Barpadda

Om en vecka
är det äntligen dags
att få flytta hem.

gôtt!

Tar en titt på litteraturlistan,
sneglar mot högen av böcker
som redan borde vara läst.

Finns inte en chans
att komma ikapp tills imrg
även OM jag skulle vilja.

Bläddrar planlöst, omotiverat,
inser kördheten,
somnar om, igen.

Lillrumpan visar sig vara ett praktarsel,
med kraftigt anlag för svartsjuka.
(inte en chans att vi kommer ses igen)

Springer på ett annat svin samma kväll,
jiisus, vad tänkte jag? Hur kunde jag?
(blir illamående av avsky)

Raderar idiotiska nr ur telefonen,
bättre vara singel än träffa idioter.
(för visst är jag värd något bra?)

Åker på fest, lillkillen är där,
kan bara inte låta bli att hångla.
(förlåt, men han är så söt)

Oväntat meddelande från en underbar röst,
går med på att ses, fast jag inte borde.
(är han tillfreds med sin situation nu?)

Dricker kaffe, känner direkt vad jag vill,
lämnar med en kyss och behaglig magkänsla.
(vill, vill så gärna lära känna honom, attans)

Annars?
Bostadslös, fattig, skoltrött, kärlekskrank

Häpp!

som berör mig

Det duggar tätt nu,
smäll efter smäll.
Ringer samtal efter samtal,
försöker desperat hitta ordning.
Inget, verkligen inget,
går åt rätt håll.

Besök på saneringsfirman
blev bara för mycket.
Listan är lång och dyr
på vad som inte kan fixas.
Inser fakta brutalt,
bryter totalt ihop.

Orkar inte mer,
trött på parasitlivet,
att kräva mer
än vad jag är värd,
att få så mycket
jag aldrig kan ge tillbaka.

(men jag är innerligt tacksam,
älskade familj, kära vänner, underbara kursare
för att ni finns, står ut, erbjuder det ni kan, tro inget annat)

Dricker kaffe med fredagens hångel
(ja, jag blev full på favorithaket).
Han är nice, jag nästan social,
vi pratar på, känner mig bekväm
hittar gemensamma ämnen, nördar oss.
Han är trevlig, smart söt och ung,
alltför ung.

Han tar allt jag säger,
övertydligt, som för att skrämmas,
med koslig ro.
Om han verkligen inte bryr sig
eller håller masken jäkligt bra,
låter jag vara osagt,
orkar inte bry mig för tillfället.

Han ger små, fina kommentarer
jag väljer att tolka som komplimanger.
Rätt eller fel? Fan vet.
Timmarna går, det är dags att skiljas.
Han lämnar mig på tuben,
snabb kram, "vi höres... och synes"
Åker förvirrad vidare mot förorten.

(vill se den där lilla rumpan igen)

När inte ens vetskapen
att världens bästa band
kommer på besök
kan rädda min dag,
är det illa,
riktigt jäkla illa.

Hur mycket mer
ska behöva genomlidas,
hur låg och hur länge
ska det vara så här?
Orkar inte mer,
orkar fan inte mer.

Examinationen är klar och skickad,
endast ett fåtal timmar före deadline.
Hoppas att läraren förstår min humor
och godkänner skiten.

Två timmar kvar innan klockan ringer,
redovisning på förmiddagens schema.
Funderar över vilket som blir bäst,
mikrosova eller hinka mer kaffe.

Annars?
Undrar om jag ofrivilligt ingår i ett drama.
Kan bara säga följande;
Ge fan i mig, klarar mig gôtt utan.

Dagens räddning?
Ett mms från prince of darkness.
Oslagbart!
Fnissade hysteriskt på tuben.

pöss

Åter igen;

Huvudet tungt mot rutan,
åker genom trist, kall storstad,
Matthew i lurarna,
tårarna bränner.
Det blir liksom aldrig någon
ordning på någonting.

(who are we? where are we? when are we?)

För långa dagar, för lite sömn,
för jobbiga tankar, för lite äkthet
för mycket måsten, för lite föda,
för mycket kaffe och nikotin,
(och gud ska veta)
alldeles för lite kärlek.

(why are we? why are we in here?)

Examinationstider,
att jag aldrig lär mig
börja skriva i tid.
Borde veta nu
hur trög min hjärna är.

Jag ska fixa det
måste den här gången,
bli klar i tid, lämna in.
Bara att sätt fart,
trettiotvå timmar kvar.

Annars?
Av tre möjliga är jag
"dumpad" av samtliga.
Visst, det är inte mig det är fel på...

Häpp

Och jag

Kan man längta
efter någon man inte känner?
Kan man bli kär
i någon man alltid känt?

Huvudet tungt mot rutan,
trött, såjävla trött.

Exo-genesis i lurarna,
vemod, satansjävla vemod.

Orkar inte hålla tillbaka,
tårar, förbannadejävla tårar.

Vill inte mer, klarar inte mer,
less, såsatansförbannatjävla less.

Får frågan om jag skulle kunna tänka mig
uppdraget som gudmor åt lillsessan.

Hjärtat svämmar över.

Självklart.

Känner mig mycket hedrad, stolt, nästan mallig,
djupt rörd och lycklig över förtroendet.

Tack.

Kommer aldrig svika.

Snabbvisit av fantastiska tonåringen,
kan inte bekriva hur mycket jag älskar
denna underbara skitunge.

Styrkan, hoppet, framtidstron, modet,
glädjen han ständigt ger mig,
genom att bara finnas till.

Trots vetskap om att vi ses snart igen,
kan jag aldrig lära mig skiljas
från honom utan tårar.

inget flyt
ingen känsla
kan inte skriva
ord är svåra nu

bedrövlig saknad
behöver det så
bli befriad
genom bokstäver