Barpadda

Och det kommer bli
en sån där dag
jag bara gråter.

Inte för något
speciellt eller så
bara sentimental.

Kärleken som finns,
saknad, vänskap,
allt det vackra.

Hur lyckligt lottad
jag verkligen är
mitt i vemodet.

Underbar familj,
fantastiska vänner
som ger mig allt.

Är i skogen hos älskade A,
det är jobb i dagarna tre,
däremellan pyjamas och vin.

Sen blir det tråkstaden,
krama sönder skitungen,
uppdatering med fina.

Återkommer.

Lider med E i hennes besvikelse,
vet hur hårt hon jobbat, försökt.
Stolt över hur fint hon kämpar vidare
tar situationen, gillar läget.

Snart flyttar hon från storstaden,
kommer sakna E oerhört mycket.
Hennes påhitt, tokerier, glädjen,
det äkta, vacker vänskap.

Ser Liten på favorithaket, inget annat att göra än hälsa.
Han lyser upp, kramar mig hårt, pratar på som inget hänt.
Och det känns bra, Liten är rar, förtjänar inte min bitchighet.
Vi gör upp lösa planer på att ses, så där som vi brukar göra.

Dagen efter meddelanden om hur kul det vara att ses igen.
Hur han saknar att umgås med mig, hur snygg jag var igår.
Hur mitt sällskap, skratt, min öppenhet gjorde hans kväll.

Springer bokstavligen på Gitarristen i vingelnatten på skitstället.
Han har redan sällskap men låter mig veta att det är lätt utbytbart.
Jag skrattar, dansar vidare, inte en chans till korkad upprepning.
Givetvis åker vi hem tillsammans, orkade inte motstå hans förfrågan.

Det blir en fantastisk natt, saknaden, attraktionen är påtaglig, underbar.
Totalt vansinne men helt galet bra, ömheten, känslan av att vara nära.
Gitarristen försöker vara oberörd morgonen efter, lyckas inte speciellt bra.
En våg av ångest sköljer över mig, varför utsätter jag mig, oss för det här?

Vagabonden avbokar,
skyller på sjukdom,
kanske är det så.
Men känslan maler,
något är inte bra,
är det redan över?

Ger det några dagar,
det är tyst, kallt,
vet vad som väntar.
Sen ett livstecken,
uttryck om vilja,
men ändå inte.

Jag förstår läget
genom avsaknaden
på ett enda litet ord.
Orkar inte ovisshet,
kräver rakt svar,
får det direkt.

Han måste bli klar
någon annanstans,
gå vidare först.
Vet att jag borde göra
likadant, hitta lugnet
innan något nytt.

Tacksam för uppriktighet,
det saknas alltför ofta,
men ändå en besvikelse.
Det blir inga hårda ord,
vi är för bra för det,
känner mest tomhet.

Hade bara en löjlig tanke
att vi skulle kunna göra
det tillsammans, darling.

Ofrivilliga tankar på något
vansinnigt tragiskt, sorgset
som hände för längesedan.

Trodde smärtan bleknat
men den var bara instängd
i viljan att tro på rättvisa.

Att om du begår mord,
överlagt vansinnesdåd,
kommer du få ditt straff.

Men ack vad fel det var,
systemet släpper lös
en idiot utan ånger.

En psykopat berövade
sju unikas framtid,
stal deras enda liv.

Sju vackra som ville
skydda det här landet
mot övergrepp och hat.

Minnena gör ont,
återupplever allt,
förvirringen, smärtan.

De ständiga frågorna;
Hur kunde det ske?
Hur mycket ondska finns det?

Undrar om J tröttnat på
förvirrade meddelanden,
mitt ständiga klagande,
att vara min vän.

Hoppas inte det,
behöver hans klokhet,
visa att jag kan ge mer,
någon att ha kvar.

Tillbaka där jag inte borde vara,
allt började så bra, enkelt,
för att åter igen utvecklas
till kaos, ovisshet, dårskap.

Orkar inte ha det så här,
vill inte slösa energi, tid,
på ohållbarhet, random,
vara något jag inte är.

Samtidigt vet jag inte om
orken finns att igen ta mig
ur detta självskapade träsk
några skulle kalla frihet.

Viljestyrkan var fantastisk
så stark förra gången,
motiverad, medveten,
fokus på min övertygelse.

Vet inte vad som hände,
vad som gick fel eller
som gjorde mig svag,
kanske är jag bara körd?

Något lättlurat, hopplöst,
vilse och patetisk i det
löjliga sociala spelet
några skulle kalla livet.

Hur som helst är det
seriöst förvirrat, otydligt,
konstiga känslor blandat
med en vilja att försöka.

Vill skrika ut ambivalensen,
kräva förståelse hos de
som aldrig kan ge mig
ärligheten jag behöver.

Det där raka, straighta,
som egentligen alla vill ha,
den där brutala sanningen
några skulle kalla paranoia.

Sjukt mycket ångest,
examensarbetet
tar musten ur mig.

