Barpadda

På måndag släpps biljetterna till Kents spelning här i tråkstaden.
Ska försöka få tag i fyra st.

Kanske har jag antytt att jag nog inte behöver se dom en gång till.
Men, vad fan,
vad spelar det för roll om det blir en fjärde gång?
Såg en spellista från någon Stockholms-konsert som var helt grym.
Dessutom så gillar jag senaste skivan skarpt.

Dax för jobb 2.
Tjoho

...bitter.
Än sen?
skjut mig,
som om jag bryr mig?!

("I´m a loser baby, so why don´t you kill me?")

Igår blev jag och tonåringen ovänner.
Vilket ledde till ett långt nattligt samtal angående livet, vänner och till slut om sorg.
Vilket i sin tur resulterade i att jag försov mig i morse.
Det blev mycket sura miner på jobb 1.
Kunde inte bry mig mindre.

Idag har han åkt till Jönköping, ska vara datanörd i ett par dagar.
Skönt att vi hann prata och bli vänner innan.
Skönt att få några dagar i ensamhet.
Jag ska "fira" min tonårsfria tid med att jobba, typ dygnet runt...

Nu ska jag stryka arbetskläder, för imorgon dra julbordshelvetet igång på riktigt.
(vart fasen har jag det där asfula röda förklädet?)

Sen blir det fika och skvaller med MT.

Jag undrar;
(ej i kronologisk ordning)

-När jag ska få snosa på två underbara barn nästa gång.
-När jag ska våga ringa min far och säga att jag inte vill ha den där bilen.
-När tonåringen ska vara hos sin pappa nästa gång.
-När han ska ringa och säga att det inte är någon idé att vi ses mer
(orkar inte med ovissheten).
-Om det har varit så smart att berätta om mitt beslut
(tänk om det inte blir av?).
-När N, A, PA, K, MT och dom andra kommer att tröttna på min negativa aura.
-Om jag alltid kommer att känna mig utanför, vart jag än befinner mig.
-Om jag någonsin kommer att trivas, riktigt trivas, vart jag än bor.
-Om tonåringen förstår hur mycket jag älskar honom, hur stolt jag är,
 att han betyder allt för mig.
-Om jag och L kommer att prata med varandra igen.
-Om / när jag helt ärligt kan säga "jag mår bra".
-Om jag kommer att se PJ, Muse, Radiohead, REM live igen.
-Om mamma verkligen förstår att det inte på någotvis är hennes fel att jag mår som jag gör.
-Om C kan inse att jag verkligen önskar honom all lycka.
-Om jag någonsin kommer att ha en fungerande, "normal" relation.
-Om jag skulle klara livet utan nikotin och alkohol.

Det är det jag undrar över,
just nu.
Inte bra att vara hemma och inte gå utanför dörren på tre dagar...

Träffade O härom kvällen, oplanerat, som alltid.
Han har en förmåga att dyka upp när jag minst anar det,
när jag mest behöver det.
Som vanligt följde han mig hem, vin och nikotin under fläkten hör liksom till.

O tycker att jag har tagit rätt beslut när jag berättar om mina framtida planer.

O säger att jag måste sluta slösa bort min talang,
att jag måste inse att jag är en värdefull människa.
Att det är dax jag blir vän med mig själv,
för jag är en fantastisk person.

Jag uppskattar hans sällskap, närhet och uppmuntran.
Vill så gärna tro på det han säger.
Han är klok, stark, trygg.
Han är min vän,
min räddare i nöden.

(Tack)

I går hade jag en jättetrevlig kväll.
Var på entréplan.
Det hände inget,
men idag är det källaren igen.
Är trött på att åka hiss.

Träffade R förut.
Har inte sett honom på över ett år.
Inte pratat med honom efter den dagen vi blev ovänner och bestämde att vi inte skulle ha någon relation.
Jag sa; Tänkte på dig häromdagen.
Han svarade; Och jag på dig.
Bara snälla saker, undrade jag
Alltid, svarade han.
Sen var det inget mer med det.
När han gick kände jag hur nära det var till tårarna, vet inte varför.
Det var bara att bita sig i läppen och hålla tillbaka.
Herregud, stå i kön på bolaget en fre em och grina för något som aldrig blev.
Vad ska folk tro?

(Men jag hade starka, äkta känslor för honom när det begav sig)

Det är ok.
Mycket av saknaden är mitt eget fel.
Det är som det är,
då var då,
nu är nu.
Men jag är så fruktansvärt uttråkad.
Less, helt enkelt.

