,
det kommer att bli en rolig kväll.
(Alkolås på...)

Hoppsan, sa chefen när jag klev in på jobbet,
är det lilla My som kommer?

Får ett veck i pannan, mellan ögonbrynen,
när det är mycket grubblerier.
En aning lättirriterad blir jag också.

Fortfarande ingen lösning med tonåringen.
Är grymt besviken.
Väldigt ledsen.

Sen är det det här med hjärtat.
Det är bara strul.
Vill så gärna träffa någon
som orkar hålla mig i handen.

Vet att jag måster reda ut
mina nojjor och demoner ensam.
Men det vore så skönt
att bara ha någon att sova nära med.

Idag ringde busschaffören.
Flera veckor sedan sist.
Han ville förklara,
be om ursäkt,
kolla läget.

Busschaffören undrade om han kunde få en chans till.
Ska tänka på det, svarade jag.
Fast jag visste redan svaret innan han ens frågade.
(Tack för visat intresse, men...)
Ska ringa imrg och säga som det är.

Annars?
Ett litet lätt byte av pass och hoppsan,
så är man ledig to-sö.
Tôligt (not!)