Barpadda

Drömmer om min far,
är så inihelvete arg,
skriker honom rakt i ansiktet.
Vräker ut år av
besvikelse, förtvivlan, sorg.
Han ser oberörd ut,
förstår inget,
skyller på någon annan.

Vaknar, konstig eftersmak
men med en ny insikt,
ett slags lugn.
Förstår äntligen,
tar det med ro;
Pappagris älskar inte mig,
har aldrig gjort,
kommer aldrig att göra.

Det är för sent,
för många år och tårar,
kan klara mig bra utan.
Det finns andra
som har älskat mig,
de som fortfarande gör det.
Ingen mer pappagris,
åt helvete med blodsband.

(Det är inte mitt fel,
har aldrig varit,
kommer aldrig att bli)

Vaknar med vemod
utan ork, oinspirerad
vet inte vad
jag ska tycka
känner mig utanför
missplacerad, opassande
bitter med åldersnojja
okoncentrerad, viljelös
trött på tjat, kackel
avig som satan
bryr jag mig
eller inte
undrar vad jag
håller på med
och varför
så jäkla less
skräp

Underbara M kommer på besök,
kaffe, uppdatering och skvaller.

Middag, vin och lägeskoll
med älskade N, min klippa.

Långt samtal med A,
min ständiga tröst i natten.

Tack sötnosar för att ni finns,
gör mitt liv utståbart.

(alltid, alltid tacksam)

Just nu
längtar jag
sjukt mycket
efter dig.

# Intro
# Apocalypse Please
# Assasin
# Citizen Erased
# Darkshines
# Ruled by Secrecy
# Falling Down
# I Belong To You
# Map of the Problematique
# Hoodoo
# Micro Cuts
# Muscle Museum
# Space Dementia
# Undsclosed Desires
# Thoughts of a Dying Atheist
# Megalomania
~
# Exogenesis; Symphony
part I(Overture)
part II(Cross pollination)
part III(Redemption)

Annars?
Kommer aldrig att hända, jag vet
men wtf;
"Vi kan önska runt i ring
önska kostar ingenting"
Så det så!
(Shut the f**k up!)

Tro det eller ej
men i kväll (natt?)
har jag sagt nej tack
till hångel.

Vad händer?
Vart är vi på väg?
Är jordens undergång
redan här?

Kan inte glömma, ångrar aldrig,
hur jag tvingade dig
att ta sällskap från idioti.

Ständigt givande samtal,
musik, film litteratur,
livet, teorier, framtidstro.

Vi ses när vi ses,
kanske inte så ofta
men vänskapen finns där.

Du är en av de där få
jag fullständigt litar på,
känner mig trygg med.

Jag uppskattar ditt sällskap,
synvinkel och åsikter,
vill aldrig vara utan.

Jag finns
så länge du står ut,
orkar med.

T ringer,
förklarar läget,
nu har han jobb
i det rika landet västerut.
Att han uppskattar
min öppenhet för
honom som inneboende
(det skulle ha fungerat),
men det är inte längre aktuellt.

Jag säger;
Bra för dig,
du fixar det, som alltid,
blir nog superduper.
Hade varit nice med hyreshjälp
men inom mig
drar jag en lättnandes suck
(nej, det skulle aldrig ha fungerat),
vill ju faktiskt helst bo själv.

Vi har känt varandra länge,
haft våra turer jag och T,
han har sagt det vidrigaste,
lämnat mig hjälplös
jag svikit hans hjärta,
lämnat honom förtvivlad.
Vi är lugna nu, vänner
(förlåtit, glömt, gått vidare),
lika bra att inte utmana.

Jag är oerhört
glad, tacksam
för söta, rara kursare
som jag nu vågar
kalla vänner.

Allt är lugnt,
tillåtet att vara
som man mår,
gråt, ilska, förtvivlan
vilket som är ok.

Befriande
att vara öppen,
tokig, löjlig
och alltid, alltid
nära till skratt.

puss

Skriver ord,
blablabla,
raderar,
gör ett nytt försök,
bjäbbbjäbb,
raderar.

Pratar på,
blablabla,
får inget vettigt sagt,
bjäbb,bjäbb,bjäbb,
vill kanske ta tillbaka.

