Barpadda

Om det fanns en förening för förvirrade människor som fortfarande lever som tonåringar fast de passerat trettio, skulle jag lugt vara ordförande - eller varför inte grundare! (eller vänta, det kanske redan finns en sådan förening?...)
Jag är född och bor i en tråkstad, med undantag för några år i min bardom som jag tillbringade i Stockholm (vilket jag ofta kommer på mig själv med att berätta för alla möjliga med total saknad av relevans...)
Jag har velat omkring i/på/för/om det mesta - jobb, utbildning, relationer osv... Förtillfället är jag åter i krogsvängen - både när det gäller jobb och nöje.
Ensamstående med en son som är tonåring, totalt singel, fattig, lite bitter och ständigt sökande efter meningen med livet... (nästa person som påstår att meningen med livet är att leva, får en smäll! eller iallafall en knäpp på näsan)
Jag kallar mig gärna "alternativrockare", fast utan fula kläder, är just nu barnsligt kär i Muse och framförallt deras trummis (i många år var det bara sångaren i detta underbara band som gällde, men vill nog påstå att jag har mognat och...blablabla)
Förstår mig inte på "folk" som inte uppskattar ett djupare alternativ när det gäller film, musik, böcker och samtalsämnen... Vill inte på något vis påstå att jag är en bättre människa - jag kan se på "hollywood-filmer med "happy ending", sjunga med i senaste hiten på "radio repris", läsa harlekin, prata väder och skvallra om totalt ointressanta saker och tycka att det är helt ok. Det jag menar är; varför bara vara på ytan när man kan dyka? Vad är det för fel med att vara djup? Att tillåta sig själv att gå ett steg till och få mer utbyte av det man ser, läser lyssnar och pratar om?
För att klargöra ordentligt; var och en får göra vad dom vill, men se för f-n inte ner på mig som väljer ett annorlunda alternativ!