Barpadda

Katastrofalt rep,
totalt kaos
men ändå
bra energi.

Bara att köra,
imrg är det
föreställning
igen.

Sänker garden helt inför Säljaren,
varför vet jag inte, är så låg.
Blottar mig totalt, visar det fula,
försöker förklara vad som sker.

Gråter utan att skämmas,
undrar om han skräms,
vågar knappt ha ögonkontakt
eller svara på hans frågor.

Säljaren går på tufft,
kräver svar och reflektion,
vet att han gör det av omtanke,
att han vill få mig må bättre.

Men jag vet inte

Hamnar i försvarsposition,
fast jag inte vill, blir sårad
känner mig missförstådd,
egoistisk, liten och ful.

Samlar mod, låter orden uttalas;
Vi ska inte ligga mer.
Säljaren säger ok, visst,
utan vidare frågor om varför.

Kommer överrens om att
fortsätta hålla kontakt
vara vänner, umgås,
Säljaren lämnar med en kram.


Men jag vet inte

Gråter tysta lugna tårar
i knät på Kollegan,
det är smärtsamt
att släppa taget.

Inse att det
som varit är borta,
vi kommer aldrig,
aldrig finnas igen.

Ingen ny nyhet eller
chockerande vetskap,
men nu är den uttalad,
bestämd och totalt sann.

Torkar patetiska tårar,
vänskapen finns alltid kvar
rätar ryggen, höjer garden,
stänger dörren med stil.

Kollegan är en av de bästa,
klok, lång, underbar man,
önskar honom lycka och kärlek
med hela mitt hjärta.

Är på väg mot tråkstaden,
klagomål på beslutet skickas till Evil.

Om det blir knas lovar jag att
aldrig, aldrig mer ignorera magkänslan.

Något kommer bli knas,
önskar jag kunde veta
om det blir här eller där.

Eller är det jag som
är knas oavsett vart
jag än befinner mig?

Åka till tråkstaden
träffa Skitungen
umgås med fina

eller

Stanna i storstaden
träffa moster,
leka med prinsessor

Skral ekonomi
instabilt inre
säger nej

men

Hjärtat saknar
inre längtan
säger ja

För att seriöst kunna gå vidare med examinationen krävs det att kurskamrater lämnar gensvar på mina texter eller kommenterar mina gensvar på deras texter... (umhu, du förstår situationen) När detta inte sker är det lite svårt att hålla en betygsgrundande diskussion vid liv (och ja, jag har gjort min del och vägrar kolla ev "nya trådar" efter kl 19)

Så jag...

Kanske skryter om mitt struliga, icke befintliga liv för kursare, i ett totalt meningslöst försök till att dom ska finna mig intressant. Vi snackar sex, relationer, graviditet, vilket jag, som störd och extremt nyfiken, finner väldigt givande. Jag tvivlar dock på att dessa rara individer vill veta vem/vilka jag ligger med just nu och varför.

Försöker skapa en hemsida för "klassen", går givetvis inge vidare, ingen har bett mig göra det, men tycker att det skulle vara "lite kul" att samla material, göra något multimodalt eller nåt annat utöver det vanliga FB-träsket.

Ser på sju avsnitt av "Bones", min nya drog. Anledningen till att det inte blir fler är en usel uppkoppling eller något annat tekniskt jag inte riktigt förstår (är inne på säsong fyra, saknar Zack, varför kan han inte bara bli frisläppt?)

Försöker skicka mejl till människor jag verkligen saknar, tycker om, behöver och vill ha i mitt liv. Självklart raderar jag min sentimentala smörja och lovar mig själv att göra ett nytt seriöst försök imrg.

Bajsar runt i cyberrymden... Kan någon ge ett förslag på bloggar som verkligen skriver något vettigt och kan stava? (skiter fullständigt i stureplanluncher, silikon, kändisar och dagens outfit)

Saknar den här underbara dårens inlägg intefordekansliga.blogg.se, varför kan han inte bara skriva igen?

Letar billig biljett till tråkstaden, fast jag egentligen inte har någon längtan efter att vandra över ökända gator (men saknaden efter vissa är svår, näst intill oumbärlig).

Lyssnar ödmjukt på RHs "The king of Limbs" vilket leder till en ofrivillig gråtattack.




Häpp?

Ligger nära Byråkraten,
hans kropp är en del av min.

Delar hemligheter, drömmar
sådant som ingen annan får veta.

Vi är ute på så djupt vatten,
men ändå fortsätter vi, ogenerat.

Byråkraten rör vid min hud,
viskar ord om åtrå, vilja, lust.

Stulen tid försvinner fort,
kvar bli ångest, omoral och längtan.



Vad fan håller jag på med?
Varför kan jag inte bara avsluta?

Laga mat och plugga

eller

Dricka vin och lyssna på RH?

Och jag skulle kunna (borde?) skriva ett långt,
besviket, argt och garanterat bittert inlägg
om låtsasvänner, falskhet, idioti, otrohet,
vemod, avundsjuka och energislukande egoister.

