Barpadda

Drömmer om kollegan,
intensivt, nära, smärtsamt.
Han anklagar mig,
för allt.
Beskyller mig för att jag
lämnade, förstörde, svek.
Anklagar mig för det onda,
att hans hjärta blöder.

Att jag borde förstått
hur det egentligen låg till.
Vi var menade,
jag den som gav upp.
Jag är hans sanna,
stora, enda kärlek
så som han skulle vara min,
den utvalde.

Vaknar av tårar,
panik och sorg.
Förstår ingenting,
trodde jag var ok, tydligen inte.
Eller så är jag bara berörd
av den där löjliga,
amerikanska kärlekshistorien
jag nu läser.

Hur som helst,
det gör fortfarande ont
att tänka på honom,
klarar inte av att ha kontakt, än.
Saknar hans snälla ögon,
fina, varma händer,
lätt mot min svank,
hans sätt att vara.