Barpadda

 

"Paradise comes at a price that I am not prepared to pay"

Vi pratar, reder ut
men jag tvivlar
på dina ord.

Undrar om dom
är sanna, ärliga,
hur det blir sen.

Orkar inte bry
mig för tillfället,
bara accepterar.

Behöver gå vidare,
fokusera på det som
är viktigast just nu.

Inte slösa energi
på något jag ändå
inte kan förändra.

För ditt liv, dina val
kan aldrig någonsin
vara mitt ansvar.

Resultatet av nattens reflektion;
Är antagligen lika barnslig, snackar skit jag med.

MEN

Jag är väldigt medveten om mina fel och brister,
sällan rädd för att ta tag i problem eller möta konflikt.

Jag ser alltid tillbaka på mitt eget beteende,
min roll, mitt agerande i den aktuella situationen.

OCH

Tro det eller ej, men har inga problem med
att be om ursäkt, förlåtelse när jag gjort fel.

Är känslosam, överanalyserar, reagerar lätt,
märkligt att ingen klagar när positiv respons ges.


(För ja, mina kära följeslagare, inte en dag utan
självkritik, situationsanalys, reflektion, vilja att förbättras)

Så, nu är skitpratet igång...

Seriöst, hur dum är du?
Hur jävla feg kan man vara?

Din lilla patetiska människa,
tänkte du dig för nu?

Du vet mycket väl att den
som kommer förlora är du.

För jag har något du inte har,
riktiga, lojala, äkta vänner.

Är fullständigt medveten om
att jag är en riktig bitch
men står alltid för det.

Tänker inte ändra på mig,
är den jag vill vara, rak,
uppriktig, sann mot mig själv.

Vid problem med detta faktum,
vänligen försvinn ur mitt liv,
har ingen plats för martyrskap.

Kan inte motstå Engelsmannen,
hans charm, dårskap, utstrålning.
Hur han överöser mig med komplimanger,
dansar galet bra, kysser mig ogenerat.

Vad jag än lovat mig själv så kan jag
inte säga nej till en natt tillsammans.
Engelsmannens fantastiska händer
överallt på min kropp, hämningslöst.

Lämnar honom senare än planerat,
"See you soon love" viskar Engelsmannen.
Jag nickar till svar, vågar inte säga nej,
orkar inte förklara varför vi inte ska ses igen.

Han är helt fantastisk, denna brittiska man,
lång, manlig, vacker, galen, smart, rolig.
Men han är något jag aldrig kan få på riktigt,
så det är bara att stänga dörren, gå vidare.

Möter upp N för middag
länge sedan vi sågs
bara var han och jag.

Vi uppdaterar, myser,
inser hur jag saknar
våra sammankomster.

Hur lycklig jag är över
att ha honom som vän
att han finns i mitt liv.

Uppriktigheten, det äkta
fritt sinne, värme, respekt,
kärleken mellan oss.

N är en av de allra bästa
jag aldrig vill vara utan
kärleken som alltid finns.

Rent krasst sett borde
du bara vara min.
Men ingen av oss är
av den övertygelsen
att man kan äga
eller tillhöra någon
annan än sig själv,
så vi låter det vara.

Eller?

Och jag skriker hårda ord,
vräker ut min besvikelse
på ett sätt som jag avskyr,
aldrig ville skulle hända.

Men det är oundvikligt,
borde ha löst situationen
tidigare, smidigare, ärligare,
sällan blir det som man tänkt.

Så jag dränker skiten i rött,
hoppas på vänskaplig lösning
men vet att det inte blir så,
det är kört sedan länge.

Vem bär skulden?
Inte fan är det jag,
i alla fall inte ensam,
det krävs två för konflikt.

Det behövs även två
för kompromiss, lösning,
så om den ena parten drar
är det så att säga "dead end".

(fuck it)

Godkänd på tentan,
oväntat bra betyg.
Bara tacka och njuta,
klarar allt bara jag vill.

Snart, snart är det över,
studietiden ett minne blott.
Verkligheten kallar med
skräckblandad förtjusning.

Och ibland blir det bara en fantastisk dag,
mitt bland ångest, tvätt och besvikelse.
Livstecken från the Evil (tung sten försvinner),
besök i verkligheten, samtal med Säljaren.

T ringer från landet västerut,
fikabokning med fina vänner.
Knasiga meddelanden från tråkstaden,
nattlig uppdatering med vackra L.

Och ibland kan jag inte göra annat
än att älska mitt liv, allt det bara är.
Underbart, hårt, givande, galet svårt,
meningsfullt, innehållsrikt, utmanande.

Säljaren ringer, ler redan innan
jag hör hans efterlängtade röst.

Vi uppdaterar, pratar mest strunt,
akut längtan efter hans sneda leende.

Prel. bokar ett besök längre fram,
önskar vi kunde ses helst imorgon.

Saknar att ha Säljaren nära,
hans klarhet, visdom och skratt.

Vi är vänner, inte alltid enkelt
men ständigt givande, uppriktigt.

