Barpadda

Jag älskar Kent, framför allt Jocke Bergs texter.... min son säger att jag "hjärntvättat" honom med Kent i alla år så han kan inget annat göra än att gilla dom :-). Vi var och såg dom tillsammans förra sommaren, mycket bra konsert och en fantastisk upplevelse att dela!
Ett smakprov ur mina favorittexter;

"Låt mig behålla det här/Det kan väl jag vara värd/Kom och slå sönder min värld/Det är allt jag begär"
(Flen/Paris, The hjärta & smärta EP)

" Och på håll ser jag ljusen dö i dimman/Precis när mörkret tändes upp igen"
(Den döda vinkeln, Du & jag döden)

" En gammal sång får en helt ny text/En äcklig röst som billigt sex/ Och jag har inga vänner kvar/Visst är livet underbart"
(Bergochdalvana, Hagnesta Hill)

"Äntligen har jag hittat orden/Och jag hittar dina händer under bordet"
(Innan allting tar slut, Isola)

"Fyll min mun med din.../Fyll min tid med någonting/Fyll min mun med din/Alldeles för kalla tunga"
(Istället för ljud, Verkligen)

ps
Det finns två låtar med Kent jag inte riktigt klarar av - men vem är perfekt?
("Elit" och "Duett", ifall någon undrar...)

High speed train - REM
Hur jag fick dig att älska mig - Kent
Life is a pigsty - Morrissey
Roads - Portishead
The dancer - PJ Harvey
Love comes first - Escobar
Every breath you take - The Police
Hell yeah - Edith
Hoodoo - Muse
Lucky - Radiohead
Nothing´s changed - Chris Isaak
Hello - Evanescence
Don´t fade on me - Tom Petty
Mad world - Andrews & Jules
Sinking ships galore - Erik Faber
Before the dawn - Judas Priest
Den ständiga resan - M. Fredriksson

Jaha, vet inte vad jag ska säga om min "date" igår...
Var hos honom, drack vin (tänk vad mycket lättare det blir att prata efter två glas vin), typ...
Så nu är jag ännu mer förvirrad över vad jag känner, hur det kommer att utvecklas (eller avvecklas), ifall jag kan orka sluta vara rädd och vad f-n känner han för mig?
Men han hade en hel del bra musik och böcker i sin hylla (alltid en bra början) och han hade lyssnat på skivan jag gav honom förra veckan - och tycker den är bra! (vilken skiva? Muse, såklart!)
Vi ska höras av idag, så vi får väl se...

Tror man kan säga att jag ska på "date", är hur äckligt nervös som helst... fy, borde inte vara det, men har man inget självförtroende så har man inte... urk...
Det värsta är nog att jag tycker väldigt bra om honom (så är det detta med logiskt tänkande; eftersom jag bryr mig om vad han tycker om mig, så blir det genast sååå mycket jobbigare att vara sig själv - kontra om jag nu inte skulle tycka något alls... )
För övrig så känner vi varann sen tidigare, så äckliga tanke om det skulle gå riktigt åt... Kul att umgås sen - not! (vi har gemensamma vänner).
Det är väl bäst att jag fortsätter att göra mig  " i ordning" och får det hela överstökat, istället för att sitta här och svamla...

Fem skivor jag inte klarar mig utan (just nu)

- Muse; Black holes and revelations
- Morrissey; Ringleader of the tormentors
- Tom Petty; Highway companion
- Michael Nyman; The piano (filmmusik)
- Edith; Merely daydreams

Tänkte lägga in mina älsklingstexter under den här kategorin...  Kanske ett å annat tips oxå... Vi får väl se hur det går...

Så har man fyllt år... urk... Det känns som att för varje gång  jag fyller år, försvinner meningen mer och mer... Vad är det att fira? Att ännu ett år har gått och inget nytt har hänt?
( "och där faller ännu ett år, sönder till små minnen, alla dagar blir igår, varför väntar du här på ingen speciell, ingen särskild").
Har kanske för höga krav, stora förhoppningar - men ändå tror jag på livsavgörande händelser och beslut.
Här är man, typ mitt i livet, men sämre självförtroende än någonsin, ärrad, livrädd och en aning bitter... Det var inte riktigt så jag trodde mitt liv skulle vara, suck.
Det blev en halvimproviserad fest, drack väldigt mycket alkohol - men om jag inte fick fram det jag ville säga den natten;
Tack till er alla!
Och till P, det vi pratade om - jag vill så gärna tro dig, men det är svårt! Du ska veta att jag jobbar med det varje dag... Tack!
L, love you forever!
T, tack, hoppas du orkar ha tålamod...

Det finns hopp om mänskligheten... Åkte taxi sent en natt, började prata musik med chaffören - tvingade honom att lyssna på Muse och han lovade att lyssna vidare om jag försökte med Scott Walker. Det är så att jag åker taxi ofta (mer än nödvändigt), men inte träffat den chaffören igen förän härom natten. Jo tack, givetvis kände han igen mig... och visst hade han lyssnat på mina älsklingar, dessutom tyckte han det var ruggit bra! Så jag fick sitta där och skämmas eftersom jag inte lyssnat på Walker (har faktiskt gjort ett (1)försök att hitta hans musik på nätet, men utan framgång). Så nu ska jag skärpa mig, man ska leva som man lär...  Hur som helst fick jag en trevlig pratstund med en likasinnad, det händer inte varje dag... Tack!

Om det fanns en förening för förvirrade människor som fortfarande lever som tonåringar fast de passerat trettio, skulle jag lugt vara ordförande - eller varför inte grundare! (eller vänta, det kanske redan finns en sådan förening?...)
Jag är född och bor i en tråkstad, med undantag för några år i min bardom som jag tillbringade i Stockholm (vilket jag ofta kommer på mig själv med att berätta för alla möjliga med total saknad av relevans...)
Jag har velat omkring i/på/för/om det mesta - jobb, utbildning, relationer osv... Förtillfället är jag åter i krogsvängen - både när det gäller jobb och nöje.
Ensamstående med en son som är tonåring, totalt singel, fattig, lite bitter och ständigt sökande efter meningen med livet... (nästa person som påstår att meningen med livet är att leva, får en smäll! eller iallafall en knäpp på näsan)
Jag kallar mig gärna "alternativrockare", fast utan fula kläder, är just nu barnsligt kär i Muse och framförallt deras trummis (i många år var det bara sångaren i detta underbara band som gällde, men vill nog påstå att jag har mognat och...blablabla)
Förstår mig inte på "folk" som inte uppskattar ett djupare alternativ när det gäller film, musik, böcker och samtalsämnen... Vill inte på något vis påstå att jag är en bättre människa - jag kan se på "hollywood-filmer med "happy ending", sjunga med i senaste hiten på "radio repris", läsa harlekin, prata väder och skvallra om totalt ointressanta saker och tycka att det är helt ok. Det jag menar är; varför bara vara på ytan när man kan dyka? Vad är det för fel med att vara djup? Att tillåta sig själv att gå ett steg till och få mer utbyte av det man ser, läser lyssnar och pratar om?
För att klargöra ordentligt; var och en får göra vad dom vill, men se för f-n inte ner på mig som väljer ett annorlunda alternativ!

Hej...
Hoppsan, visste inte att det var så enkelt att skaffa egen blogg... Vad ska jag skriva om?
 Vem vill läsa det jag skriver?
 Är det någon som orkar bry sig om mina förvirrade tankar?
Ska fundera ett tag... återkommer... kanske...