Friends with benefits

Äntligen samtal med Säljaren,
herregud vad jag saknar!
Bara prata strunt, allvar,
uppdatera, hålla koll.
 
Fantastiska människa,
min fina, fina, vän!
Sluta aldrig höra av dig,
lova att finnas kvar.
 
Säljaren är en av de få,
tillhör garanterat de bästa.
Klokhet, humor, äkta vara
bor hos honom.
 
Hoppas vi ses snart.
Nattsudd och tokerier,
positiva livssyner är
välbehövligt nu.
 
 

De tolv pärlorna

Lillprinsen springer mot mig, min famn öppnas upp instinktivt.
Precis som mitt hjärta alltid har varit mot honom, sedan första gången.
Han är mitt allt, mitt ljus, mitt vackraste, min eviga kärlek, min guide.
 
Har present till dig, säger han på sitt alldeles egna språk och ler.
En tråd med pärlor har han skapat, knyter den varsamt runt handleden.
Pärlorna döljer ärr, påminner om livskraft, kärlek som faktiskt finns, är.
 
Hjärtat slår ett extra slag, kärleken inför detta barn är enorm.
Hans lycka är min, min olycka aldrig hans, obalanserad symbios.
Som det antagligen är menat att vara, förbli, en andra chans.
 
Det tog tid, säger lillprinsens fantastiska far, men med vilja går allt.
Inga tvivel om vem han gjorde det till, du var mottagaren hela tiden.
Ni är ju lika knasiga, skrattar pappan, med underton av sanning.
 
Önskar jag kunde öppna upp, förklara utan tårar, vemod,
hur jag älskar hans familj över allt annat, hur fantastiskt det är
att få vara delaktig, välkommen, utan att förstå varför.
 
Hur er lycka föder och förgör på samma gång.
Hur det påminner om allt jag alltid velat ha,
fast aldrig klarat av, på gott och ont.
 
Sen leker vi, prinsessan, lillprinsen och paddan.
Flyger med magiska paraplyn överallt, bygger slott,
allt är möjligt och lite till, så där som det ska vara.
 
Inga vardagsproblem, inget vemod, ingen sorg.
Bara glädje, fantasi, kreativitet, äkthet.
sann kärlek och lust inför livet, framtiden.
 
Och det är underbart att bara släppa allt,
påmind om livets mening, hur det ska vara.
Att jag faktiskt har ett vackert liv med kärlek.
 
Hur ont det än gör, så vill jag vara kvar, leva.
Mitt liv är inte onödigt, bara komplicerat.
Men har ett syfte, vet det nu, klart och tydligt.
 
Förlåt Skitunge, förlåt älskade mor, vänner,
för att inte klarheten visat sig tidigare,
men vet att ni förlåter mig, ännu en gång.
 
Det krävdes dock tolv enkla pärlor
för att förstå det ni redan vet,
Att inse, lista ut mysteriet.
 
 
 
 
 
 

Holiday

Det här med att ha semester är mest skit.
 
All stress, ångest, sorg och vemod
som tryckts undan, gömts, kvävts
av jobb, tidsbrist, jobb, trötthet, mer jobb,
kräver nu sin fulla rätt att få komma ut,
härja fritt, ta sin plats, utageras.
 
Så jag gråter, mår skräp, gråter,
gör inte ett skit, ömkar, tycker synd,
dränker mig själv i tårar och rött vin,
förtvivlad, uppäten, förlamad, förvirrad,
gråter, gråter, gråter och gråter.
 
Semester från känslor vore fint.

To be? (karma)

Herregud, stackars J.
Hur han måste hata att vara min vän just nu.
Hur han måste ångra allt han lovat att vara just nu.
 
Äh, jag förlåter honom imorgon.
För allt han inte vill vara just nu.
För allt han inte kan vara just nu.
 
Vi finner ro, till allt, så småningom.
Det vet jag, ganska säkert.
Faktiskt, på riktigt.
 

Pyramid song

Vad än min sjuka hjärna producerar nu,
vad än mina fingrar känner behov av att skriva,
vad än mitt sargade hjärta anbefaller att känna,
så saknas fokus, medvetenhet om det som är viktigt.
 
