Barpadda

The craftsman hör av sig,
vill absolut ses, saknar mig.
Åker in tidigare än planerat,
för att möta upp, känna efter.
Ringer, hör bara kaos,
sätter mig på närmaste bar,
sippar rosé, väntar, tankarna mal.

The craftsman ringer upp,
fortfarande kaos i bakgrunden,
hör en myndig stämma be honom avsluta,
hur han skriker tillbaka, vägrar,
för jag är hans tjej, åker ingenstans utan henne.

Hjärtat rusar, springer ner för Götgatan,
försöker lugna, snart, snart där.
Möts av uniformer, blod och förvirring,
uppmaning (kommendering?) att åka till akuten,
tvingar in i en taxi, försöker hålla lugnet.
Utanför entrén håller han om mig hårt,
viskar ord om trygghet, försöker kyssa mig.

Lång väntan mellan sterila väggar,
en man som aldrig släpper min hand,
ett sår som inte slutar blöda, lösa tänder.
The craftsman tappar tålamodet,
lämnar utan stygn och en vädjan om
att jag följer med honom hem.

Finns inget annat att göra än
att låta hans vilja gå igenom.
Sätter oss i en taxi, han lägger sin hand
på mitt ben, lätt kyss mot pannan,
en ursäkt för allt.
Chauffören får spel, kastar ut oss,
förstår inte varför, jag flippar,
tar regnummer, hotar med anmälan.

Ny bil tar oss västerut,
när han väl somnat släpper jag ut,
gråter tyst och förtvivlat,
förbannar mig själv, idiotin,
meningslösheten, vemodet.
The craftsman vaknar, torkar mina tårar,
ber återigen om ursäkt, förklarar,
fixar kaffe, gör mig mer förvirrad.

Lånar ut pengar jag inte har,
löfte om återbetalning nästa gång vi ses,
vilket han vill, så snart som möjligt.
Men jag kommer aldrig se honom igen,
kan inte släppa in honom i mitt liv,
hur mycket jag än bryr mig, tycker om.

The craftsman är genuint snäll, omtänksam,
skulle aldrig göra mig illa, alltid vakta min rygg,
men han är trasig,
så förbannatjäkla trasig.

Jag har (tyvärr?) inte glöd nog
för oss båda.