Barpadda

Passar min bedårande guddotter,
ljuvliga, underbara varelse!

Vacker, fantastisk prinsessa,
lyser upp dunkel tillvaro.

Är enormt tacksam för närhet,
förtroende, kärlek.

Älskar detta barn löjligt mycket,
för alltid, i evighet.

Önskar jag kunde skriva att
klarheten infann sig,
men icke.

Magkänslan är ambivalent,
hjärtat svarar vet inte,
förnuftet likaså.

Underbart att sova nära,
vakna varm, ogenerat,
bara vara.

Galet att inleda något som
aldrig kommer fungera,
men mysigt.

Kollegan skickar ord i natten,
förbjuden bokstavskombination,
ord som tillhör det förgångna.

Givetvis svarar jag med otillåtna ord,
något annat ligger inte i min natur,
kan han så gör jag det också.

Min längtan blir brutalt svår
efter underbar, lång man,
som inte finns i min framtid.

I mitt hjärta bor han för evigt,
denna varma, fina människa,
jag var beredd att göra allt för.

Vi har lovat att bara vara vänner,
i tid och otid, låta dåtid vara,
enbart ha enkel gemenskap.

Och det är ok, helt lugnt
men minnet är elakt,
en natt som den här.

Kan inte avgöra om det är jag som är paranoid
eller
om det är han som inte är riktigt frisk.

Bra va?

(förhoppningsvis har klarhet infunnit sig vid den här tiden imrg)

Vet att jag har gjort bort mig,
antagligen gått över gränsen.

Men ändå, trodde vi hade äkta
vänskap, högt tak, förståelse.

Tydligen inte, inte ett ord eller
livstecken, totalt ignorerad, skräp.

Sårad, ledsen, sviken
besviken, grymt besviken.

Och han är mjuk, vänlig,
söt, väldigt söt men ung,
antagligen för ung.

Men vi har en mysig kväll,
tillåter mig själv att njuta,
utan diskussion tar han notan.

Han följer mig till bussen,
kysser mig försiktigt,
frågar om vi ses snart igen.

Och utan tvekan blir mitt svar ja,
varför inte? Kan ju inte gå värre
än som sist, åt helvete, typ.

Det har varit en lång bra helg.
Besökt fina kusiner, underbara barn.
Njutit av sol, värme, gemenskap.

Känt mig hyfsat tillfreds med livet,
trots längtan efter Skitunge och mor,
varit bekväm i sociala situationer.

Imrg väntar besök i verkligheten.

 

Byråkraten skickar som vanligt ord om lust, längtan, åtrå,
men nu blandat med en saknad jag inte riktigt förstår.

Byråkraten har bytt tonfall, vill vara delaktig, nära,
ses hela tiden, umgås på annat sätt, finnas till.

Vad händer? Vad håller han på med?
Hur illa slog han i huvudet?

Orkar inte bry, ignorerar, vägrar svara
men Byråkraten bara fortsätter...

Beslut är fattat och bestämt,
om en månad flyttar jag till förråd.

Hur det blir sen orkar jag inte tänka på,
det löser sig nog, måste helt enkelt göra det.



Dock återstår frågan;
Vem fan ska jag ligga med i sommar?

Desperat efter fysik beröring,
någon slags form av närhet,
låter jag Liten hångla upp mig
(och han gör det så bra).

Mest bara för att jag vet
hur stört fin hans tunga är,
hur resultatet gör gott
för mitt sargade ego.

Vet hur fel jag beter mig
men kan inte låta bli,
det Liten saknar i intelligens,
tar han igen, med råge, på annat.

Besöker verkligheten,
fina blivande kollegor,
fina, underbara barn!

Jag har valt så rätt,
känner det överallt,
i kropp, hjärta och sinne.

Längtar efter att vara,
finnas till, bidra, utmana
vardaglig verksamhet.

Snart, snart är jag där,
på riktigt, för framtid,
i verkligheten, gôtt!

Umgås med fina Säljaren,
sol, middag, skratt, enkelhet.
Vi är som vi alltid borde vara.

Uppskattar hans sällskap,
uppriktigheten, äktheten.
Känsla av nära vänskap.