Storstaden är kall, mörk och trist,
möter upp J på favoritstället.
Vi sitter där i baren, bara är,
pratar om livets kringelkrokar.

Fylls av värme, ljus och hopp,
känslan av att allt ordnar sig.
Inser hur fin vänskapen är,
att det finns tillit, framtid.

Och sen börjar Liten också,
tjatar om guuud vet vad.
Men för i helvete,
hur svårt kan det vara?

Jag måste vidare,
varför inte bara förstå?
Jag vill inte mer,
trött på småpojkar.

Försöker avsluta snällt,
erbjuda vänskap.
Men fan heller om det
fortsätter så här.

Gitarristen kan bara inte sluta,
han frågar och frågar men
klarar inte av något svar.

Det gör mig sur, avtänd
och till slut jävligt elak
på ett sätt jag avskyr.

Gitarristen slukar energi,
vilket gör mig förbannad,
måste jag verkligen ta det här?

Återtar kontrollen, hittar fokus,
inser hur rätt mitt beslut är,
det här är inget jag behöver.

Gitarristen tillför ingenting,
han kan inte ens stå för
sina känslor, sin litenhet.

Så ge dig nu,
var rädd om vänskap
det blir bara din förlust.

Och det är
resttenta, internet, morgonmöten, saknad, anticimex,
långa köer, för stor jacka, examensarbete, dåligt komboskap,
dimma, tvättstuga, för liten jacka, rea, vänskap, kreditkort,
frihet, utrensning, vemod, lycka, kultur, kallt, varma kängor.

Och jag är
omoraliskt pank, fri, orolig, kärlekskrank, arbetslös,
barnvakt, osäker, trygg, fnittrig, projektdeltagare,
hopplös, på gång, olyckligt kär, uppriktig, tjock, lycklig,
bästa vän, snart färdigutbildad, gråtmild, rätt nöjd.


Och vad i helvete ska man äta?

Träffar Liten en sista gång,
så var i alla fall tanken.
Han är så glad över besök
att jag tvekar inför avsked.

Liten pratar på om allt,
jag är föga intresserad.
Bristen på djup, mening
är så uppenbar, given.

Kan inte låta bli att
röra vid hans kropp.
Fascinerad hur han
skälver av min beröring.

Ångesten slår till hårt, 
vad håller jag på med?
Liten är genomsnäll,
aldrig gjort mig ont.

Inget blir sagt,
lämnar utan beslut.
Kanske ska jag bara
låta det här rinna ut.

Läser alla ord,
försöker förstå,
allt och inget
är skrivet, igen.

Det är över,
slut, färdigt,
allt och inget
är kvar, igen.

Djupt andetag,
börjar radera,
lämnar inget,
rensar allt, igen.

När du väljer att stänga en dörr
tillåter du någon annan att öppna den.

Jobbigt, givetvis, men bara att
acceptera situationen, utan ångest.

Det var ju ändå du själv
som tog det avgörande beslutet.

Avslutar med Gitarristen,
hur han tar det vet jag inte riktigt än
tror inte han förstår allvaret i mina ord.

Så han är lugn, spelar med,
undrar om han kan göra något,
vill jag prata om det som tynger mig?

Fnissar hysteriskt i smyg,
underbart ego, men seriöst,
vad kan han erbjuda mitt sinne?

Gör som tidigare, varför inte?
Skyller på förlorad insikt, fokus,
att vi är på helt olika nivåer i livet.

Och han köper det utan reflektion,
ingen eftertanke på vad han själv är,
vikten av att förstå sina handlingar.

Inser då hur rätt jag är,
hur sann jag försöker vara,
alltid måste försöka vara mig själv.

För att ligga med random,
hur snyggt det än är med gitarr,
leder ingenstans framåt i mitt liv.

Snarare bara bakåt,
till något jag redan vet finns,
väntar om jag skulle ångra mig.

Gitarristen skulle aldrig orka
höra, förstå eller vilja veta
det jag har att berätta.

Så jag låter honom gå
i tron att han har berört,
fast det egentligen är tvärtom.

 

I don´t know where this fear came from
how I became so afraid of losing everyone
Never been afraid of being lonely
now I´m becoming the one I´m most scared of being

I don´t know where this fear comes from
this fear of failing fear of letting everyone and myself down
Its growing deep into my soul
making me all paralyzed and cold

It´s two steps forward, three steps back again
I´ll turn my face against it I won´t run
Courage and belif are my redeems
No one else can rescue me it seems

Cause if I don´t follow my heart this time
I´m gonna forget what this life is all about
I´m gonna take that path I´m going in on my own
I´m gonna take that fear and wear it like a crown

Bryter med Byråkraten,
han tar det riktigt bra
men inte utan frågan varför.

Jag svarar nästan ärligt,
skyller det mesta på mig själv,
orkar inte förklara ambivalensen.

Byråkraten ber mig
spara hans nummer,
höra av mig vid ändrat läge.

