Life is a pigsty

I can´t reach you
I can´t reach you anymore
Can you please stop time?
Can you stop the pain?

I feel too cold
And now I feel too warm again
Can you stop this pain?
Can you stop this pain?
Even now in the final hour of my life
I´m falling in love again

 

Life is a pigsty

Life, life is a pigsty


Inte ett moln

Jo då, både ute och i mitt sinne.
Fast idag orkar jag se igenom.
Tonåringen är i Spanien, har en hel vecka ledigt, kära mor är på besök och pysslar om mig, L. kom på lunch, har ätit middag hos mormor (som efter ett glas vin blev vid gott mod), pussat på mina otroligt söta kusinbarn och nu är det dax för glitter & glamor-party som jag  verkligen ser fram imot! Har klätt upp mig (?!!), med svart klänning, tonvis med pärlor och höga klackar... (får se om jag orkar dansa i dom, hehe). Mitt festsällskap är en härlig mix av kompisar och favoritkollegor, kan det bli bättre?

Midsommar

Midsommar har jag firat med att jobba - bröllop igår och på mitt sommarjobb idag. Gårdagen var en lättsam tillställning och verkligen bra betalt, dagens arbete var lite rörigt, mycket överberusade gäster, men ändå helt ok.
Midsommar har varit den stor-helg jag tyckt bäst om, men nu känns det som om den här helgen också kan kvitta (avskyr jul och bryr mig inte varken om påsk,pingst eller all helgona).
Förr brukar vi alltid fira midsommar på landet tillsammans med några andra familjer, alltid lika mysigt med blomplockning, dans runt stången, långbord och god mat. 
Men tiderna förändras (och det gör folk med...).

Jag har jobbat på ett antal bröllop under åren, tycker det är fantastiskt kul och rörande, men det startar en tankeverksamhet och en kluvenhet som jag aldrig får någon ordning på.
För det första;
Jag tror inte på gud och att äktenskapet är ett heligt samfund och att man ska lova trohet till en högre makt.
För det andra;
Man kan inte längre säga att det är mer praktiskt att vara gift, sambolagen funkar bra och man kan skriva äktenskapsliknande avtal (och vill man byta efternamn är det bra mycket billigare att registrera om än att gifta sig).
För det tredje;
Kommer jag någonsin att träffa någon jag står ut med, verkligen helt och hållet?

Fast samtidigt vet jag precis hur jag skulle vilja ha mitt bröllop, allt från kläder till mat.
Jag vill byta namn (har fixat blankett, men inte skickat in den).
Jag vill tro på livslång kärlek och att det faktiskt finns någon för mig.

Standardsvar när "folk" frågar;
Jag kommer aldrig att ha råd med det bröllop jag vill ha - slut diskuterat.

Jepp...

I've exposed your lies, baby
The underneath is no big surprise
Now it's time for changing
And cleansing everything
To forget your love

Don't confuse
Baby you're gonna lose
Your own game
Change me
And replace the envying
To forget your love





There's no justice in the world

(And there never was)

¿

"The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had"



Lägesrapport #8

" Och jag har inga vänner kvar,
visst är livet underbart"



Är det dax att bryta, lämna, gå vidare?
Är det läge att ge sig hän, acceptera den man är, våga?
Är det tid för att förändra, utveckla, sluta förneka?

Till L & P (igen)

Ni utger er för att vara mina bästa vänner,
men det finns ingen som kan få mig att känna mig så värdelös som ni.

Om jag nu är ett vrak till människa, borde inte ni (eller i alla fall du L.) stötta, hjälpa, inspirera mig att gå vidare, att bli hel igen?

Om jag nu är en sunkig person - varför vill ni då ha mig som vän?

Hur mycket skit tycker ni att jag ska ta?



Skräll

Undrar vad det blir för bortförklaring den här gången?
("jag somnade" är inte ens spelbart)

Dagens samtal;
- Jag ringer sen, när slutar du?
- Vet inte, tolv, ett, två
- Jag ringer när du slutat
- Jaha, när då? Vet ju inte när det blir
- Jag ringer tolv, ett, två
- Tror dig inte
- Jag lovar

Nu är kl 02.29 och han har inte ringt...
(Avskyr att ha rätt, men jag är inte förvånad)

("Paradise comes at a price
That I am not prepared to pay")


Igen...

Så nu är det plötsligt mitt fel att den jag vill lita på har minnesförlust.
Tyck att jag är löjlig, petig, barnslig - men vissa saker är bara viktiga för mig.
Det är så´n jag är, hur många gånger måste jag påpeka, förklara det?
Hur många gånger till orkar jag ha den här diskussionen?
Vad är det som är så svårt att förstå?
Om det är så jäkla jobbigt att "uppdatera" mig om vad som händer i ditt liv, så kanske jag inte ska vara en del av det.

Kom inte och gnäll, du vet hur mycket jag jobbar - ändå berättar jag allt för dig.
Det är faktiskt inte mitt fel den här gången (om det någonsin varit det).

ps
Nej, jag straffar dig inte.
Har helt enkelt ingen lust att prata med dig.

Och?

Vad var det du inte förstod?
Hur många gånger måste jag förklara?
Vad är det du inte förstår?
- "Du förlorar mig om du inte är rak och ärlig"

("Så är vi här igen, du lurar mig med ord.
Lågan andas än men jag har väntat mer än nog")

RSS 2.0