Vem bryr sig om paranoia, mani, just nu?
Vem orkar bry sig om löjliga mänskliga begär nu?
Vem bryr sig om kärleksproblem för tillfället?
Det finns så mycket annat att prioritera just nu.
 
Försöker fokusera.
 
Så jag registrerar kärlek på enkel nivå.
Tolv pärlor på tråd betyder allt just nu.
En viskning i mitt öra, små enkla ord om tillit
blir avgörande för framtida hopp, att kärlek finns.
 
Gör det möjligt att se framåt, inse livets storhet.
Att allt är möjligt, livets kraft är en evighet, en cirkel.
Som inget kan bryta, bara godhet överlever.
Att det goda återvinns, på bästa tänkbara sätt.
 
Kärleken måste vinna.

The last farewell

Ber den unga och söta om ett värdigt avslut,
ett möte med intentionen att skiljas som vänner,
att få berätta om hur jag önskar honom allt gott.
 
För vi ska inte vara mer, aldrig någonsin igen,
Vi var inte meningen, vet det nu, på alla sätt,
hur mycket jag än tycker om, känner.
 
Men icke, den unga och söta backar,
försvinner som sist, fegar ur, igen,
varför lär jag aldrig få veta.
 
Det får vara så, finns ingen energi
till att söka svar den här gången,
bara att acceptera, gå vidare.
 
Men Dag Vag kan inte ge mig
någonting, inte ens försöka
uppfylla min enda önskan.
 
I know it's over
And it never really began
But in my heart it was so real
 
 
 

Uppdatering, sug getrööööv

Kukskitblogg.se! Varför ändra hela skiten?
Som om jag inte har nog med skrivkrampen?
Va?
Orkar inte lära mig nya funktioner, layout, blablabla.
Inte nu för fan! Varför kan saker inte bara få vara?
Va?
 

Survival

http://www.youtube.com/watch?v=mO1uFG83Ldw

Moster, mentor, mitt ljus

Hon säger;
- Jag är inte rädd för att dö.
Kanske är min tid kommen,
jag har gjort gott,
kärlek och hopp finns.
 
Jag skriker (fast inte så hon hör);
- Jag är rädd för att du dör!
Klarar inte det här pisslivet utan dig,
hur mycket gott du än gjort,
vilka underbara som än finns kvar.
 
Sen vet jag inte mer.
Ingen gör det.
Vad dom än säger.
There's no justice in the world
and there never was.

Midsommar

Åker västerut, önskar rationella tankar.
Att veta, skapa klarhet, finna svar.
Vi är enkla, han är en bra man, mycket bra.
Men den rätta för mig? Jag för honom?
 
Vi har det fint, grejt, löövli, umgås, är.
Inga problem alls, med något.
Förutom sexet, det finns inte.
Ligga är det sista jag vill.
 
Iaf med honom, den jag älskar.
På alla sätt och vis, alltid.
Så skyller på alkohol, omständigheter.
Att vi inte kan, jag inte vill, typ.
 
Men båda vet att vi lurar oss själva.
Just det där finns inte mellan oss.
Och det gör mig bedrövad som fan.
Vem är jag att avfärda?
 
Vemodet infinner sig, som vanligt.
Varför kan det inte vara vi?
Vilken rätt har jag att inte öppna upp,
att tacka nej till ett vackert liv?

~
 
Åker österut, önskar emotionella tankar.
Att känna, veta, finna svar i hjärtat.
Vi är enkla, på ett bra, fint sätt.
Men räcker det? För mig? För honom?
 
Vi har älskat varandra i så många år.
Utan resultat, utan beslut.
Kanske ska vi bara låta det vara.
Vänskap, den bästa av alla.
 
Eller?
 
 
 
 
 

Lägesrapport #161

Givetvis hinner jag med allt som måste göras, vara gjort.
Hyfsat nöjd med resultatet är jag också.
 
Känslan av att lyfta av ett ton tegelstenar av ångest är fantastisk.
Lärdomen av den här resan sätter djupa, oraderbara spår.
 
Aldrig mer ska jag göra om det, inte på de här premisserna i alla fall.
Nu väntar fyra veckors betald semester, utan dåligt samvete!
 
