Barpadda

...fast vilket jäkla liv?

Är så trött,
i kroppen,hjärtat, sinnet
Har så ont,
i själen, kroppen, hjärtat

Tänker på mig sälv när jag borde vårda de som står mig närmast
Tänker idioti när jag borde vara logisk
Jobbar som en idiot, när jag borde vila kroppen

Vad ska jag göra, vart ska jag ta vägen?
Vem orkar lyssna?
Orkar jag bry mig?

("Det är över nu
Och jag som aldrig gillat nostalgi
Jag gråter nu
Så släck mitt ljus
Över nu
Och jag som alltid ville vara fri
Vill fångas nu
av din sköra röst
som alltid sprack
när du behövde tröst")

Tack, underbara,förstående, älskade vänner
Tack för erat tålamod och förståelse.

N, A, MF, ni är bara... Älskar er! Tusen tack för i kväll, behövde det verkligen.

PA, tusen hårda kramar tillbaka, du är...

M, att du bara orkade med mig igår - du är underbar!

T, en hela"seve"ska du få, så snart som möjligt - bättre än bensinpengar, eller? :-)

P, du har alltid en plats i mitt hjärta.


Tack alla ni som skickat "grattis" och/eller "beklagar" - vet inte riktigt hur jag känner och mår, men det är ok.

Så hände det, det vi visste skulle hända, på det sättet vi hade önskat att det skulle hända... Men inte nu, inte här, inte än, inte framför våra ögon, inte på mitt sovrumsgolv.
Mormor kom, skulle äta middag och fira min födelsedag, klagade över anfåddhet och värk i benen.
Sen gick allt bara så snabbt fast ändå inte. Hon orkade inte sitta utan ville vila en stund på sängen, sen blev andningen konstig, pulsen svag och mormor okontaktbar.
Panik och ångest, gråtattack och raseriutbrott, allt samtidigt.
Ambulans är på väg, men när? Hinner den komma i tid?
Fantastiska tonåringen behöll lugnet, tog över samtalet med larmcentralen, gjorde hjärt- och lungräddning... Men det var försent, hennes hjärta orkade inte mer.
Ambulansen kom på fem minuter, längsta jäkla minuterna i mitt liv, tog över och fortsatte upplivningsförsök. När dom gav henne fjärde adrenalinsprutan visste jag att det var över, att hon var borta, på väg någon annanstans. Dom körde i illfart till sjukhuset för att konstatera att mormor inte ville vakna mer.
Tonåringen anklagar sig själv för att inte ha gjort tillräckligt, mamma har ångest för att hon blev hysterisk, själv vet jag inte hur jag känner mig. Mår lite lätt illa, jag önskar ingen att ha "city-akuten" i sitt sovrum där man själv är förtvivlad anhörig och ens älskade mormor har huvudrollen.
Det sista hon sa var; skönt att jag inte är ensam.
Och om ett tag kommer jag att kunna släppa bilden av kanyler och syrgasmasker, inse att hon gick vidare med värdighet och finklädd - precis som både hon och vi ville.

Under gårdagens pizza-intag var det seriösa frågor som diskuterades, som t ex;

Vilket är det värsta I-landsproblemet?

- Att det är slut på kontoutdrag i bankomaten?
eller
- Att det bara går att ta ut 500-lappar?

Idag när jag tog reda på mina IKEA-saker insåg jag att det största problemet nog är att det är så jäkla svårt att få bort prislapparna...

Bakfull på Ikea en söndag eftermiddag är ingen hit...
Tur att mitt sällskap var på samma nivå.
Kanske var det bra att jag blev yr i huvudet och lätt illamående av allt folk och saker - handlade bara för 227 kr (vilket är det näst minsta jag handlat för på Ikea, någonsin).
Fick reda på att jag inte behövdes på jobbet ikväll, gött! Inte fel att få en extra ledig dag.
Det firades med pizza och cola med shopping-kamraterna :-)

Gårdagen blev en blöt tillställning (suck).
Först jobb, sen middag med N. Vidare på fest, sen krogen...
Drack väldigt mycket sprit, inte bra.
Brände onödigt mycket pengar, verkligen inte bra.
Hånglade med P i baren, absolut inte bra.

Nu blir det ostbågar, mera cola och soffan, väldigt bra.

Å så fick jag ett kusin-barn till igår!! Välkommen till världen lilla Lova ♥

(Igår berättade jag min bloggadress för mamma, var det bra?)

Jag vill verkligen inte skriv det här inlägget, men känner att jag måste.

Så, jag fick nog.
Av hans anpassade sanningar, strul och "jasså, där ser man"
Hur ska jag förklara?
Det som brann så starkt bara dog, utan efterglöd.

("you´re not half the man you think you are.
Save your words because you´ve gone too far.
I´ve listened to you lies and all your stories.
You´re not half the man you´d like to be.
Don´t explain yourself ´cause talk is cheap.
There´s more important things than hearing you speak.
I don´t wanna hear, I don´t wanna know.
Please don´t say you´re sorry.
I´ve heard it all before,
I´ve heard it all before")

Alla turer (som tydligen var mitt fel),
Allt strul (som tydligen var mitt fel),
Alla halvsanningar (som också tydligen var mitt fel),
fick mig att tappa lusten, viljan och orken.
När jag väl tog mig tid att känna efter insåg jag snabbt att jag varken var kär eller förälskad.
("But I know as I wake by your side, that you´re not even close to my kind. ´Cause I am better than that, so much better than that, and I deserve more than that. So you should have treat me better than that.")

Och nej, jag tror inte vi kan vara vänner, behöver inte dig i mitt liv - sorry.
(jag vet att du läser min blogg enbart för att kolla om jag har skrivit något om dig - du kan sluta nu, för det här är sista gången, obstinat som jag är)

 

 

 

Du är bäst!
Vill inte att du ska sluta.
Vill absolut inte att du ska flytta.
Men jag förstår dig, vet precis hur du känner dig.
Men jag kommer att sakna dig, oerhört mycket.

Som sagt, du är så jäkla bra - både som vän och kollega!

...Har jag arbetat 72 timmar.
Kl 09.00 i morgon påbörjar jag nästa arbetsvecka, som jag hoppas inte blir mer än 60 timmar.

Nej, jag gnäller inte - jag har medvetet tagit på mig mycket jobb.
Ser det som en utmaning, vill kolla hur mycket jag orkar.
Än så länge går det bra, över förväntan, mycket roligt har jag haft, lite trött i kroppen bara.
Sen är ju varje krona in på kontot alltid mer än välkommet...

Men jag längtar till min lediga dag - som blir söndag 23/9 om inget oväntat händer.
(Den kommer antagligen firas med mor, underbara vänner och ett dyrt krogbesök :-)).