Barpadda

Världens bästa Skitunge på besök, älskade mor likaså.
Igår middag med fina familjen, idag träffa prinsessor.

Värmen, tryggheten, det äkta som finns i min familj,
skulle aldrig klara eller vilja en dag utan.

Skrivkramp och tentaångest
är verkligen ingen bra kombo.

Kombo ute på jobb
är däremot rätt skönt.

Men nu är helvetestentan klar
saknar dock frimärke.

På söndag kommer kombon hem
jag lovar att vara snäll då.

puss

Finnes;
3 st KKs, var och en fina på sitt sätt, fungerar bra (dock inte tillsammans).

Önskas;
1 st pojkvän, snäll och trogen, gärna med humor, bra musiksmak och självinsikt.

Det kommer bli knas, jag vet,
ändå låter jag det hända.
Tillåter mig själv att beröras,
ger efter för attraktionen.

Korkat, patetiskt och dumt,
är fullt medveten om det.
Men låter det ske i alla fall,
fascinerad av hans vilja.

Går från något icke fungerande
till något annat omöjligt, ohållbart.
Sjukt trött på besvikna repriser
men tydligen är det mitt kall.

Om PJ var fantastisk?
Kan ni fethaja!
http://kulturbloggen.com/?p=42615

Om the Evil är världens bästa gäst?
Jepp, utan tvekan!

Har du en fling med Gitarristen, undrar the prince of darkness.
Öh, näe, blir mitt svar, ljuger honom rakt upp i ansiktet
(något som jag lovat mig själv att aldrig, aldrig någonsin göra)

Äh, är nog mer en mentor, du vet, snackar musik och sånt,
fortsätter jag och undviker ögonkontakt
(vet att han vet att jag ljuger, orkar inte försöka förklara)

Hmm, Gitarristen har nog en fling på dig, konstaterar tpod
och vägrar utveckla vad han baserar det på
(och jag skäms över min vilja att veta varför han tror det)

Fling? Vad är det för jäkla ord? Vad betyder det?
Är det en känsla av nyfikenhet blandat med lust?
(någon slags förälskelse som behöver få utforskas?)

I så fall har the prince of darkness aldrig förstått
att jag har haft/alltid har en fling på honom
(sen den där dagen vi möttes för många år sedan)

Imorgon är det äntligen dags för
underbara, begåvade, knasiga
och helt fantastiska PJ.

Imorgon kommer äntligen
underbara, begåvade, nördiga
och helt fantastiska the Evil.

Det kommer bli en helg
i musikens, vänskapens och
nörderiets tecken.

Låter mig förföras av gitarristen,
han är ung, alltför ung, jag vet,
men kan inte låta bli.

Förlåt, men jag behövde tröst,
bli berörd, känna mig vacker,
få uppskattning.

Det är fel, onödigt, jag vet,
kanske till och med pinsamt,
men än sen?

Hans energi gjorde fint
för en trasig paddas ego,
om än bara för stunden.

And like that
you are gone!

(I wish)

Och det finns inget annat
att göra än radera allt.
Om du inte finns kvar någonstans
kanske tomheten försvinner.

Saknaden är så jävla svår
att hantera ensam.
Men ingen annan kan ta
smärtan förutom jag själv.

Ingenting kommer att bli bättre
av falska förhoppningar.
Måste orka våga vara stark,
besviken, ensam, bedragen, ledsen.

Så jag radera dig, överallt,
på alla genomförbara sätt.
I mitt hjärta kommer du dock
alltid att finnas kvar på något vis.

Hoppas du kan förlåta mig,
vill dig bara väl, att du finner
frid i ditt inre, kärlek, lycka,
att du kan önskar mig detsamma.

Möter upp J för kaffe,
denna fantastiska människa
jag vågar kalla min vän.

Vi pratar på om livet,
inget är för svårt eller simpelt,
finns inga tabun.

Vi går vidare, bara är,
var och en på sitt sätt,
allt eller inget.

Inre tankar släpps fram,
livshistorier delas och berättas,
hemligheter avslöjas.

Inser värdet av vänskapen,
lyckan över öppet sinne,
meningsfullheten.

Grundtryggheten jag känner,
äktheten i dina ord,
det vackra du är.

Uppskattar din vänskap,
enkelheten vi har,
tro aldrig något annat.

You are not mine
I am not yours
And that’s okay

Please don’t judge me

 

Åker kollektivt genom kall storstad,
Thom i lurarna (a tear in the membrane...)
berörs av det annorlunda, utmaningen.

Det är svårt, mörkt men vackert,
väljer att se ljuset i dunkelt vemod,
det speciella som skapar mening.

Det måste få vara så,
måste få finnas alternativ,
komplicerat men ändå enkelt.

Livet.
(there is nothing to fear
and nothing to doubt...)