Hur ska jag orka? Stå ut?
Minst ett år kvar i tråkstaden.
(Men nu har min fulltecknade kalender en mening, inte illa)

ps
Saknar även;
knäppa samtal med FW, långt hår, filosoffika med NT, att plugga, bil

Varför får man aldrig oväntat besök när man har nystädat och diskat?
(och ja, när det gälle kaffe så serveras det bara Gevalia i mitt hem)

Efter några nätters funderingar har jag insett att jag saknar så ofantligt mycket och många.
Kanske är det en bidragande orsak till att jag mår som jag gör.

Jag saknar bla;
Tid att läsa och skriva, myskvällar med tonåringen, ork, mormors bitterhet, spontanitet, mamma, glöd, putsa kängor med ÅP, självförtroende, jobba med K, vilja, att pappa ringer, logiskt tänkande, lunchrast i rökrummet med PA, tro på framtiden, gapskratt med A-C, lust, köksfylla med UA, mål, min riktiga pappa, passion, två små underbara barn, nattliga samtal från C, enkelhet, Rs dialekt, sångröst, långpromenader med AW, energi..

Kan det vara så, att jag saknar så mycket
att jag glömmer bort vad jag har?
Inte bra,
kan aldrig vara bra.

Kl 07.44 ringde min mobil.
Jag ångrar inte att jag svarade.
Det blev en mysig förmiddag.

Idag ska jag inte göra någonting.
Kanske läsa, kanske handla.
Om jag orkar, annars struntar jag i det.

Mår helt ok, idag med.
Känner mig hyfsat lugn.
Ingen ångest.
Gôtt!

Herregud, vilken kväll.
Fullbokat och kaos.
Men det gick.
Trots mycket konstiga beställningar och krångel.
Vågade knappt gå förbi köket ett tag. ;-)
Kan inte påstå annat än att det var en jäkligt bra och rolig kväll på jobb 2.
Mycket tack vare underbara kollegor,
speciellt A - hon är min klippa!
(Att jag själv har mått helt ok betyder nog oxå en hel del)
Längesedan jag satt så i skiten och bara skrattat åt det - gött!


Kvällens roligaste fråga;
(stackars lilla söta H)
-"Din värmländska är charmig, men speciell... Vi försöker komma på vart i värmland du kommer ifrån... Vill du berätta?"
H svarar ärligt;
- "Östersund"
(Att jag inte bara dog... )

Annars?
Jodå, efter 13 timmars arbete var väl inte ett berg med tonårsskor det jag ville kliva över i hallen.
Men, va fan, hellre att dom hänger här än dräller på "stan", men ibland önskar jag att mitt hem inte var en ungdomsgård...
Någon som vill ha en obstinat katt?

Kvällens seriösa fråga;
Hur lägger man livet på hyllan??

Fick ett sms tidigare idag,
vet inte om det var bra eller inte.
Om jag har tolkat det rätt (vilket inte alls är säkert),
så måste jag fundera och reda ut vad som känns ok för mig.
Det var ju det jag hoppades slippa göra.
Fan.
I morgon.
I morgon kanske jag har tid för tankeverksamhet.
Kanske.
Nu blir det PJ och ca fem timmars sömn.

Annars?
Jo tack, tror faktiskt att det håller på att vända.
Men, idag är idag och osv...

Ska aldrig mer försöka "dricka i kapp" på skumpa.
Herregud, vilka idioti-sms jag har skickat i kväll...
Har du inte fått något?
Ta det som en komplimang...
(eller?)

Just nu lyssnar jag enbart på;

PJ Harvey; White Chalk
("The first tree will not blossom / The second will not grow / The third is almost fallen / Since yoy betrayed me so")

Radiohead; In Rainbows
("I`ll hit the bottom / Hit the bottom and escape / escape")

Kent; Tillbaka till samtiden
("Vaknar staden långsamt / och jag är full igen / Snön brer ut sin oskuld / så skiten bara känns")

Nej då, skojjar bara...
Lyssnar även på;

Muse; Showbiz
Muse; Origin of Symmetry
Muse; Absolution
Muse; Black holes and Revelations

Och den där japan-importen jag hittade,
med Muse...
("You make me sick, because I adore you so")

I kväll blir jag bjuden på champange - det ni!

Så där jag,
första julbordet avklarat.
Återstår bara 19 st äckliga "är det slut på lutfisken"-pass till.
(vilket iof sig är typ 25 färre än i fjol, men ändå)
Även dax för den fantastiska december-dieten.
(skumtomtar och ris a´la malta)

Hallelulja...

Gårdagen blev heltokig.
På ett mycket bra sätt.
Mat och vinterapi med kära K.
Sen ut på lokal.
Herregud,
vulgo-dans och shots i mängder.
Men roligt var det, som f-n.
Vi kan inte ha tråkigt tillsammans, helt enkelt.

Hon är en bra vän den där K.
Uppskattar hennes sätt att se på livet, klokhet, tålamod och galenskap.