Alla dessa ord,
börjar bli trött,
less på bara ord,
behöver handling
av andra,
mest av mig själv.

Ska det
stanna vid
niohundra?

Niohundra
ska det
räcka där?

Vilse och patetisk
snart fyrtio,
utan direkt
mening eller mål,
irrar omkring
i utkanten.

Letar fortfarande
efter det där,
jag redan
borde ha hittat,
trygghet, kärlek
mig själv.

Vilse och patetisk
står fortfarande kvar,
inget är ändrat
kvar i sörjan,
det som kallas
mitt liv.

"Och där faller ännu ett år
sönder till små minnen
alla dagar blir igår
Jag ska kasta allt när jag går
Fräta bort allting med Thinner
speciellt sånt man aldrig får glömma"

Och jag har
verkligen ingen
bra dag.

Det har gått två år
sen den där kvällen
hon slutade andas.

Två år sedan
tonåringen kämpade
för hennes liv.

Sjuhundratrettio dagar
har passerat efter
hennes hjärta slutade slå.

Efter alla dessa dagar
är bilden fortfarande skarp
får mig lätt illamående.

Ambulanspersonal, syrgas, kanyler
och hon, på mitt sovrumsgolv
livlös, död.

Plötsligt och finklädd
gick hon oväntat bort
en sista gång.

Min lilla bittra
gnälliga, tjatiga
älskade mormor.

Imrg kommer världens bästa tonåring,
favoritmoster likaså,
i övermorgon älskade mor.

Hyfsat med i studierna,
lyckats sova inatt,
oväntad insättning av fascisterna.

Efterlängtat mejl från sis.
The Resistance på reapeat.
Det blir en bra helg.

Sov fyra timmar i natt,
fyra hela sammanhängande timmar.

Lång dag på SU, för lång.
Söta kursare gör det utståbart.

Utslagen kommer och går,
aggressivt, över hela kroppen.

Väntar svar som aldrig kommer,
måste lägga ner, sluta med förnedringen.

Enkelt ja eller ett rakt nej, vilket som,
ovissheten ger mig äcklig ångest.

Som om jag aldrig var någon,
med rätt att vara, finnas i ditt liv.

Som om jag varken
betydde eller betyder något för dig.

Som om att jag
enkelt är utbytbar.

Jag är pinsamt medveten
om mina fel och brister.

Hur jag pressar dig
till något du inte vill svara på.

Låt mig behålla det här,
fast jag inte är värd det.

Läser du här?
Förfasas över det mörka.

Låter dig skrämmas av det
du faktiskt kanske föll för?

Det är jag,
som sabbar allt,
ofta medvetet,
innan det ens
har en ärlig chans.

Lika bra att
förstöra, förgöra,
från början,
ta ut det negativa,
inte bli besviken.

Jag är nog
den där avvikande,
det där miffot,
jag ständigt varit
rädd för att vara.

På femtiotvå timmar har jag sovit max två.
Ändå klarat av att vara hyfsat social, pluggat, fått saker gjorda.
Måste nog förtydliga, jag går varken på kärlek, droger eller vemod.
Verkar som kaffe, nikotin och rastlöshet är nog för att hålla mig igång.
Fast det vore nice att kunna sova, vem orkar med det här?
Vem orkar med min hålögdhet en dag till?

Dagens bonus;
Besökte en prinsessa,
underbara, ljuvliga varelse.

Dagens nitlott;
Redovisning 08.00 imrg,
vad fan ska jag prata om?

