Barpadda

Ett virrevarv av känslor,
kan inte sätt ord på vad
som pågår i min hjärna,
kan inte förklara hur
det känns i mitt hjärta.

Gråter hela resan till A,
inte helt oväntat men
vet inte riktigt varför,
allt är lugnt,
fast ändå inte.

Så,
efter mycket om och svordomar
har jag en hyfsat billig tågbiljett,
anländer som planerat till tråkstaden imrg.

Sen,
vidare till skogen,
jobb och nyårsfirande med älskade A.
men först en efterlängtad kväll med sis!

Och jag är innerligt tacksam
för min fantastiska, underbara familj.

Ok.
Min lägenhet VAR städad,
nu luktar den rök ist för citron.
Ett nytt berg med disk
finns åter i det fd rena köket.

Skit samma.
Jag har haft en väldigt
annorlunda trevlig kväll.
Kvällens dejt må se ut som ett litet troll
men var en riktig underhållande gentleman.

Orka bry.
Kanske ska vi ses igen.
Han är en lirare, jag vet.
Imrg är det julafton.
Har tvättid.

Julklappar är köpta och inslagna.
Mat och alkohol är handlat.
Min (och kusins) lägenhet är städad.

Nu ska jag koka gröt,
sen dejt,
glögg och bingolotto.

Bara en liten
klump i magen,
annars allt ok.

pöss

Kanske borde jag skriva,
kanske borde jag låta bli.

Har köpt lågbudget-julklappar,
avskyr att vara omoraliskt pank.

Allt är bara så förbannat tråkigt,
det har varit en lång, mörk höst.

Längtar efter mamma, skitungen, sis,
trots att vi snart kommer att ses.

Tänker på kollegan,
saknar hans närhet onödigt mycket.

Avskyr jul,
ångesten den framkallar.

Kanske borde jag slå in paket,
kanske borde jag sluta lyssna på Jeff.

Igår;
Årets sista skoldag,
redovisning på schemat,
blir godkänd.

Möter upp E,
seriös köksfest
med vinterapi.

Idag;
Jobbat 17-02.30,
udda fest,
lön direkt i handen.

Och nu,
ett glas rött
väntar på sömnen.

Annars?
Seriöst, fortfarande ingen som vet/har ett bra förslag
på vad det är Meat Loaf inte skulle göra?

Svår beslutsångest.
Önskar jag kunde ringa kloka M,
få hjälp med mina förvirrade tankar.

(Dret!)

Jag har världens bästa,
snällaste, vackraste,
underbaraste vänner!
Är så innerligt tacksam.
(I do love you)

Jag har även värdens bästa,
fantastiska, klokaste,
goaste tonåring.
Älskar honom högt över allt annat.
(Är du verkligen min?)

Det var en bra helg -
jag klarade av tråkstaden,
lämnade den till och med
tårögd på ett slitet tåg.
(Nej, jag kommer inte att flytta hem)

Annars?
Matt's trilogi på repeat

pöss

45 minuter försenad ankomst,
kallt som fan,
äckligt kaffe,
skrikande barn,
platsbrist,
inte en endaste ursäkt

Hm, varför åker inte folk mera tåg?

Tror att jag har mer rött vin än blod i mitt omlopp just nu.

Min lillkusin sa alltid;
- Men jag fattar inte, VAD är det han inte skulle göra?



Någon som vet?


Annars?
Rätt nice att åka tåg och slösurfa
(ist för att läsa kurslitteratur)

Åker till tråkstaden imrg.
Vet inte om mina utslag,
som har återvänt rejält,
beror på min hemresa
eller min katastrofala packning.

Hur som helst,
prickig är jag.

Häpp

Skriver brev till kollegan
försöker, rättare sagt.
Fråga mig inte varför
resultatet blir uselt.

Vet inte om jag skriver
av saknad eller samvete.
Kan jag fortfarande lita på honom,
så där totalt jag gjorde nyss?

Tveksam om uppriktigheten,
stannar mina ord mellan oss?
Vill ju, trots allt
att han ska förstå mina val.

Har fixat två fula paket
han inte kommer att uppskatta.
Kommer ändå inte ens våga
överlämna dom personligen.

Vill inget hellre än
att träffa honom
men livrädd för att allt
ska blossa upp igen.

(orkar inte en gång till)

Bräcklig,
är så skör nu,
har varit det i veckor,
kanske månader.

Vet inte
om jag egentligen
orkar med ett besök
"hemma".

Fast min längtan
efter dessa underbara,
de älskade jag saknar,
är så ofantligt stark.

Men kommer jag orka,
möta, förklara,försvara mina val?
Är jag stark nog,
för tråkstadens gator?

Längtan och saknad vinner,
åt helvete med det andra,
kärleken övervinner allt,
eller?

("I get by with a little help from my friends
Gonna try with a little help from my friends")

Drömmer om kollegan,
intensivt, nära, smärtsamt.
Han anklagar mig,
för allt.
Beskyller mig för att jag
lämnade, förstörde, svek.
Anklagar mig för det onda,
att hans hjärta blöder.

Att jag borde förstått
hur det egentligen låg till.
Vi var menade,
jag den som gav upp.
Jag är hans sanna,
stora, enda kärlek
så som han skulle vara min,
den utvalde.

Vaknar av tårar,
panik och sorg.
Förstår ingenting,
trodde jag var ok, tydligen inte.
Eller så är jag bara berörd
av den där löjliga,
amerikanska kärlekshistorien
jag nu läser.

Hur som helst,
det gör fortfarande ont
att tänka på honom,
klarar inte av att ha kontakt, än.
Saknar hans snälla ögon,
fina, varma händer,
lätt mot min svank,
hans sätt att vara.

Instinktivt vet jag direkt
att jag kommer ångra mig,
ångra mig svårt och djup,
att jag själv skapar ångest.

En onödig självförvållad ångest
som kommer att göra mig
kraftigt illamående, onödigt låg,
sjuk av självförakt.


Ändå gör jag det,
dubbelt upp.
Idioti.
Jag är en dåre.

Gör ett seriöst försök att
få ordning på tankarna,
tvinga undan ångesten,
rycka upp mig,
släppa in ljus,
samla mod.

Tar kontakt med omvärlden,
visserligen via telefon,
men ändå.

Avböjer möten, fikastunder,
skyller på oläst kurslitteratur,
ostädat hem, disk,
gud vet vad,
orkar inte träffa någon,
inte idag heller.

Lämnar allt orört,
återvänder till sängen,
kanske blir det bättre imorgon?