Barpadda

Den här gången
kostade läxan
ettusentvåhundra
(vad jag vet nu).
Skitpratet ska vi
inte tala om,
inte ångesten heller.
Bara att ta smällen,
det kostar att vara naiv,
umgås med lögnare.
Kommer jag aldrig
att lära mig?

Tvingar mig upp vid 11,
kaffe och nikotin.
Ser på töntig serie,
mer kaffe och nikotin.
Duschar, fixar iordning,
går till jobbet vid 14.30.
Jobb till 02,
ibland tidigare, ibland senare.
Eftersittning på trappan,
en kopp eller två.
Hemgång, nattrutiner
somnar nån gång efter 04.

Tvingar mig upp vid 11...
osv, etc, bjäbb

A sover sött,
jag är vaken,
bitter, sentimental, förvirrad.
Försöker reda ut kaoset
i livet, sinnet, hjärtat.

Borde sova,
kommer ingenstans,
fysiskt eller psykiskt.
Annorlunda hjärtesorg,
gör mig förtvivlad.

Vill bara stanna här,
avskärmad från allt,
fri från tankar.
Skit samma,
orka bry.

Laddar batterierna
(eh, dock inte till mobilen,
den är avstängd och lär så förbli i ett dygn till),
hos älskade  A,
min ständiga bästa vän.

Jobb avklarat,
gick galant, som vanligt,
nu pyjamas i ett dygn,
samt vinterapi, som vanligt.

Tyst tråkstad,
sippar rosé på balkongen,
vilar trötta fötter,
ett ännu tröttare sinne,
röker onödiga cigaretter.

Försöker få ordning
på tankarna, känslorna,
hitta det hjärtat vill,
men det går trögt,
riktig soppa jag skapat.

Vet vad jag inte vill,
vad jag inte behöver,
alltid något,
men vad hjälper det
en natt som den här?

Känslor av svartsjuka väller upp,
förgiftar mitt redan förvirrade sinne,
svart dimma runt ett redan mörkt hjärta.

Vem är jag att känna så?
Att vilja ställa krav, kräva löften.
Jag av alla, just nu.

Fom idag kan jag inte längre skriva
fantastiska tonåringen.
För just idag slutar han vara det,
tonåring alltså.
Fantastisk kommer han alltid att vara,
min underbara skitunge.

Måste börja stänga dörrar,
varken orkar eller behöver
korsdrag.

Men det är svårt,
valmöjligheter och
ångest.

Tänk om jag stänger fel,
eller värre, tänk om jag öppnar
rätt.

En sliten padda
som längtar hem
till storstaden.

En vilsen padda
som borde reda
ut sina känslor.

En förvirrad padda
som inte lever
som hon lär.

En mammsjuk padda
som i ett dygn därför byter
tråkstaden mot byhålan.

Kollegan får mig att stråla.




Dret

Tackar nej till
seriöst, bra hångel
pga
en konstig känsla
av otrohet.

Va?

Älskar mina prinsessor
och min prins
mer än jag någonsin
trodde var möjligt.
De berikar mitt liv.

Men mest av allt
älskar jag min skitunge.
Min kloka, vackra,
underbara son.
Han är mitt liv.

Om jag besöker dansgolvet
är det för att jag faktiskt vill dansa,
oavsett hur bra, konstigt, sexigt, fult
jag gör det.
Inte för att jag vill känna okända mäns
händer på min rumpa, mina bröst
deras tragiska erektion.
Jag vill bara dansa,
ensam, för mig själv.

The craftsman hör av sig,
vill absolut ses, saknar mig.
Åker in tidigare än planerat,
för att möta upp, känna efter.
Ringer, hör bara kaos,
sätter mig på närmaste bar,
sippar rosé, väntar, tankarna mal.

The craftsman ringer upp,
fortfarande kaos i bakgrunden,
hör en myndig stämma be honom avsluta,
hur han skriker tillbaka, vägrar,
för jag är hans tjej, åker ingenstans utan henne.

Hjärtat rusar, springer ner för Götgatan,
försöker lugna, snart, snart där.
Möts av uniformer, blod och förvirring,
uppmaning (kommendering?) att åka till akuten,
tvingar in i en taxi, försöker hålla lugnet.
Utanför entrén håller han om mig hårt,
viskar ord om trygghet, försöker kyssa mig.

Lång väntan mellan sterila väggar,
en man som aldrig släpper min hand,
ett sår som inte slutar blöda, lösa tänder.
The craftsman tappar tålamodet,
lämnar utan stygn och en vädjan om
att jag följer med honom hem.

Finns inget annat att göra än
att låta hans vilja gå igenom.
Sätter oss i en taxi, han lägger sin hand
på mitt ben, lätt kyss mot pannan,
en ursäkt för allt.
Chauffören får spel, kastar ut oss,
förstår inte varför, jag flippar,
tar regnummer, hotar med anmälan.

Ny bil tar oss västerut,
när han väl somnat släpper jag ut,
gråter tyst och förtvivlat,
förbannar mig själv, idiotin,
meningslösheten, vemodet.
The craftsman vaknar, torkar mina tårar,
ber återigen om ursäkt, förklarar,
fixar kaffe, gör mig mer förvirrad.

Lånar ut pengar jag inte har,
löfte om återbetalning nästa gång vi ses,
vilket han vill, så snart som möjligt.
Men jag kommer aldrig se honom igen,
kan inte släppa in honom i mitt liv,
hur mycket jag än bryr mig, tycker om.

The craftsman är genuint snäll, omtänksam,
skulle aldrig göra mig illa, alltid vakta min rygg,
men han är trasig,
så förbannatjäkla trasig.

Jag har (tyvärr?) inte glöd nog
för oss båda.

Det är skönt att vara hemma.

Ett pass kvar,
sen ledig i sex dagar.
Åker till 08,
behöver distans,
vara själv, tänka,
ta tag i studier,
vila kroppen.

Återkommer,
snart lunch med kollegan.