Barpadda

Så skulle det vara min tur, att vara en av dom som mötte upp sin älskade vid tåget.
Ni har sett det själva och kännt stinget av avundsjuka.
Tänk om det var jag som fick möta eller bli mött av.
Jublet och längtan.
Saknaden och glädjen.
Vet inte hur många gånger jag önskat att det var jag...

Så blev det äntligen min tur - att åka och möta den jag längtat mer än mest efter.
Min tur att nervöst vänta på perrongen, röka två cigaretter direkt efter varandra, lite lätt illamående.
Allt förstördes av att min mobil ringde och jag var dum nog att svara.
Mitt i det som skulle vara ett sååå romantiskt möte, blev jag störd av ny teknologi...

Ja. jag vet att jag antagligen är jättelöjlig, men jag är övertygad om att ni förstår hur det kändes.

Är tillgängligheten ett skapat behov?
Är antalet samtal till en mobil det som räknas?
Är det summan av ringda nummer som betyder något?

Jag ville bara möta den jag är hopplöst förälskad i, ett längtat väntat möte, som en vacker scen, ett önskat  efterlängtat möte...
Jag ville bara var den som andra kände ett sting av avund när de såg.
Tydligen var det för mycket begärt, hoppas jag får chansen igen, snart...
(vem som ringde? idioti på hög nivå)

Har haft en olustig känsla i kroppen nästan hela dagen, kan även beskrivas som "klump i magen".
Allt har bara känts tungt, tråkigt och onödigt.
Är jag nervös för imorgon eller är det ett tecken på något annat?

Elitserien ska vara här i fem dagar - tänk om han tröttnar på mig?
Tänk om han inte kommer överhuvudtaget?
Avskyr att känna och uppföra mig som en fjortis!

Nu ska jag ringa till honom, lika bra att ta reda på om det är hjärnspöken...
(önska mig lycka till)

ps.
Måste sluta spela Rosie Thomas, men det är ju så underbart vackert!

Onsdagkväll i tråkstaden;
Det enda som är öppet är Harry´s
Pris för sämst klädda borde delas ut
Den sk DJ borde få pris för sämst musik
Heder till arbetande personal som orkar bry sig om aspackade gäster

Alltid samma människor
Alltid samma skvaller
Alltid samma idioti

Hatar min hemstad och allt jäkla svaller så jag mår illa
Längtar till fredag 09.26 så jag tror jag kräks
Avskyr mig själv och min nervositet så jag måste spy

("Du ska inte tro att du är något")

Om typ 39 timmar ska jag möta honom vid tåget - är redan så nervös att jag vill kräkas...
Han ska stanna i fem dagar - underbart och jätteläskigt!

Dagens "nu försvann klumpen i magen (lite iallfall)" sms;
Tro på oss.

("I only dream of you, my beautiful")

Vinkväll med älskade L.
Som vanligt mycket prat om kärlek, relationer, sex, idioti man har gjort, analyser om varför man mår som man mår och gör som man gör (eller inte).
Som vanligt, självutlämnande och givande.
Tyvärr så finns det vissa i vår bekantskap som stör sig på vår vänskap - men de kan aldrig förstå hur djup den har blivit.
L; Love you, always!
("I walk with you through whatever")

Tyvärr så var jag bara tvungen att prata med elitserien efter ett antal glas vin, jättesmart att göra bort sig - igen...

Varför blir jag så pratsjuk på rödvin?
Varför har jag berättat att jag bloggar?
Varför är jag så rädd för att han inte ska acceptera den jag är?
Varför är jag så besatt av tanken att han ljuger för mig?
Varför kan jag inte bara släppa taget?

(Spyr på mig själv och dessa ständiga varför, varför, varför)

Tror att jag har förstört, sumpat och druckit bort...
Tror att det är över innan det ens har börjat...
Kändes "sådär" igår kväll när vi pratade - önskar att jag hade varit nykter,
så jag kunde komma ihåg vad det var som gjorde att jag har en klump i magen idag...

(Orkar inte ens bli förvånad)
(Life is a pigsty)

Jag orkar inte mer, så är det bara.
Vill inte, kan inte, orkar bara inte...

Han ringde och väckte mig, lite småprat om allt möjligt.
L. kom på fm-fika.
Pyssel hemma i lugnt tempo.
Cykeltur i vårväder (15° o sol!).
Nu, fika på stan med "prince of darkness".
Sen, jobb med favorit-kollegorna.
Ännu senare, han kommer! För att vara hos mig...
Stannar tills torsdag om allt går som det ska!
Tyvärr så ska jag jobba nästan hela tiden,
men vetskapen om att få ha honom nära,
sova bredvid honom räcker långt.

Dagens första sms;
"Första gången jag såg dig
fångade du min blick och du fick mig att le.
Puss"

Jag förlåter dig.
(Men det kommer aldrig att bli som det har varit, mitt förtroende har du förbrukat)

Han kom...
Kom till mitt jobb, jag rodnade när jag såg honom.
Kan det vara så att detta verkligen är äkta?
Kan det vara så att jag äntligen har träffat någon som förstår mig?
Kan det vara så att jag förtjänar honom?

Ett dygn kunde han ge mig den här gången, 24 timmars kvalitetstid...
Tro inte att jag klagar, jag har njutit varje minut, tagit varje chans att lära känna honom, att få vara nära den jag helst inte vill vara utan.
Han sa att han håller på att bli så förälskad i mig, jag svarade "det samma", fast jag vet att jag redan är det (hopplöst förälskad)...

Så åkte han, vet inte när vi kommer att ses igen (om vi kommer att göra det)
Saknaden är så ensam...

("I'm blessed the day I found you, I want to stay around you")

Idag har vi pratat fyra (4) gånger i telefon, det enda jag vill är att prata med honom igen...
Om allt går som det ska kommer han hit på lördag, för att träffa mig! Lördag, det är en evighet dit, flera dagar... Är redan så nervös att jag vill kräkas (urk). Tänk om han ångrar sig? Tänk om han inte gör det? Är det så här det ska kännas när man är förälskad? (Då vet jag inte när jag var det sist... Å när ska jag hinna städa? Om han nu kommer... det är ju flera dagar till lördag)