Barpadda

Lilla vackra O håller mig hårt,
viskar tröstande ord, vill väl.
Säger att jag är fantastisk,
en strålande personlighet.
Begåvad med en annorlunda
gåva, möjlighet, infallsvinkel.
Vet att hon menar varje ord,
men vad fan hjälper det?

Känner mig bara otacksam
inför livets utmaningar.
Borde våga lita på förnimmelsen
istället för att ge dunklet,
vemodet oförtjänad plats.
Men det är svårt, så jävla svårt
att se det positiva, det ljusa,
att våga tro på sig själv.