Och jag skulle kunna (borde?) skriva en lång
helvetisk och garanterad mörk situationsanalys
om svek, utnyttjande, frustration, illvilja,
kåthet, förvirring, övervikt och satans, jävla skitprat.

Men jag gör det inte, hur gärna jag än vill (borde?),
försöker vara storsint, förstående, förlåtande,
Min tilltro till mänskligheten har raserats ytterligare,
hur många gånger till ska jag behöva förklara och försvara?

Annars?
Sista delen av tentan inlämnad,
dock fyra timmar för sent.
(orka bry?)

Kanske är det elakt att inte svara
när Säljaren ringer.
Kanske är det löjligt att inte besvara
(falska?) meddelanden.

Kanske har jag tröttnat på att
bli utnyttjad.
Kanske är jag en mer överseende
människa imorgon.

(eller inte)

Byråkraten tar mitt söndergråtna ansikte
varsamt mellan sina varma fina händer.
Undrar med mjuk röst hur jag mår,
om jag vill berätta, prata om det.

Jag skakar sakta på huvudet,
nej, något sådant får inte ske.
Ju mindre han vet desto bättre,
vi har inte, ska aldrig ha, tillhörighet.

Byråkratens seriösa omtanke berör,
en längtan fladdrar till runt hjärtat.
Avstyr viljan att låta honom få veta,
släppa in, sänka garden, ge behörighet.

Ber istället om en verklighetsflykt,
få mina mörka tankar distraherade.
Behöver fysisk närhet, bli bekräftad,
känna mig åtrådd och vacker.

Byråkraten håller om mig hårt
som ett slags försök till tröst.
Börjar sakta smeka mig,
min kropp svarar ogenerat.

 

Han kysser mig (och gör det så bra),
tillåter mig att njuta, bara vara.
Under några timmar finns bara vi
tätt, nära och ohämmat.

"Varför är du så fittig?"

Antagligen för att man bli som man umgås.

Tydligt nog?

Bryter ihop,
någonstans mellan gestaltande lärprocesser, nya kurskamrater och lunch.

Tårarna kommer,
kan inte stoppas, besvikelsen är enorm, hjärtat upptäcker ännu ett törn.

Lämnar campus
förnedrad, missanpassad, bortprioriterad, sviken, grymt besviken.

Fina vänner
tröstar, uppmuntrar, ger förslag, komplimanger, ber mig hålla ut.

Det finns
tydligen lyckliga slut, rosa fluff, hopp, kärlek i den här dystra världen.

Men inte
för mig, inte just nu, aldrig någonsin för den som behöver det mest.

Förvirrade tankar i en sjuk hjärna

Med andra ord;
På paddfronten intet nytt

Älskade mentor berättar om en film,
en scen hon aldrig klarar av att se.

Löjligt kanske du tänker nu, precis som jag.
Sen golvar minnet mig totalt, insikten blir svår.

Förstår exakt vad hon menar, vikten av det,
vad det där scenariot faktiskt innebär.

Hur ett par utsträckta öppna armar har
avgörande betydelse för en människas syn på sig själv.

 

Det finns bara en sak att göra

radera
radera
radera

(och försöka börja om, hitta nytt mod)

Tanken med mitt besök var att berätta för Säljaren
att han inte är den enda, att vi enbart bör ha vänskap.

Men orden fastnar, vill inte komma ut,
rädslan för hans reaktion får mig att hålla tyst.

Säljaren undrar om något har hänt, är jag låg?
Varför han upplever mig som reserverad, inte helt närvarande.

Jag svarar svävande, vet att han behöver få veta
hur situationen är men vågar inte, är inte redo för avsked än.

Säljaren undrar stilla om önskad övernattning,
det rätta vore att åka hem, men väljer att stannar ändå.

Givetvis blir det knas, vi är mer i otakt än vanligt,
hur han än försöker, finner jag ingen njutning.

Med tankarna hos någon annan, fejkar jag, mest för att han
inte ska känna sig misslyckad den här gången också.

Och det är så fel, jag vet, borde visa honom istället,
berätta vad som inte stämmer, ge en ärlig chans.

Säljaren somnar, jag ligger vaken,
undrar vad i helvete det är som pågår.

Hur långt bort jag är från mig själv,
det som är viktigt i mitt så kallade liv.

Morgonen blir konstig, när Säljarens rygg försvinner
fylls jag av tanken; Det är över nu

Antagligen blir det bäst så, lovar mig själv att berätta allt
nästa gång han hör av sig, om det nu kommer att ske.

Hur mycket jag än uppskattar Säljarens sällskap, fina egenskaper,
så är den relationen vi har nu inte sund, inte rätt, bara ohållbar.


(Trodde inte att något så banalt som en slängd tandborste,
skulle leda till insikt, förståelse för verkligheten)

Glömde ofrivilligt
min tandborste
hos Säljaren vid
förra besöket.
Nu var den borta,
gömd, slängd?

(inga kommentarer)

Wake from your sleep, the drying of your tears, Today we escape, we escape
Pack and get dressed, before your father hears us, before all hell breaks loose

Breathe, keep breathing, don't lose your nerve

Breathe, keep breathing, I can't do this alone