Barpadda

Är på besök i verkligheten,
dvs har verksamhetsförlagd utbildning.
Tris utmärkt, känner mig uppskattad.
Men det är full fart hela dagarna.
Kommer hem helt slut,
ofta med sand i håret och
diverse rester på kläderna,
men tillfreds med mitt val.

Med studierna är det ganska knackligt,
ligger efter med alla uppgifter
för den här kursen,
vet inte hur jag ska hinna med.
Skriver mina satans reflektioner,
lite lätt desperat på tunnelbanan,
mellan förskola, jobb och hem.
Examinationsuppgiften orkar jag inte ens tänka på.

Jobbar en del extra,
kanske något för mycket,
risken finns att fascisterna
snart lägger sig i.
Orkar inte bry mig om det
för tillfället.

Herr B camperar i min soffa,
funkar bra trots lite olika
dygnstider och rutiner.
Men han är snäll och
diskar nästan varje dag.

Om några veckor vrålar tonåringen
"Sjung om studentens lyckliga dar"
Min lilla skrutt tar studenten!
Herregud, vart tar tiden vägen?

Annars?
Imrg kommer A på besök.
Det blir Lasse Lindh live
samt ett å annat glas rosé.
Nice!

Ja, det är väl det
som händer just nu.

Vaknar sent,
konstigt humör,
vet inte vad
jag ska göra åt det
eller den här dagen.
Något saknas,
ett tomrum att fylla.
Tar en seriös dejt
med världens bästa band.
Lyssnar och ser på allt jag har
(jepp, det är en hel del),
kollar hemsida och "youtubar".
Försvinner totalt,
i musiken, i texterna, i känslan.
Älskar detta underbara band,
helt förälskad i det de gör.
Gör ett försök att välja,
men det finns inte en låt
jag inte tycker om.
Men jag ger er den här,
för jag förundras varje gång
av den brutala, underbara texten.



"And I've had recurring nightmares
That I was loved for who I am
And missed the opportunity
To be a better man"

Det där haket jag valt att jobba extra på,
är verkligen ingen lek.
Aldrig en lugn stund, fullt upp hela tiden,
ingen chans att göra något extra.
Men det är kul, i sin enkelhet,
det krävs så lite av mig för att få pluspoäng.
Helt galet igår, idioti från start,
men jag fixade det.
Fick otroligt mycket beröm av min gäster,
vilka jag i min tur berömde tillbaka,
fick dom att skratta,
tycka synd om mig.
Jobbade över,
mina kollegor tyckte det var helt fantastiskt
att jag kunde stanna två timmar extra.
Jag tyckte det var helt fantastiskt
att några kunde gå hem
när det var total kaos i restaurangen
och vi låg efter med typ allt.
Jag är inte riktigt van med,
kommer nog heller aldrig att bli,
att lämna jobbet när allt är helt upp och ner
bara för att det står en sluttid på schemat.
Men vi är alla olika,
antar att det sättet
jag är upplärd på att jobba
håller på att dö ut,
på gott och ont.
Vi får väl se,
hur länge jag står ut.
Just nu är det ok.

Börjar bli
riktigt less
(och ledsen)
på att ständig
behöva förklara
och försvara
mina val.

Allt det där, jag borde, kanske till och med måste göra
(plugga, diska, reflektera, städa, avtalade möten,

krama träd, samtal att ringa),
bara växer, ligger på hög, väntandes, på att bli gjort, att ta tag i.
Men, "Frankly my dear, I don't give a damn"

Orkar helt enkelt inte.

Inte igår, inte idag, inte imorgon.

Gör ett seriöst försök att mixa ihop en  "PJ-light"  till mor,
vill så gärna att hon ska förstå, uppskatta,
denna märkliga, underbara, kvinna/musiker,
som betyder så mycket för mig.
Går vilse någonstans mellan
det hoppfulla

och totalt mörker

Och där är jag nu,

förvirrad mellan lycka och vemod,
men ändå, ganska ok.
Det finns hopp, framtid,
möjligheter, förståelse
och kanske, kanske till och med, kärlek.

Dock inte igår, inte idag, inte imorgon.

Har köpt gummistövlar,
blommiga,
249 skr.

Oroar mig så mycket
att jag blir orolig över
mitt ständiga oroande.

För tillfället,
är livet ganska oroligt,
i dubbel bemärkelse.

Annars?
Fortfarande
inga gummistövlar.

Antar att jag
borde skriva,
uppdatera.
Men nej,
orkar inte.

Imrg ska jag
krama världens
bästa tonåring!

Vill gå på konsert,
vet inte vem jag ska fråga,
vem gillar det jag gör här?
Funderar på att gå själv,
biljetten kostar inte mycket,
vill så jävla gärna.

Hittar svaret,
enklaste, bästa, svaret,
bland mina närmaste.
A, självklart vill A med,
lite ombokning bara,
så är allt löst.

Han är ju ändå vår,
våran "second best",
gemensam favorit.

Mardrömmar,
flera nätter på rad.
Utskälld, förföljd,
slagen, förnedrad,
jagad, rädd,
förtvivlad.
Vaknar med ett ryck,
hjärtat i halsgropen,
panik och ångest,
förvirrad.
Kommer till sans,
nästan direkt,
var inte riktigt beredd på
rädslan.