Men aldrig en sammankomst
utan djup, funderingar, allvar.
Så som det alltid borde vara.

Säljaren frågar om "oss",
hur jag upplevde det intima.
Om jag fann njutning.

Kan inte ljuga, svarar ärligt,
försöker förklara varför otakt.
Så som man alltid borde göra.

Han erkänner sina misstankar,
lyssnar öppet, ber om råd.
Inget är tabu eller pinsamt.

Långt samtal om erfarenheter,
delar hemligheter, pratar om allt.
Så som man alltid borde göra.

Fysisk attraktion ignoreras,
måste tänka efter en gång till.
Vill inte förstöra det vi är nu.

Ler hela vägen hem, nästan lycklig,
lugnt inre, tillfreds med situationen.
Så som jag alltid borde känna.

Möter upp I på vanliga stället,
tramsar, skvallrar, bara är,
väntar på att J ska sluta jobba.

Finöl, vackra vänner, enkelheten
är närvarande, kärleken likaså,
systeryster ger mig framtidshopp.

I avslöjar sin överraskning,
aldrig trodde jag att den
skulle vara så seriös, underbar.

Vi går vidare i väntan på
föreställningens början,
dricker bubbel i solen, myser.

Skrattar så jag gråter
åt favoritkomikerns galna,
fantastiska framträdande.

Vi vandrar vidare i natten,
"helig trio", njuter, finns,
bara är, i bästa sällskapet.

Kan inte livet
alltid vara så här?
Med enkel gemenskap?

Känslan av att vara
helt okej, bara våga
vara sig själv, uppskattad.

Allt skulle bli så
mycket enklare, bättre,
på ett fint sätt.

 

(Fantastiska Hedros & Hellberg)

Let me take control  / I think I can help you this time

~

You can always hang your head and sigh / But don't you ever turn your back on life

Att ha en systeryster som I
är få förunnat, jag vet.
Jag är en lycklig varelse som
får ha henne vid min sida.

Aldrig någonsin kommer jag
svika en av de absolut bästa.
Min underbara, generösa,
vackra vän och bonussyster.

I love you, forever

 

 

Fråga;
Vad är viktigare än min fest?

Svar;
Öh, typ allt annat, när du ställer den frågan...

T ringer, vi babblar på
skrattar så jag gråter.
Vi är som vi alltid är,
älskar honom varje dag.

Säljaren ringer, snacket går,
ombokar, pratar trams,
skrattar så jag gråter,
äntligen är vi som vi ska.

Liten ringer, uppdatering,
mest om ingenting,
han är galen, vill så väl,
skrattar så jag gråter.

Fina, rara pojkar,
gentlemän på sina vis,
berikar med vänskap,
ger nyttig infallsvinkel.

Det är visst jäkligt svårt
att svara på en rak fråga.

Hur krångligt kan det vara?
Kom igen! Ja eller Nej?

Ahh, f**k it!
Skit sak samma.

Orka bry,
dussinmänniska.

Rockern påstår att det finns äkta rock i Brittans dussinmusik.

Öh, det gör inget alls att han inte ville hångla eller ses igen,
inte ett dugg när jag tänker efter...

Varför ens försöka vilja dejta blek kopia när äkta vara finnes?

Borde skriva massor,
har dock ingen lust.

Så trött på stressutslag,
tårar, vemod, ångest.

Allt kommer att lösa sig,
måste bara göra det.

Annars?

Älskade, underbara vänner,
förgyller mitt varande.

Annan kärlek finns tydligen,
tyvärr inte för mig, än (?).

Please,
stop ringing my doorbell with questions!

Modern konversation,
ord om tillhörighet
längtan och nörderi,
skrivs i natten.

Ständiga frågor som
om varför eller inte.
Kärleken är äkta,
som alltid, för evigt.

Få förstår vad vi har,
vi är alltid något annat.
Något jag aldrig kan
eller vill vara utan.

Sedan dag ett har du
alltid tillhört mina tankar,
funnits, varit en del av
mitt sargade hjärta.

Dömda till varandras
ensamhet och misär.
Jag älskar, men hur
vågar jag aldrig veta.

Vad är det med det manliga könet och deras kåthet?
Vad är det med mina medsystrar och deras egoism?

