Barpadda

Samlar mod, ringer upp.
Biter hårt i läppen
(inte gråta, inte gråta).
Samtal i lugn, sansad ton.
Erkänner min fula svartsjuka,
de ambivalenta känslorna
(jag älskar, men på vilket sätt).
Medvetenheten om de brister
han räknar upp.

För- och nackdelar.
Plus och minus.
Logiken är självklar,
hjärtat något helt annat.
Innerst inne finns svaret.
Måste släppa taget,
tanken på något annat.
Stänga dörren,
återgå till verkligheten.

Vem är jag att förneka
hans chans till lycka
för att minska
min egen olycka?
Så jag låter honom gå.
Bättre olyckligt kär
än utan en av de bästa.
Ett liv utan vår vänskap
vill jag inte leva.

Men herrejävlar,
det gör ont.
Så inihelvetejävla
ont.