Tack för igår!
Vi får göra om det igen, snart.

Jag ringde.
Samtalet blev inte riktigt som jag tänkt mig.
Men, det är ju sällan det blir.
Något avslut blev det inte,
kom liksom av mig.
Tiden får utvisa.
Just nu känns det ok.

I morgon ska jag ringa till honom.
Har inte gjort det på flera dagar.
Stämma av, antagligen få ett avslut bekräftat.

Han är den bästa.
Han är den som jag kunnat andas med, sänka garden.
Som förstått mina nojjor och hjärnspöken.

Han är absolut den sämsta jag kan ha i mitt liv just nu.
Tyvärr.

("Oh god, I miss you")

Igår var en helt ok dag.
För första gången på flera veckor kändes det bra på jobben.
Fick massor gjort på jobb 1 och en trevlig kväll på jobb 2.
Tänkte att det kanske vänder nu.

Idag är det bara mörker, igen.

Ett brev utan avsändare fick mig att bryta ihop på hallgolvet.

(Vad som stod i brevet?
Inget.
Bara en recension och två foton.
Det räckte.)

Är precis vad det är.
Meningslöst.

Lite substans, lite mening, lite "riktigt"
- Är det för mycket att begära?
Tydligen.

Alltid samma tjat och människor.
Alltid samma skvaller och jantelag.

Tonåringen får rätt, jag förblir singel.
Jag har två krav, hur svårt ska det vara?

Hallå?!
Någon som älskar Muse och kan acceptera min kärlek till Jocke Berg??

("Dom viskar du är tidlös,
men dom menar omodern
En elakhet som blir den
ultimata komplimangen")

ps
Kan man dö av leda?

http://www.youtube.com/watch?v=xKPntmV-nSE

("Limb by limb, tooth by tooth
Tearing up inside of me
Every day, every hour
I wish that I was bullet proof

Wax me, mould me
Heat the pins and stab them in
You have turned me into this
Just wish that it was bullet proof,
was bullet proof ")

Om jag bara är nån han ligger med,
varför ska det då pussas och hållas handen offentligt?

Idag har jag tvingat mig själv att ringa tre jobbiga samtal.
Två gick bra, det tredje mindre bra.
Ja men, man kan ju inte få allt.
Två av tre, det är inte illa.

Jo, det är det visst!!
Det samtalet som gick mindre bra var tyvärr det som betydde mest för dagsformen.
Men nu vet jag.
Bara att deppa ihop totalt och gå vidare.

Pissliv.

Som sagt,
vaknade av ångest.
Allt bara kändes fel.
Men efter frukost på IKEA och en tur till landet med en riktigt bra vän,
känns livet ganska ok igen.

Jag vet att jag gjorde bort mig, både här och där, igår.
Sorry.

Men jag känner så mycket, kanske för mycket, för vissa människor som finns i mitt liv.
Varför ska dom inte få veta det?
Varför skulle det var fel?
Sorry x2.

När man vaknar halv nio med svår ångest
vet jag att det kommer att bli en lång jobbig dag.
Av erfarenhet vet jag att det är lika bra att ta tag i demonerna direkt.

Vet att jag gjorde bort mig igår, på mer än ett sätt.
Men det är svårt att be om ursäkt när man inte får chansen.

Det är vansinne att må som jag gör, vansinne att känna ångest,
vansinne att tro att någon orkar prata med mig halv tio en söndag fm.
Vansinne att tror det skulle funka.

Som sagt, det kommer att bli en lång dag.
PJ Harvey kommer spelas mer än 20 gånger...

"Please don't reproach me
For, for how empty
My life has become
I don't what really happened
I watched your disappointment
At being misunderstood
I forgive you
Something metal
Tearing my stomach out
If you think ill of me

Can you / Can you / Forgive me
Forgive me / Can you / Can you
Forgive me / Too"

(Broken Harp - PJ Harvey)

Sov hos honom inatt,
sa för mycket.
Men jag litar på honom.
Underlig känsla,
äntligen.
Stannade för länge.
Men jag uppskattar hans sällskap.

Haft vinterapi med mamma under köksfläkten i kväll.
Inte direkt vad jag var sugen på men antagligen välbehövligt.

Önskar jag kunde förstå anledningen till att jag mår som jag mår.

"Låt en dröm bli sann", sa D.
Men, söstnos, jag är ingen dröm,
jag är på riktigt.
Därför väljer jag att sova ensam i natt.

Nu;
Radiohead - In Rainbows
(som du genast ska ladda hem, gratis och lagligt på http://www.inrainbows.com)
För att bättra på mitt vemod.

( "I'll hit the bottom,
Hit the bottom and escape")