Förstår verkligen inte

Möter upp Rockern, kanske är det en seriös dejt.
Han är mjuk, rar i sitt sätt, fantastiska fina, snälla ögon.

Vi pratar på, eller rättare återgivet,
jag frågar, han svarar ödmjukt, timmarna går.

Vi lämnar restaurangen, tar en lång promenad
längs vattnet, delar små vardagliga observationer.

Jag gör ett patetiskt försök att kyssa honom vid avsked,
han vänder bort ansiktet, svarar kanske på min fråga om att ses igen.


Jag drog vidare...
Känns det igen?

Hon är bara min till hälften
jag vet.
Vi känner inte varandra
speciellt bra.
Fan må ta min far
för det.

Men jag älskar henne
på riktigt.
Hur illa jag än sköter
vår kontakt.
Vill att hon alltid ska
må bra.

Sen första gången jag
höll henne
har hon alltid funnits
i mitt hjärta,
alltid velat finnas till,
vara storasyster.

Är så stolt över Sis,
varje dag.
Hur hon förverkligar
sig själv,
lever ut sina
drömmar.

Min fantastiska, fina
lillasyster.
Hur jag önskar
oss framtid,
helst tillsammans,
oövervinnliga.

Byråkraten kommer förbi,
varför vet jag inte riktigt,
han har ingen tid att avvara.

Jag var tvungen att se dig,
blir hans svar när jag undrar,
behövde få träffa dig.

För första gången som vi ses
ligger vi inte,
han vill bara vara nära.

Byråkraten håller mig hårt,
kallar mig "vännen"
berättar mer än vad jag vill veta.

Undrar om jag vill höra av mig,
helst imrg, när som helst,
svarar visst, om det är ok.

Byråkraten lämnar mig fundersam,
som vanligt ser jag långt efter hur
hans perfekta rygg försvinner.

Vad är det som händer?
Hur hårt slog han i huvudet
egentligen?

Ska jag eller
ska jag inte
våga ta kontakt
med Rockern? 

Ge mig en bra anledning till att jag ska bry mig om hur du känner,
en endaste enda funkar fint, men den måste vara bra.

Du tar så mycket energi, är inte ett dugg rädd om vår "vänskap",
ego hela tiden och när jag vill ha respons blir du sur.

Varför kan du inte unna mig lite galet, bekräftelse?
Jag skulle aldrig missunna dig den chansen.

Varför tvingar du mig att säga nej till lycka på grund av din olycka?
För något som aldrig har varit eller kommer bli ditt på riktigt?

Jag har försvarat dig så många gånger, bett om förståelse.
Nu har jag ledsnat orkar inte ens förklara varför.

Är det du eller jag som har "problem"?
Vi har det garanterat.

Säljaren undrar om jag är
förbannad, arg på livet,
har behov av att kräva hämnd.

 

Jag väger hans ord i min mun,
tänker efter, undrar om det är så
vänder och vrider på känslorna.

 

Spenderar natten, tidig morgon
med att läsa (nästan) allt jag skrivit,
i ett försök att hitta svar på hans fråga.

Nej, blir svaret, jag är inte förbannad,
kanske har jag varit, men inte nu,
snarare frustrerad eller besviken.

 

Besviken på min omvärld
som jag på dunkla dagar
anser inte förstår mig.

 

Besviken på mig själv
alla dessa mörka dagar
då jag inte förstår omvärlden.

 

Inte förstår det sociala spelet,
avsaknaden på solidaritet,
ärlighet och kärlek.

 

Kanske mår jag bra när jag mår dåligt,
skyller allt på vemod och ångest
för att slippa undan ansvaret, hitta källan.

 

Har jag vant mig vid dessa känslostormar
att jag inte vet vem jag är eller skulle vara utan?
Kan jag vara lycklig utan att först nå botten?

 

Djupet inom mig är krävande,
men samtidigt fantastiskt givande,
vill aldrig vara utan förnimmelsen.

 

Jag lever, även om jag inte alltid förstår varför
om än besviken och frustrerad,
så är jag tacksam för mitt liv.

Annorlunda föreställning,
men det gick bra, väldigt bra,
dynamiken var fantastisk,
jag grät, på riktigt, i slutet.