Här kommer jag som aldrig stannar, röda ögon glider över gatan
Det spelar ingen roll alls vad dom speglar, dom är min ursäkt för att blunda

Där är du som aldrig kommer, här är jag som din skugga är
Säg nånting jag inte vet om dig, allt är detsamma vare sig du vill det eller ej

Tala om vem du är denna gången, vem tror du att du är denna gången
Tala om vem du är denna gången, vem tror du att du är?

Och jag gör som jag alltid gör,
stört beteende, fullt medveten,
men kan ändå inte låta bli.

Så jag söker bekräftelse
och får det, från flera håll,
hör av mig, skamliga förslag.

Och jag uppmuntrar möten
som aldrig kommer att bli av,
lovar runt utan avsikt att hålla.

Så jag får bekräftelse
och det lugnar mitt sargade ego
för stunden, sen blir det bara tomt.

Och smärtan finns kvar,
ångesten, osäkerheten ökar,
vad är jag för sorts människa?

Så jag tar min trasighet
till nya höjder, för att sen
försöka dränka den i alkohol.

De avgörande orden över mina läppar,
han som reste sig, gick utan att se tillbaka.

Vad det än var så är det över nu,
smärtan är påtagligt närvarande.

Tveksamhet, rädsla, svalnande känslor,
kanske inget eller allt i kombination.

Han blev inget mer än "dag vag"
men sorgen är äkta, tårarna likaså.

Han kunde inte ge mig det där
jag inte ens vet ifall jag ville ha.

Kvinnan mittemot mig på tåget
lägger sina varma händer över mina,
försöker möta min blick och säger,
Förlåt, kunde inte undgå att se hur ledsen du är.

Tvingar mig att våga möta hennes blick,
mina söndergråtna ögon ser hennes vänliga,
Han är inte värd dig, det måste du inse,
hur ont det än gör just nu.

Jag mumlar tack, skäms över tårarna,
säger någon slags överslätande förklaring,
försöker hålla ännu en gråtattack borta
medan kvinnan fortfarande håller mina händer.

Hon ger tröstande ord, sådana där klichéer
man bara tror på när någon okänd uttalar dom,
Jag ser hur fin du är, tro mig han var inte den rätta,
det kommer att bli bra, du har livet framför dig.

Och jag vet att det hon säger är sant,
men det gör inte situationen mindre smärtsam,
att orka lägga ännu ett misslyckande bakom sig
är en plågsam process jag känner till alltför väl.

Idag litade jag helt och hållet på magkänslan,
fantastiskt befriande!

Ego? Kanske, fast faktiskt ändå inte,
så det så!

Tjuvröker inne, sippar rosé.
Klockan är väldigt sent, borde sova.
Funderar över ännu ett misslyckande.
Lyssnar på världens bästa band.

Hur den än är så återkommer
alltid samma, ständiga frågor;
Vad är det jag gör som är så fel?
Varför kan det aldrig fungera?

Finner inga svar, varken hos Matt,
vinet eller i onödig sms-konversation.
Tröttheten sprider sig, nikotinet river.
Saknar klarheten, förnimmelsen.

Reflektioner som inte leder någonstans,
förutom tillbaka till mitt dunkla sinne,
mitt självförakt, saknad av förståelse
för de som verkligen tror på kompromisser.

Vet inte när jag sov en hel natt sist.
Eller kände mig tillfreds med livet.
Hur saknaden efter äkthet blir fokus
i en redan paranoid hjärna.

Hur jag längtar efter att ha 
något enkelt med en gnutta djup.
Lite galenskap i vardagen,
hyfsat seriöst i en tokig värld.

Den unga och söta ger mig till slut inget val.
Frågor måste ställas, begrepp redas ut,
situationer bedömas, beslut måste fattas.

Som vanligt, som alltid.

Han är inte min man, jag vet det.
Men skulle kunna vara nära nog,
om han bara kunde stå för oss.

Som vanligt, som alltid.

Otagbara undanflykter, svävande svar.
Det räcker för mig, orkar inte mer,
bättre lämna än att bli lämnad.

Som vanligt, som alltid.



(fuck it, typ)

Byråkraten har möjlighet att ses,
svarar okej, visst, varför inte?
Ångrar mig, avbokar, men han
är redan på väg, kommer ändå.

Byråkraten anländer, snygg som alltid,
orkar inte hålla distansen, kryper upp
i hans famn, släpper fram tårarna,
sänker garden, tillåter tröst.

Byråkraten håller mig hårt,
avskyr mig själv för att han får
tillgång till något som verkligen
inte är relevant för vår s.k. relation.

Saknar min Skitunge
så fuckingjävlakuk mycket
att jag håller på att dö inombords.

Det handlar egentligen bara om att ta ett beslut,
våga lite på det och följa, leva det så långt det går.

Hur enkel som helst OM inte det vore så svårt
att ta beslutet och tro på det, typ.

Häpp?