Barpadda

Byråkraten tar mitt söndergråtna ansikte
varsamt mellan sina varma fina händer.
Undrar med mjuk röst hur jag mår,
om jag vill berätta, prata om det.

Jag skakar sakta på huvudet,
nej, något sådant får inte ske.
Ju mindre han vet desto bättre,
vi har inte, ska aldrig ha, tillhörighet.

Byråkratens seriösa omtanke berör,
en längtan fladdrar till runt hjärtat.
Avstyr viljan att låta honom få veta,
släppa in, sänka garden, ge behörighet.

Ber istället om en verklighetsflykt,
få mina mörka tankar distraherade.
Behöver fysisk närhet, bli bekräftad,
känna mig åtrådd och vacker.

Byråkraten håller om mig hårt
som ett slags försök till tröst.
Börjar sakta smeka mig,
min kropp svarar ogenerat.

 

Han kysser mig (och gör det så bra),
tillåter mig att njuta, bara vara.
Under några timmar finns bara vi
tätt, nära och ohämmat.