Häpp!

Jobbe...

Prestationsångesten är brutal,
kampen om tiden likaså.
Vill göra rätt, fint, fixa utan
att göra om, skämmas.
Så jag jobbar hemma, sliter,
trixar, utan betalt.
Men vissa saker måste göras,
bli klart, ordnas.
 
Gnälla kan jag göra sen,
med gott samvete.
Ingen, verkligen ingen,
ska kunna klaga.
Säga att jag inte kan
eller vill leverera.
Att jag inte ger allt
och lite till.
 
För jag vill, vill, vill
och kan som fan.
Behöver bara en aning
suport, tillit och stöd.
Någon som uppmuntrar,
erkänner att det är fint.
Att jag får ta åt mig äran,
erkänna min kunskap.
 
 

Vagt (som alltid, som vanligt)

Den unga och söta är vag.
Inget är ändrat, tyvärr.
Han lovar, levererar föga.
Som förr, som alltid.
 
Uttrycker ord om vilja, känslor.
Visar inget, dessvärre.
Han måste bort, släppas fri.
Som förr, som alltid.
 
Han ska inte bo i mitt hjärta.
Finns inget, orkar inte.
Måste gå vidare, finna annat.
Som förr, som alltid.
 
Men det gör ont, smärtar.
Utan vetskap, förståelse.
Inga svar, inget avslut.
Som förr, som alltid.
 

Bonus

Skitungen, mor, favoritmoster, fina familjen.
Middag, bus, värme, kärlek, enkelhet.
 
Önskar vi alltid kunde vara nära fysiskt.
Finnas, bara vara, dela vardagen.
 
Saknaden är alltid värst, gör ondast
när den är nära, tätt inpå.

120614

En riktigt bra dag/kväll/natt,
underbart sällskap av mor,
fantastisk konsert med Petty.


YES!

Har biljetter till världens bästa band!
I december ska jag och Skitungen
rocka oss hesa tillsammans, igen.

Aaah, om bara sommaren vore över!


Vem tror du att du är?

Ginger hör av sig, Byråkraten och Gitarristen likaså.
Var och en vill ses, umgås, helst ligga.
Undrar stilla vem dom tar mig för, varför,
vad dom tror att jag är, mäktar med?
 
Svaret blir tack, men NEJ tack, till samtliga.
Klarar mig fint utan tomma löften, illusioner.
Ät min skit losers, och ert dubbelspel!
Jag har annat för mig än att rea ut min själ.

Boggie Street


A sip of wine, a cigarette
And then it’s time to go



I’m what I am, and what I am
Is back on Boogie Street

Lost (please do not judge me)

Förvirringen, besvikelsen, sorgen, skulden
tar hårt på en redan sliten padda.
Det här med att inte riktigt veta, förstå,
upptar mina redan dystra tankar.
Att inte kunna släppa taget eller helt bjuda in
gör mig förbryllad, mer förtvivlad än vanligt.

Så jag bokar en ny resa västerut,
vet inte om det är rätt eller fel.
Önskar livet kunde vara enklare,
utan vemod, känslokaos, dunklet.
Att jag bara vågade säga nej eller ja,
berätta, förklara om varför det är svårt.

True love (det är en evighet till september)

 


Lotus Flower (dance, dance, dance)

Toknördar i natten, ensam givetvis,
bara en (1) förstår just det här.
Stört bra remix (med orginalvideo),
Thoms perfektionism till ny nivå.



There’s an empty space inside my heart
Where the weeds take root
So now I’ll set you free, I’ll set you free
(Listen to your heart)

Nattens fråga

Om man har fyllt 40 år och vill svara på ett textmeddelande med orden;
ÄT MIN SKIT!
Är man barnslig då?
Eller väldigt bejakande mot sina känslor? Eller både och?

Seriöst tacksam för svar/kommentarer (ja, du får gärna vara anonym)
(och nej, ingen som läser här har skickat meddelandet, so bring it on!)

Lägesrapport #160 (moment 22)

Sjuk, igen.

Blir antagligen sjuk för att jag är stressad över jobbet.
Men blir sjukt stressad av att vara hemma från jobbet.

Häpp?

RSS 2.0