Barpadda

Och jag avskyr söndagar
(oavsett vad som ska göras dagen efter)

speciellt om de spenderas i total ensamhet
(oavsett om det är självvalt eller inte)

särskilt när de leder till ännu en sömnlös natt
(oavsett hur trött jag än är)

Som vanligt är hon balsam
för mitt sargade hjärta.
Liten mjuk hand i min trasiga,
ögon som glittrar av bus.
Funderingar och konstateranden
får mig att skratta högt.

Kärleken till detta barn
är obeskrivbart stor.
Likaså lyckan att få vara
i hennes närhet.
Det enkla, äkta
ger mig framtidstro.

Samlar mod, ringer upp.
Biter hårt i läppen
(inte gråta, inte gråta).
Samtal i lugn, sansad ton.
Erkänner min fula svartsjuka,
de ambivalenta känslorna
(jag älskar, men på vilket sätt).
Medvetenheten om de brister
han räknar upp.

För- och nackdelar.
Plus och minus.
Logiken är självklar,
hjärtat något helt annat.
Innerst inne finns svaret.
Måste släppa taget,
tanken på något annat.
Stänga dörren,
återgå till verkligheten.

Vem är jag att förneka
hans chans till lycka
för att minska
min egen olycka?
Så jag låter honom gå.
Bättre olyckligt kär
än utan en av de bästa.
Ett liv utan vår vänskap
vill jag inte leva.

Men herrejävlar,
det gör ont.
Så inihelvetejävla
ont.

Att ligga med en
av sina bästa vänner
är inte så smart,
speciellt inte
om det gör dig
sjukt förvirrad.

Möter upp S,
över två år sedan
jag, mörk lugg
svarta bågar
umgicks senast.

Men vi ses,
uppdaterar, pratar
sanningens minut
och det är
helt ok.

Ett värdigt avslut,
lyfter ur tegelstenar
väldigt välbehövligt
mitt hjärta klappar
hans likaså.

Men inte för oss
det som var
finns inte mer
kommer aldrig att göra
och det är ok.

Kan aldrig glömma
hans räddning
likaså han min
udda jämt ut
vänner är tillräckligt.

Hittade en samling dikter från unga år,
kanske kommer jag att lägga upp fler här;

http://barpadda.blogg.se/mannenisvart/

Eller inte, tragiskt är det.
Då som nu, tur att man utvecklas, eller?

Åter i storstaden,
hemma?
Vet inte.

Känns ok,
kanske?
Vet inte.

Saknar tråkstaden,
varför?
Vet inte.

Längtar kopiöst,
kär?
Vet inte.

Konstiga tankar,
sjuk?
Vet inte.

Vänskaps prövas,
överlever?
Vet inte.

Och jag avskyr
att
inte veta.

Dags att åka hem till storstaden igen,
sista arbetspasset avklarat, ny termin väntar.

Nästan klar med packningen och hej då-sägandet,
vemodet är självklart på plats, försöker hålla tårarna borta.

Vart tog den här sommaren vägen?

Hamnar någonstans mittemellan,
fast jag inte vill.
Förstår så väl de olika sidorna,
tvingas till försvar.

Svek eller lycka?
Kärlek eller förakt?
Lider med den ena
glad för den andra.

Känner mig kluven,
full av skitprat.
Som en svikare,
vad jag än gör.

Orden jag tänkt en miljon gånger
kommer över mina torra läppar
det är inte sant förrän de uttalas.

The prince of darkness blir mottagaren
ofrivilligt, givetvis, stackars sate
tvingas höra "tror jag är sjuk, på riktigt"

Så var det sagt och därmed sant?
Hör mina egna förklaringar,
försvarstal för något okontrollerbart.

Vill inte vara utan mina toppar
orkar aldrig med mina dalar
har alltid varit så, vet inget annat

När det är bra, är det riktigt bra
vid totalt mörker skriver jag som bäst
kan inte välja, vägrar vara slät.

Överlever inte utan skrivandet,
det ger mig kraft, samtidigt kan jag
bara älska mig själv vid uppåtgåendet.

Sjuk? Normal? Egoist?
Vad vet jag, vad vet du?
Vem har rätten att döma?

Och jag blir
förlåten
på riktigt.

En varm hand
torkar
mina tårar.

Ord om tilltro
uttalas
en enkel kyss.

Dunkel som skingras
vänskap
vackert som fan.

Urspårning,
flippar totalt.
Skriver idioti,
skriker ord
jag inte menar,
inte är sanning.

Skyller allt
på någon annan.
Fast allt bara är
mitt eget fel,
egenskapad skit,
strul och ångest.

Gör en löjlig sorti,
för att få sista ordet.
Känslan av svek,
svartsjuka, självförakt,
saknad av livsglöd
blandas med hysteriska tårar.

Hur ber jag om förlåtelse
efter det här?
Är det ens möjligt
att bli förlåten?
Vem vill vara vän
med en sån som jag?

Nikotin, rosé, existentiella frågor,
allvar, skratt, som vanligt.
The prince of darkness
och en sliten padda på balkongen.

Underbar, omöjlig kombination,
nörderi och kärlek.
Min fina, fina, fantastiska vän,
jag aldrig kan eller vill vara utan.

Din närhet gör mig lugn,
allt (nästan) är ok.
Din närvaro i mitt liv
skapar mening, vilja.

Svårplacerade känslor,
varför blev/blir det aldrig vi?
Svaret finns i mitt hjärta,
kan inte ge det du förtjänar.

Önskar dig alltid all lycka,
du är värd det bästa.
Förlåt min löjliga svartsjuka,
ha tålamod med mitt dunkla sinne.

I do love you
(and true love never dies)

blablablablabjäbb
hejjagärfalsk
sägermedlenröstkulattsedig
menmenarinteettskit
såfortduvänderryggen
tvekarjaginteattsättakniven

Och där är jag
mitt i smeten, igen
lång tifrån mig själv
mil från den jag vill vara,
den jag egentligen är.
Fiifan, skärpning!

Besöker min guddotter,
underbara varelse,
fast hennes storasyster
är minst lika bedårande,
lindar mig runt sitt finger,
gör mig till lekslav.

Jag njuter varje sekund,
av deras närhet,
små armar runt min hals,
gör vad som helst
för dessa prinsessor,
fantastiska barn.

Märklig känsla
att älska någon,
helt kravlöst,
som inte är ens eget.
Att aldrig vilja vara utan,
alltid vilja finnas i deras hjärtan.

Morgonkaoset på t-centralen,
soldiset över storstaden,
trängseln vid slussen,
försenade, överfulla bussar.

Går med rak rygg,
ingen eller inget
kan störa mig här,
andas är enkelt.

Och jag njuter,
känslan av frihet,
och jag älskar det,
det här är mitt hem.

Åker hem till the craftsman,
han häller upp vin,
tänder ljus,
säger ord om längtan.

Lyssnar halvhjärtat,
får en del av skulden,
nöjer mig med det,
orkar inte bry mer.

Hur vacker han än är,
så är han trasig,
kan inte hjälpa någon
som inte vill bli hel.

The craftsman ligger nära,
håller om mig hårt,
när han somnat
lämnar jag honom.

Någon gång under natten,
tidig morgon,
tappar jag kontrollen,
orken att hålla tillbaka.

Tårar väller fram,
kräver utlopp,
gråter hejdlöst,
utan slut.

Månader av ångest,
förtvivlan, självförakt
tvingar sig ut
ur mina tårkanaler.

Går inte att stoppa,
gråter fortfarande.