Barpadda

Dricker kaffe med fredagens hångel
(ja, jag blev full på favorithaket).
Han är nice, jag nästan social,
vi pratar på, känner mig bekväm
hittar gemensamma ämnen, nördar oss.
Han är trevlig, smart söt och ung,
alltför ung.

Han tar allt jag säger,
övertydligt, som för att skrämmas,
med koslig ro.
Om han verkligen inte bryr sig
eller håller masken jäkligt bra,
låter jag vara osagt,
orkar inte bry mig för tillfället.

Han ger små, fina kommentarer
jag väljer att tolka som komplimanger.
Rätt eller fel? Fan vet.
Timmarna går, det är dags att skiljas.
Han lämnar mig på tuben,
snabb kram, "vi höres... och synes"
Åker förvirrad vidare mot förorten.

(vill se den där lilla rumpan igen)