Barpadda

Kära mor ringer,
"jag är orolig, skriv inte så där".
Jag undrar vad hon menar.
"Att du är ful,
de där elaka orden om dig själv"

Jag får en akut längtan,
hennes små händer,
som torkar mina tårar,
som lovar att allt ordnar sig,
att allt kommer att bli bra.

Älskade mamma,
inget är ditt fel.
Förlåt, men jag kan inte styra,
saknar kontroll över det mörka
i mitt sinne.

För det är så,
att jag skriver bäst,
när jag mår sämst.
En slags form av
självutlämnande terapi.