Skriver visst, absolut,
men det kommer aldrig att ske,
han är passerad till det förgångna.

Och det måste vara så,
kan inte slösa tid, energi,
på något ohållbart, meningslöst.

Håller löftet till mig själv,
dags att radera, hitta tillbaka
till moral, övertygelse, mig själv.

Byråkraten blir först ut,
alltid enklast att börja med
det man minst bryr sig om.

Imorgon tror jag nog
det är gitarristens tur
att försvinna ur mitt liv.

Sen är ju frågan den,
vad göra med liten?
Orkar han bara vänskap?

Orkar jag vara utan hans?
Hm, vi brukar kunna vara
bara vänner, men vet inte nu.

Därefter återstår allt det där andra
jag bara måste orka ta tag i,
sen, sen blir det nog helt okej.

För jag kan inte leva
så som jag gör nu,
finns ingen meningsfullhet.

Ber ödmjukast om ursäkt,
aldrig meningen att vara ego
men jag förtjänar faktiskt lycka.

Ungefär hälften är mina
bedjande, förnedrande, försök.

Ungefär resten är hans
avsägande, ovilja och nej tack.

Idiotiskt att ta kontakt men
orkade inte hålla emot hjärtat.

Plågsamt att återuppleva
samma sorg ytterligare en vända.

Kan jag förstå nu att "vi" är över?
Att få sitt hjärta krossat tre gånger räcker?


(I know it's over and it never really began
but in my heart it was so real)

Lilla vackra O håller mig hårt,
viskar tröstande ord, vill väl.
Säger att jag är fantastisk,
en strålande personlighet.
Begåvad med en annorlunda
gåva, möjlighet, infallsvinkel.
Vet att hon menar varje ord,
men vad fan hjälper det?

Känner mig bara otacksam
inför livets utmaningar.
Borde våga lita på förnimmelsen
istället för att ge dunklet,
vemodet oförtjänad plats.
Men det är svårt, så jävla svårt
att se det positiva, det ljusa,
att våga tro på sig själv.

Långa samtal med L,
fantastiska, underbara,
sluta aldrig vara du.

Din vänskap är balsam
för en trasslig padda,
införlivar klarhet, hopp.

Älskade vän, oroa dig inte,
allt kommer bli bra,
vi finns för varandra.

Vad som än händer
står jag bakom dig,
förstår, försvarar dina val.

Så som jag vet att du
alltid kommer att göra
med mina, vad det än blir.

Du är så vacker,
inuti och utanpå,
tro på hjärtat, ok?

Red wine and sleeping pills
Help me get back to your arms
Cheap sex and sad films
Help me get back where I belong

 

Den där natten,
jag kan bara inte glömma den.
Närheten, det äkta,
hur vi berättade allt för varandra.

Nu förstör den mitt liv,
är som en förbannelse, något fult.
Kärlekens död, förstörelse,
kan inte gå vidare, saknar brutalt.

Något som borde vara fint,
ett fantastisk, vackert minne av ömhet.
har blivit något hemskt, falskt
jag bara förknippar med smärta och tårar.

Hur länge ska det vara så?
Hur lång tid ska det ta att glömma?
Hur länge till ska jag må så här?
Hur lång tid ska det ta att komma över?

 

(Fuck life, typ)

Saknar den unga och söta,
varje dag, natt, morgon,
vaknar med trasigt hjärta.
Han har berört mig på ett sätt
jag inte klarar av just nu,
svår längtan gör mig svag.

Fortsätter träffa Gitarristen,
vi hånglar, ligger och det är
mysigt men helt ohållbart.
Han är fantastisk på många sätt,
men jag orkar inte vara någon
han kanske bryr sig om.

Ska bryta med Byråkraten,
finns ingen spänning kvar,
bara ångest och slentrian.
Han är bland det snyggaste
jag någonsin träffat men
hur stor betydelse har det?

Längtar efter Säljaren,
klokheten, värmen, skratten,
allt det där han brukar ge.
Han är det bästa på länge,
hur jag avskyr hans flytt,
att han lämnade mig ensam.

Umgås med Liten,
han är en fin, bra vän,
jag inte kan sluta beröra.
Han är genomsnäll, god inuti,
äkta och därför inget för mig,
trots fantastisk fysisk kemi.

Genomskådar herr B,
min ärliga vapendragare
genom många, svåra år.
Han påstår att empati är
något konstruerat, obefintligt
hur han ändå tror på kärlek.

Bokar egentid med fina J,
behöver honom för mig själv,
få hans perspektiv, insikter.
Han är en vacker vän,
en person jag vill det bästa
men tvingar honom till val.

Älskar the prince of darkness
som alltid utan att veta hur,
bara att jag behöver honom.
Han är det vackraste som finns,
med sina demoner, dunkel, vemod
utan honom är jag inget, inget alls.

Jo men visst är det så?
Eller?
Läs och avgör själv
(jag älskar den här bloggen)

http://caress-of-steel.blogspot.com/?zx=c574d81b1eca60a0