Till skogs
Fina vänner, bästa vän, pojkvän.
Högt tak, massor av skratt, lycka.
Allt är egentligen helt perfekt, underbart.
Förutom den där äckliga, krävande skuggan.
Som sår tvivel, gör mig dunkel, misstänksam, ful.
Satans jäkla vemod, kan du inte bara låta mig vara?
♥
Sams (att komma till sans)
Djupa, lugna andetag, hittar kraften att ringa upp. Hans varma röst.
- Bejbi, innan vi börjar prata måste jag säga något, ok?
Mitt hjärta rusar, det svartnar framför ögonen. Biter hårt i läppen.
- Jag älskar dig. Jag älskar dig för den du är. Du måste tro på det.
Och luften går ur mig, tårarna rinner. Snörvlar som ett litet barn.
Han är min darling, nummer ett. Den bästa, någonsin.
Känslan av lycka, tacksamhet. Att vara välsignad.
Klart jag tror honom, vet att det är så. Han älskar mig.
Varför lär jag aldrig förstå. Men den ovissheten kan jag leva med.
Alla dessa år av tvivel, nu vet jag bättre. Är tokkär.
Vi fixar det här, allt och lite till. Tillsammans på riktigt.
Du och jag mot världen. Alltid bejbi.
Till Bella (seriös undran)
Hur tänker man utan att känna?
Kan man känna utan att tänka?
Hur tänker du utan känslor?
Hur känner du utan tankar?
Hoppas vi ses snart.
Vill krama dig, hårt!
Håll ut sötis.
Du är inte ensam.
Musikalisk kullis
(bara för dig);
Lägesrapport #165 ("sådär")
Försöker dränka mitt vemod i rött.
Går "sådär".
Tänker dunkla, mörka tankar.
Mår "sådär".
Funderar på framtid, realismen.
Går "sådär"
Känner mig patetisk, vilse.
Mår "sådär".
Försöker analysera, vara positiv.
Går "sådär".
Kvävs av vemod, sorg och längtan.
Mår "sådär".
Att vara braig flickvän
går "sådär".
Borde vara lycklig men
mår "sådär".
Despair
Vi är ovänner, jag och min bejbi.
Eller rättare skrivet;
Jag är sur, han förstår inte varför.
Och det gör mig förtvivlad.
Oförståelsen.
Hans prioriteringar, mina känslor.
Kanske begär jag för mycket.
Eller inte.
Hur mycket har jag rätt att kräva?
Tänker svarta, mörka tankar.
Är vi framtid?
Mitt sargade hjärta som längtar.
En natt, spelar roll egentligen.
Eller hur?
Det betyder allt just nu, tyvärr.
Vad säger du om det Sigmund? (Är det fredag så är det)
Imorgon ska jag analysera mitt förhållande
ur ett Freudianskt, MUSEiskt och vinrött perspektiv
men hjälp av följande musikalisk kuliss;
Spännande va?
A (BFF)
Att få höra din röst, gråta ut, bara prata strunt
är balsam för mitt dunkla sinne, sargade hjärta.
Tack älskade vän för att du orkar, bara lyssna,
vara min vän genom allt och lite till, alltid.
Penumbra
En inställd, icke planerad resa,
otänkt bonustid som försvinner,
får mig att bryta samman,
gör saknaden ohanterbar.
Svarta tankar i mitt dunkla sinne,
galna, mörka, destruktiva förslag,
vore det inte bäst för alla om vi
ändrade status, avslutade, gav upp?
För vad är vi? Egentligen.
Distans. Tågresor. Spilltid.
Ett evigt längtande, saknande.
Älskande på belånad tid.
Något vackert? Hållbart.
Närhet. Tågresor. Framtid.
Ett bevis på att äkthet finns.
Älskande på riktig.
Avskyr mina tvivel, vemodet.
Hatar varenda mil emellan oss.
Vill bara vara nära, för alltid.
Hitta balansen, se det vackra.
Aahhh (f**k it!)
Jag har fan inte nerver till att vara kär!
Lägesrapport #164
Jag älskar verkligen mitt jobb
men
ibland suger det musten ur mig
totalt.
Myspys
Hon är fin den där litet C.
En varm och äkta människa.
Hon är högt uppskattad litet C.
En riktigt fin och vacker vän.