Det är inte mycket kvar nu
men går så jävla trögt,
vill helst bara ge upp.

Skita i allt, sova, leva,
bli berusad, tjäna pengar,
åka bort, slippa skriva bajs.

Massor av måsten,
borde göra, helst igår,
samlas på hög, förträngs.

Stressutslag och sömnbrist,
lever på nikotin, socker, kaffe,
förfallet hem och isolering.

Möter Vagabonden på skitstället,
lockas omedelbart av hans sätt,
utseende (det där engelska röda),
hur han ler, dansar vidare.

Senare, stängning, utanför,
samlar mod, går fram igen,
han kan inte förstå varför
men släpper inte min hand.

Vi kysser, jag tänker
åt helvete med moral,
fokus, celibat, kärlek,
vill bara ha honom, nu.

Galen resa genom staden,
hem till honom, han fortsätter
hålla mig nära, undrandes
varför han är min i natt.

Vaknar nära, ogenerat,
han släpper mig inte,
drar upp riktlinjer,
att vi ska ses igen.

Och så blir det, enkelt
men samtidigt jäkligt svårt,
han hos mig, jag hos honom,
känslor i obalans, ovetskap.

Han kommer att försvinna,
när och på vilket sätt är oklart,
möjligheten till en framtid
är svår att se eller tänka.

Han är fantastisk,
rubbar mig totalt,
frågan är om jag orkar
bli lämnad ännu en gång.

Han är en Vagabond,
alltid på väg, drar vidare,
någon annanstans,
lever lätt och enkelt.

Tveksamt om jag skulle
kunna erbjuda något som
gör det värt att fortsätta,
finnas kvar i kylan.

Vet inte ens om jag
vill att han stannar,
vad kan han ge mig
förutom galet bra nu?

Antar att jag är fast,
vill våga tro, så länge
varje meddelande
börjar med Darling...

Träffar Gitarristen, så korkat, jag vet.
Vill försöka vara vänner, blir knas.

Hans läppar mot min hud, närhet.
Viskandes ord om saknad, längtan.

Kan inte motstå hans beröring.
Låter mig återigen förföras.

Gitarristen svarar tveksamt på frågor.
Inser att hans känslor är starka.

Hur han trodde sig ha kontroll.
Men är egentligen helt såld.

Lätt ångest över mig själv.
Att jag tillät det hända igen.

Men ändå inte, han vet.
Jag har varit brutalt ärlig.

Borde kanske ta det som en kick.
En rejäl bekräftelse, egotripp.

Fast ändå inte då mina tankar
är hos någon annan, ständigt.

Känslan att vara vacker
i betraktarens ögon,
är sällsynt, oslagbar.

Känslan att känna sig
helt bekväm, tillfreds,
är sällan upplevd.

Så jag tar chansen,
lever ut, bara njuter,
är allt för stunden.

Att vara fullkomligt
uppslukad, berörd
är underbart.

Att våga sänka garden,
strunta i morgondagen,
är fantastiskt.

Så jag släpper allt,
låter mig förföras,
är mig själv.

 

Borde verkligen skriva.
Massor.
Det händer en hel del.
Verkligen.

Livet är komplicerat.
Missär.
Framtidstro finnes.
Vackert.

Jag är okej.
Oftast.
En aning förvirrad.
Alltid.

Saknar dom fina.
Ständigt.
Har underbara.
Alltid.

Till er som orka bry.
Kärlek.
För er andra.
Inget.

Gitarristen ger inte upp,
hör av sig i tid och otid.
Vill ses, umgås, helst ligga,
jag svarar svävande.

Vill inte vara elak, bitchig,
förlora honom som vän.
Men hur svårt har han
för att ta ett "nej tack"?

Byråkraten hör av sig,
var visserligen väntat.
Vill ses, umgås, helst ligga,
jag svarar undvikande.

Vill inte mer, vi är klara,
hur snygg han än är.
För han tillhör faktiskt
någon annan än mig.

Liten är sur och besviken,
kanske ska han få vara det.
Vi varken ses, umgås eller
ligger, inte nu längre.

Vill inte bråka, bli ovän,
tycker mycket om honom.
Men han är inget att ha,
absolut inte för mig.

Varför är det så svårt
att förstå mina val.
Mitt beslut om fokus
på något annat.

Hur jag måste stänga,
gå vidare, hitta äktheten.
Vad det än blir så vill jag
vara sann mot mig själv.

Så förlåt om jag sårar
men har varit uppriktig
med vad jag vill, behöver
från första början.

Ber om ursäkt ifall otydlighet
skapat förvirrelse, ambivalens.
Men jag faktiskt inte lovat
något som inte kan hållas.

Jag säger det igen;

Internet är djävulen,
roten till fulheten,
misstänksamheten,
paranoian och
självförstörelsen.

Det jag hatar mest är;

Vad det gör med mig,
hur jag söker, letar
spanar, spionerar
efter information
jag inte kan hantera.

Reflektion;

Jag är en självplågare,
ett miffo som måste
lära sig släppa taget,
låta vissa passera
utan frågan varför.