Fyran visar just nu
Arkiv X, första säsongen.
Vågade knappt titta
då det var nytt.
Nu förstår jag inte varför.
Kult, ja visst,
men inte fan är det bra.
Undrar hur Twin Peaks
skulle upplevas idag.
Saknar Numbers på
fyrans nattablå,
somnade alltid gott
till den serien.

Ops, nu börjar visst Ally.

Annan dag,
som en vanlig dag,
ledig.
Ute är det fint väder,
borde gå ut,
eller plugga.
Drar för gardinerna,
låtsats att det regnar,
dränker mig själv i melankoli.
Lyssnar på PJ,
trassel i tankarna,
som vanligt.
Inget nytt under solen,
blir ständigt bränd,
alltid rödlätt (rörd lätt).

Ger mig själv IG
i dagens sociala samspel,
kan verkligen inte bara vara.

Verkligheten uppdagas, inser idiotin,
kommer till klarhet.
Vad fan tänkte jag?
Inte klart iaf, inte sunt,
inte verklighetsbaserat.
Pratar med K, som undrar varför,
om det verkligen är nödvändigt,
att slumma i det som varit.
Nja, blir mitt svar,
försöker desperat att hitta en mening,
någon sorts förståelse.
Men, inser jag nu,
vissa människor kommer bara in,
fastnar, fast man inte vill.
Helt utan mening eller relevans.
Bara att "take it or/and leave it"
Inte sönderanalysera
som jag roar mig med just nu.
Förstår nu,
på ett helt annat sätt,
att alla dessa parasiter
som krävt plats i mitt liv, som klamrar sig fast,
enbart har lyckats pga att jag tillåtit det.
Kommer inte att hända igen.

Mitt oväntade besök dyker upp sent,
stannar en natt mer än beräknat.
Vet inte när vi sågs sist, spelar ingen roll.
Tid har ingen betydelse.
Han är som han är,
vill inte ha honom på något annat vis.
Jag är som jag är,
men i hans sällskap är det ok.
Befriande känsla,
att ha Herr B som vän.

Annars?
Chattade med en vän från förr,
vilket väckte en hel del minnen.
Bra, roliga minnen.
Tack HS!

Jo,
jag är vid gott mod.
Nice.

Nu är faktiskt min lilla lya bebolig igen.
Klar med städning, nöjd med ommöblering,
nyputsade fönster och en vårfin balkong.

Givetvis är det "småsaker" kvar att göra
som att köpa sängram, köra bort soffan,
slänga skräp, fixa blommor, måla om...

Men det hinns,
jag är nöjd för nu.

Annars?
Ikväll får jag oväntat besök.

Har haft en bra,
mycket bra dag.
Inget speciellt,
bara så där
underbart enkelt,
meningsfullt.
Njutit av det lilla,
okomplicerat.
Känt mig ok,
nästan hel,
lite lycklig.
Ny framtidstro,
hopp om livet.
Tack.

Någon gång mellan lunch och eftermiddagskaffe
tappar jag motivationen, orken, lusten.
Vill inte mer, helt enkelt.
Trött, trött på skapandeprocesser, teoretiska perspektiv och examinationsuppgifter.
Less på solskenshistorier, pedagogisk dokumentation och reflektioner.
Trött, såinihelvetet trött, på mina tvivel, demoner som ständigt kommer ikapp.
Less, såförbannatjävla less, på avsaknad av mod, vilja, att inte våga vara mig själv,
att inte säga vad jag tycker, rädsla för att ta plats, att inte få plats,
att inte vara omtyckt, bli en sann riktig sur bitterfitta.
Tårarna vill inte backa hur hårt jag än blundar.
Ångesten sprider sig snabbt, kräver att få komma ut.
Min söta, rara kurskamrat försöker hålla mig uppe,
som om hon har på känn vart jag är på väg.
Jag låter henne tro att hon lyckas,
enbart för att hon gör ett seriöst försök.
Orkar hålla masken, skenet uppe, nästan hela vägen hem.
Men inget blev bättre av att komma hem.
Hem till en lägenhet där ena halvan är kliniskt ren,
den andra i fullständigt kaos.
Vet att jag måste, borde göra färdigt, ställa i ordning, städa klart.
Lägger mig på sängen, drar filten över huvudet,
intalar mig själv att det är lugnt, tar det imrg efter jobbet eller till veckan.
Orkar inte nu, inte idag.
Vill inte, kan inte, inte nu, inte idag.
Vet att inget ändå kommer att bli bra,
inte en dag som den här.
Så jag släpper ut tårarna,
låter ångesten få härja fritt.

Imrg är det en ny dag,
nya möjligheter,
nya ångestattacker.
Önskar er andra en trevlig helg.

Och någonstans där,
bland damm, papper,
trasiga skor, ommöblering,
fönsterputs, kläder, platsbrist
och en galen katt,
försvinner orken.
Försöker hålla tillbaka tårarna,
inte släppa fram ångesten.
Förbannar mitt idiotiska projekt,
försummandet av studier,
min svaghet, mina tvångstankar.
Avskyr den hemlängtan
jag känner idag.

Godkänd på tentan,
så skönt!
Förstår inte riktigt hur,
men tackar för 15 hp till.
Inte bästa betyget,
men godkänd med
hyfsad marginal,
funkar bra för mig.

I kväll har jag
gjort något dumt,
korkat, helt idiotiskt.
Men jag står mitt kast,
orkar inte med ovetandet längre.
Kommer att ha svår ångest imrg,
men bättre att veta, få ett "nej tack"
än leva med ovisshet.

Jepp.