Längesedan (kanske till och med en evighet sen)
Vågar tro på hans ord,
att han älskar mig.
Det är längesedan
jag litade på någon.Han ger mig allt,
och lite till.
Det var längesedan
jag fick det.
Har ett inre lugn,
trygg och stabil.
Det är längesedan
jag hade det.Känner mig vacker,
äkta och älskbar.
Det är längesedan
jag kände så.Han får mig att stråla,
inifrån och ut.
Det var längesedan
jag gjorde det.
Söndag morgon
Vaknar av ångest och tvivel.
Hans lugna andetag.
Vågar erkänna mitt vemod.
Hans starka hjärtslag.
En enkel fråga frigör dunklet.
Hans starka armar.
Känner du dig trygg med mig?
Hans varma läppar.
Ja. Herregud, ja det gör jag.
Hans vackra enkelhet.
Då så, du och jag mot världen, bejbi.
Hans underbara svar.
Fundering... (seriös)
Borde han få veta att jag skriver här?
Ta del av vad jag delar med er?
Läsa utvalda stycken?
Och isf vad/vilka?
Snälla, ge mig svar/förslag!
(han vet att jag skriver, men inte vad)
Piss off!
Vissa ord får mig att rysa.
På riktigt.
Varför läser jag ens dom?
Nyfikenhet, kanske.
Du har skapat situationen.
DU, ingen annan.
Stå upp, gilla läget, typ.
Ditt ansvar.
Du förtjänar ingen kärlek från fina,
absolut ingen respekt.
Dina barn skriker efter dig,
du ignorerar, skiter i det.
Sluta "fucka" med sötnosar.
Mina hjärtan.
Hur är läget med din hörstyrka?
Va? VA?
Tänk på någon annan än dig själv.
Som omväxling.
Vem vet, kanske får du något tillbaka.
Karma kallas det tydligen för.
Om du vore så känslig skulle du veta bättre,
agera annorlunda.
Så du och dina "varsel" kan dra åt helvete!
Jag hör bättre.Mother dearest
Långt samtal med mor,
tårar, skratt, flams och allvar.
Inget är för svårt eller enkel
att prata om, diskutera, ventilera.
Hon är så jäkla vacker min mor,
klarsynt, klok, reflekterande, insiktsfull.
Allt det där jag önskar jag kunde vara, bli,
fast utan hennes brutala livserfarenhet, verklighet.
Jag är världens lyckligaste dotter,
som har fått äran att ha henne till mamma.
Visst har vi bråkat som fan under åren,
men aldrig, aldrig somnat osams, utan kärlek.
Jag minns den dagen jag förlät henne,
när insikten drabbade mig, vetskapen om att hon
alltid har handlat, agerat utifrån vad som verkade
logiskt, bäst för mig just då, att hon älskar mig, är stolt.
Utan dig, mother dearest, vore jag ingenting.
Visst är jag vilse, patetisk och svår, men jag är.
Även om du tvivlar på din förmåga att bara vara
så har du gett mig allt och lite till, viljan att finnas.
Total fail
Fick ett stort icke godkänd
i gårdagens sociala sammankomst.
Varför kan jag inte?
Varför fixar jag det inte?
Ingen där tycker illa om mig.
Prinsessan och lillprinsen älskar mig.
Lik förbannat är jag skräp,
trivs inte i miljön, vill bara därifrån.
Fast jag egentligen vill vara kvar,
vara del av gemenskapen, normal.
Men förstår aldrig spelreglerna,
att vara något man inte är.
Seriöst
Sluta upp med era dryga kommentarer om mitt förhållande, snälla.
Jag är tokkär, älskar min pojkvän (tillika blivande man), vill inte ha någon annan.
Vi är inget skräp, "vi tar varandra för ingen annan vill ha oss", på låtsas.
Snarare tvärtom. Äkta, genuina. Fina, varma känslor, lyckliga, trots avstånd.
Ser inget fel i att jag/han går ut på egen hand, har kul själv med vänner.
För jag litar på honom, så som han på mig. Alltid. Ständigt. Trygga i oss.
Skulle aldrig falla mig in att vara otrogen. Inte ens se åt någon annan.
Mitt hjärta tillhör honom. På riktigt. Är det så himla svårt att förstå?
