Barpadda

Och jag avskyr
den svartsjuka
jag känner
när kollegan
skrattar med
någon annan.

Och jag avskyr
klumpen i magen,
bitterheten, hopplösheten,
den falska smaken i munnen,
som min äckliga avundsjuka
svartsjuka framkallar.

Ambivalent
Halvtrasig
Förvirrad
Osäker

Långa meddelanden från the craftsman,
läser hans ord fler gånger än jag kommer att erkänna.

Så därför åker jag till storstaden imrg,
för att träffa honom, måste få veta om han är på riktigt.

Borde skriva,
orkar inte.

Ha tålamod.

Inleder ledigheten
med att jobba
elva timmar.

Nu champagne
med älskade A.

pöss

Lite ändrade planer,
mellanlandar i skogen
för jobb och vinterapi,
med den bästa.

Sen vidare till
tråkstaden, sommarjobb,
underbara vänner,
fantastiska skitungen.

The craftsman har hört av sig.

Anade jag en förtvivlan i hans röst?
Anade han en hopplöshet i min röst?
Vi vet båda vad som hände, vad vi kände.

Hörde jag rädslan i hans röst?
Hörde han sorgen i min röst?
Ursäkter, förklaringar, perspektiv berättades.

Insåg jag trasigheten?
Insåg han förståelsen?
Tror inte det, återstår att se, sen.

(just nu längtar jag bara hem)

Femton timmar innan avgrunden
är examinationen utskriven och skickad.

Två dygn av svår ångest, kaffe,
nikotin, socker och energidryck är över.

Nu återstår bara allt det andra,
tvätta, diska, städa, packa,öla, pussas.

Anländer till tråkstaden på lö,
ännu en sommar på värdens bästa jobb.

Om jag bara får till resttentan
är jag övertygad om en superbra sommar.

Häpp

Det är tydligen jobbigt
(och svårt)
att vara uppriktig
att höra av sig
att hjälpa till

Fast det är ännu jobbigare
(och svårare)
att få till det
att inte bry sig
att skriva klart tentan.

pissliv

Terminens sista ångestattack
pågår för fullt.
Inte en rad skriven,
som vanligt.
Att jag aldrig lär mig,
deadline fr kl 15.

Tåg mot tråkstaden
rullar på lö.
Ska hinna packa,
bli packad, städa
pussa prinsessor,
tvätta innan avgång.

Annars?
Tyst telefon,
varför kan jag aldrig lära mig
att det är kört från början?
Att det är meningslöst att hoppas
på det omöjliga, kärleken.

Bjäbb

Hamnar på favorithaket, han står i baren,
gigantisk dragningskraft, går fram direkt, vägrar lämna.

Nonsens prat, taxi till honom, givetvis fel sida stan,
skit samma, kan inte släppa.

Han kysser mig ömt, vackert, låter mig förföras
bli berörd av hans beröring, känslan av äkthet.

Sover naket nära, ogenerat, vaknar tidigt,
kaffe på balkongen, vet att jag borde gå, men kan inte.

Min kropp vill ha mer, men vågar inte, hur gör man?
Behöver veta hur han tänker.

Vill ha numret, törs inte fråga, han löser situationen,
men kommer jag ha modet att använda informationen?

Avskedskyss som aldrig tar slut, vill verkligen inte gå,
intensiv känsla av närhet, hjärtat flippar, min sjuka hjärna likaså.

Rådfrågar E, samlar mod, vad har jag att förlora?
Skickar meddelande med frågan; ses igen?

Positivt svar, rodnar lätt, skuggan lämnar,
kanske kände han som jag, eller är det artighet?

Inser fakta, idiotiskt att påbörja något nu, speciellt med honom,
har jag inte nog med diagnoser, med mig själv?

Vill jag eller är det bara bekräftelsebehov?
Nerverna ur spel, orkar jag? Bäst att lägga ner?

Ringer iaf, han sover, föga intresserad,
bestämmer att han ska höra av sig imrg.

Och där är jag nu, undrandes, förvirrad, som vanligt.
Morgondagen kommer att bli lång och svart.

Älskade I kommer på blixtvisit,
rosé i solen,
allvar och skratt.
Inser hur mycket jag
har längtat efter henne,
min kloka bonussyster.

Oväntad sms-konversation
med kollegan, i tid och otid.
Mycket och inget blir skrivet.
Saknar honom onödigt,
men det finns liksom inget
att göra åt situationen.

Kära L kommer på besök,
champagne på balkongen,
uppdatering och skvaller.
Inser hur mycket jag
saknar våra samtal,
hur fantastisk hon är.

Delad sorg med prince of darkness,
inställd konsert skapar tomrum,
omöjligt att ersätta.
Akut längtan efter nörderi,
på seriös nivå.
Men snart är jag hans inneboende.

Pratar med världens bästa tonåring,
som snart inte är det längre,
fast älskad skitunge
kommer han alltid att vara.
Saknar honom innerligt,
varje dag, i evighet.

Samtal med underbara mor,
varför kan hon inte bo här?
Längtan är enorm efter
tröstande, uppmuntrande ord,
hennes små händer
som torkar mina tårar.

Försöker ha nån form av kontakt
med the voice,
förstår mig inte på honom.
Idiot, som gör mig likadan.
Inser meningslösheten, oviljan,
borde nog radera.

Galen kväll med favoritkusin,
återfinner tillhörigheten,
det där vi brukar vara.
Vetskapen om betydelsen,
hur viktig han är för mig,
gör mig sjukt sentimental.

Sen, som alltid
enorm saknad och längtan
efter A, min ständiga, underbara
röst och tröst i natten.
Min bästa vän,
ständigt, för alltid.

Och sen är det allt annat.
Saknad av inspiration,
meningsfullhet, uppriktighet,
sis, vänner, kärlek, pengar,
självförtroende, framtidshopp,
förstahandskontrakt.

puss