Amistad
Möter upp Å och hennes lilla dotter.
Mer än femton år sedan vi sågs.
Lite nervös, något spänd är jag.
Å med tror jag, lilla A vill gå hem.
Sen säger Å något tokknasigt,
så där som hon brukade göra,
på ett sätt bara hon kan,
tittar på mig, undrandes.
Och jag börjar asgarva,
så där som jag brukade göra,
ett skratt som bubblar,
som aldrig vill ta slut.
Det är befriande, underbart.
Hon är lika knäpp som förr,
jag med tydligen.
Inser hur jag saknat henne.
Lilla A fnissar med förtjust;
Hon är ju lika busig som du mamma!
Sen bubblar orden, frågorna,
funderingarna, tokerier och allvar.
Lilla A är blind sedan födseln.
Å ensamstående, kämpandes.
Men herregud, vilken livsglädje.
Hos dem båda. Kärlek och godhet.
Lilla A håller mig i handen,
visar mig runt, sin värld.
Sprallig, full av liv, glädje.
Så trygg, vacker, klok.
Lämnar fina flickor berörd.
Rörd ända in i själen.
Lycklig. Så nöjd över beslutet
att ses, återuppta kontakten.
Tänker massor på livet.
Hur bräckligt det kan vara.
Hur berikande det kan vara.
Känner tacksamhet. Är stolt.
Words! (by Matthew)
Verklighet på Oslo S
Han kysser mig med orden;
Du har världens bästa läppar.
Jag svarar uppriktigt;
Vet du vad jag mer har? Världens bästa pojkvän.
Och så är det.
Bimbo
Vi är osams. Eller rättare skrivet;
jag bråkar, han försöker förstå varför.
Önskar jag själv visste. Bråk om ingenting,
egentligen. Svartsjuka, löjliga, äckliga känsla.
Förtvivlan, osäkerhet. Bor bara hos mig,
inte hos honom. Det borde jag vara svartsjuk på.
Inget annat. Hur många gånger ska jag behöva
kräva förklaring, förtydligande, innan jag förstår?
Hur många gånger till kommer han att orka,
tycka jag har rätt att kräva svar på påhittad idioti?
Herregud, han vill bli min man! Är inte det nog?
Hur trög är jag, hur svårt kan man göra något enkelt?
Baahhhh!
Vad vet du/han? Om någonting?
Alla svek, otrohet, lögner, skitprat,
Och den inre rösten som ständigt viskar;
Varför skulle inte han vara som alla andra?
En som sårar, sviker, lämnar, är ett svin...
För enligt min historia hänger allt det ihop,
Att älska någon innebär att döda,
förstöra, förgöra, förminska, överge.
Varför (varför, varför, varför)?
Varför skulle det ändras nu?
Vad ihelvetesjävlaskithål är ändrat?
Jag är ju fortfarande den jag är, typ miffo.
Andas djupt.
Kommer till sans, blir sams.
Han är ju faktiskt den som vet.
Inte allt, men nära nog. Försöker.
Ja, han försöker faktiskt älska mig.
För den jag är. Eller kanske just därför.
Vet att han gör det. Älskar.
Men ändå. Ni måste förstå mina tvivel.
Jag är som jag är. Jag är "sån". Alltid.
Hur skulle jag vara som "lycklig"?
Jag vet inte. Har aldrig vågat vara det.
Han får mig vilja våga vara. Lycklig.
Och det skrämmer skiten ur mig. Totalt.
Tankar i väst (miffo)
Ett idiotiskt anfall av svartsjuka,
obefogat eller inte, spelar ingen roll.
Känslan av tveksamhet
är brutalt närvarande, äckligt låg.
Vem är jag att döma, fördöma,
känna mig så här, avsky inför dåtid?
Jag har också levt förut,
men gömmer, ljuger inte om det.
Är jag någon han älskar på riktigt
eller en slags "plan b", reserven?
Känslan av att vara den
som är villig att offra det mesta.
Antar att det är skillnaden,
orsaken till mina mörka tankar.
Anledningen till mitt tvivel,
de dunkla tankarna om äkthet.Annars då?
Längtar efter min blivande bättre hälft mest hela tiden.
Att bara få vara nära, dela vardag, på riktigt.
Saknar min vackra kloka Skitunge,
bara få vara mamma, tillgänglig.
Längtar efter min kloka, rara mamma,
att kunna ge tillbaka en bråkdel.
Saknar min bästaste vän i världen,
dricka rött, lyssna på Morrissey.
Längtar massor efter fina, underbara,
saknar tid att ses, umgås, bara vara.
Ja, frågor på detta?
Bat For Lashes
You're the train that crashed my heart
You're the glitter in the dark
You're the glitter in the dark
Lägesrapport #166
Sakta tar mitt nya hem en trivsam form,
det känns fint, riktigt bra med egen lya.
Ett ställe som bara är mitt alldeles egna,
så länge som det passar mig, mitt behov.
Jobbet kräver massor, som vanligt,
tid, energi, kärlek, krav och ansvar.
Men jag älskar det, strukturerat kaos,
viljan att ge massor, göra mitt bästa.
Men storstaden och jag är inte i symbios,
det jag brukade älska känns bara fult.
Längtar bort, trött på stress och attityder,
vill andas, bara vara, någon annanstans.