23.40 
Försöker somna till dålig amerikansk serie, utan framgång.
00.35 
Vrider mig, tränger undan tankarna, ser på dansk polis, måste sova men det går inte.
01.25 
Mobilen ringer, ignorerar. Ett pip låter mig veta att jag har ett meddelande att lyssna till, orkar inte, kan inte tänka mig att det är viktigt.
01.30 
Amerikansk kult börjar, stänger av ljudet, vågar inte riktigt se/höra en natt som den här.
01.50 
Ett sms anländer, mest blaj, förutom tre ord som först fyller mig med värme, som övergår i tårar och sen ilska. Röker en cigarett. Måste verkligen sova nu.
02.01 
Mobilen ringer igen, jag ignorerar, låt mig vara, måste sova. Lyssnar av telesvar utan att förstå det som sägs, inget viktigt, tydligen efterfest många mil härifrån.
02.15 
Ser på amerikanska advokater, måste, måste sova. Tankarna mal, rastlösheten kryper, utslagen blossar aggressivt upp över hela min kropp.
02.38 
Grannarna kommer hem, för ett jäkla liv, bråkar dom nu igen?
02.59 
Ångesten kopplar greppet, klockan ringer om tre timmar, lång dag väntar (varför skrev han just de orden? Varför nu, när jag äntligen har bestämt mig för att släppa taget).
03.07 
Dum amerikansk komedi visas, går upp, värmer mjölk. Måste sova, orka med morgondagen, röker (måste sluta med denna fula ovana). Undrar om DN kommer snart?
03.17 
Grannarna skrattar nu, tydligen efterfest där med. Dricker sakta min varma mjölk (mamma säger att det hjälper, men jag är skeptisk). Tänker på kollegan, tillåter mig att längta efter honom (varför skrev han så där? Min sjuka hjärna kan inte sluta undra, övertolkar som vanligt, varför bry sig om ord, tre jävla ord, skrivna på fyllan?) Grannarna festar på, ytterligare ett avsnitt dum amerikansk komedi, jag skrattar inte en enda gång.
03.45 
DN kommer äntligen, läser kultursidorna. Är det någon idé att göra mer sovförsök?
04.20 
Funderar om Muse-skivan kommer idag eller imorgon.
05.00 
Inser att klockan ringer om en timme, ger upp, fixar starkt kaffe, plockar fram kurslitteratur.
05.18 
Undrar hur jag ska orka med den här dagen.
(vill inte vara vamyr längre)

Till er andra;
Hoppas ni har sovit gott.

Aaaah,
skulle behöva bli
riktigt, jävla, rejält
upphånglad!

Kära mor ringer,
"jag är orolig, skriv inte så där".
Jag undrar vad hon menar.
"Att du är ful,
de där elaka orden om dig själv"

Jag får en akut längtan,
hennes små händer,
som torkar mina tårar,
som lovar att allt ordnar sig,
att allt kommer att bli bra.

Älskade mamma,
inget är ditt fel.
Förlåt, men jag kan inte styra,
saknar kontroll över det mörka
i mitt sinne.

För det är så,
att jag skriver bäst,
när jag mår sämst.
En slags form av
självutlämnande terapi.

Ute är det fint väder,
jag mörklägger mitt lilla hem,
vägrar släppa in solen.

Tar ett glas rött till frukost,
röker för många cigaretter,
stänger av telefonen.

Återvänder till sängen,
ser på RH dokumentär
"I'm not here, this isn't happening".

Förtränger allt som borde
göras, ordnas, läsas idag,
ångrar allt och inget.

Annars?
Till er andra
önskar jag
en trevlig söndag.

Jag skriver mina satansjävla listor
på allt det jag borde göra,
förstå, läsa, klara av.
Ger mig ångest, skapar panik,
får mig att må dåligt,
känna mig sämre än vad jag faktiskt är.

Vilsen, riktigt "lost", förvirrad,
behöver närhet, fysisk kontakt,
bekräftelse, bli rörd, berörd.
Finns det någon, någonstans
som orkar ge en trött, sliten padda
tröst, värme, framtidstro, kärlek?

Annars?
Så länge jag har lika nära
till skratt som mina tårar
är det faktiskt ok.
Älskade vänner, familj
ett liv utan er
klarar jag aldrig av.

Du lämnade mig
med en storm av känslor

Lämnade jag dig
helt oberörd?

Spänd av förväntan,
som inför en första dejt.
Besvikelsen ligger på lur,
kommer jag att tycka om det här?

Lyssnar, öppensinnigt, villigt,
med tveksamma känslor.
Och? Vad händer nu?
Är det här allt jag får?

Jag som längtat, väntat,
är det här allt som kan ges?
Lugnet infinner sig,
släpper taget, njuter.

Tillåter mig själv att känna,
förundras, förgöras, förföras.
Accepterar det nya, utmanandet,
förstår storheten, det vackra.

Inser vad som vill bli sagt,
förmedlandet, kärleken som är.
Gråter av glädje,
sorg, smärta och satans jäkla lycka.

Blir hopplöst, löjligt
förälskad på nytt, igen.
Jag kräver inte att du förstår,
men ge det en chans för f-n!

Världens bästa band
har gjort det igen.
Vill inte leva
en enda dag utan.

Ord,
betyder inget,
ändå allt.
Uttalade, skrivna,
sjungna,
vilket som.

Tre samtal,
oberoende av varandra,
ger mig en känsla av
att vara omtyckt,
saknad,
en vän som finns till.

Textade meddelanden,
oberoende av varandra,
gör mig stolt,
skänker mig glädje,
samhörighet,
jag är inte ensam.

Nya ackord,
påminner om varandra,
ger mig lyckorus,
liknar inget annat,
fyller mig med
harmoni.

Tack,
jag är så
tacksam,
för att ni finns,
berikar mitt liv,
lättar det mörka.

Upp tidigt,
komatrött,
knuffas vid slussen,
överfulla tåg,
meningslösa seminarium,
onödiga föreläsningar,
underbara kursare,
studentarbetslag,
sjukt efter med studierna,
studentpub,
försenade bussar,
försök till normal dygnsrytm,
nudlar och kaffe,
nya, söta vänner,
långa telefonsamtal,
sent i säng,
hinner inte med,
dagar går, nätter försvinner,
inget extrajobb,
svart andrahandskontrakt,
omoraliskt pank,
bitterhet blandat med skratt,
saknar, längtar,
men vid gott mod.

Herr B hör av sig
med jämna mellanrum,
jag hittar på ursäkter
för att slippa.

Orkar inte med,
vet vad han vill,
har bara inte hjärta
att säga bestämt nej.

Så jag undviker,
kommer med undanflykter,
tar till små lögner
och avskyr det så.

Måste säga som det är,
nej jag vill inte,
han förtjänar uppriktighet,
som jag alltid fått av honom.

Klarheten infinner sig,
börjar släppa taget.
Ser inte meningen med allt,
dock i vissa, avgörande saker.
Det är dags att byta
fokus, verkligen.
I morgon är en annan,
ny dag.

Och jag tänker,
vilket vansinne
att längta
till den stad
som höll på att bli
det enda,
min död.

Faktum kvarstår,
mår lika illa
vart jag än
befinner mig.
Men det är
något enklare
att andas här.

Jag hittar det där kortet igen,
på mig och C,
taget för flera år sedan.

Kortet är suddigt,
men min lycka
lyser, full av livslust.

Jag vill stråla igen,
som jag gör där,
vill det verkligen.

Nej,
jag är ingen vacker syn,
sällan är jag det.
Men nu, värre än värst,
dessa ständiga tvivel.
Ingen, jag tror ingen förstår
mitt dunkla sinne.
Hur ful, hur liten och ful,
jag faktiskt är.
Nej, nej,
kanske du tänker.
Vet vad jag utsätter dig för,
hur självisk jag är.
Det handlar aldrig
om att du ska må dåligt.
Aldrig bekräftelse, komplimanger,
ord du inte vill säga.
Ångesten här, alla fula ord,
är bara mina.
Mitt sätt, mitt behov,
bara mitt fula.
Känn aldrig tvång,
för du vet det du vet.
Kanske är jag älskbar
någon annanstans.
Du måste dock ha hittat
något, insett.
Förstått, tyckt om,
den jag faktiskt är.
Annars, är det du,
som är den sjuka.

I natt drömde jag
om någon annan,
någon som är
någon annans.
Drömde att han ville
ha mig.
Drömde att jag ville
ha honom.
Trots det omöjliga,
det otillåtliga,
gav vi det en chans.

Finns ingen logik i det,
fast sällan är det så,
i mina drömmar.
Varken i vaket
eller sovandes tillstånd.
Konstigt var det,
mycket märkligt,
att vakna upp
med tankarna
hos någon annan,
någon annanstans.