Barpadda

Men jag blir så trött,
trött på allas tjat.
Tjat om allt och ingenting.
Sen blir jag så jäkla jävla besviken.
Om och om och åter igen.

Har haft en väldans rolig kväll,
nästan för rolig.
Varför måste den förstöras av kåthet?
Att bli en "Vem som är sugen på vem" kväll?
Kan man inte bara umgås som vänner,
låta det vara så?

Tog en taxi hem,
helt själv,
med stadens vettigaste chafför.
Orkade inte med inviter som ändå inte betyder något imorgon.

Annars?
Kommer att vara bakfull på jobbet imrg.
Mer än en kommer att tycka jag är ett själviskt svin.
Och?

Är på jobbet,
saknar motivation,
som fan.
Varje fr är det gemensam morgonfika,
jag försov mig,
med flit.

Vill inte vara bitter,
men är det ändå.

På må börjar den som fick
jobbet jag ville ha.
Jag ska "lära upp".
Jiisuus,
känner ni hur motivationen
bara glöder?

Ta mig här ifrån,
snälla,
någon?

Vaknade ur feberkoman.
Insåg att idag var enda chansen att hinna städa innan lö.
Vill ha det hyfsat städat när jag får besök
(vet att hon inte bryr sig, men det gör jag).

Av någon konstig anledning fick jag för mig att lyfta av fronten på badkaret...
Urk!
När jag ändå höll på, så flyttade jag på byrån, städade i den, torkade ur badrumsskåpet, rensade golvbrunn samt avloppet till handfatet och skrubbade kattlådan.

Sen gick resten av lägenheten av bara farten.
Nu är jag helt slut,
längtar tillbaka till sängen,
godis, film och nässpray.

Jag fick inte jobbet.
Det är officiellt nu.
Dom ser gärna att jag är kvar i organisationen,
men jag tror inte det.
Allt har sin tid,
jag har redan gett alltför mycket utan att få något tillbaka.

Så,
som sagt,
tillbaka på ruta ett.
Ska återgå till planen,
tyvärr några månader försenad.
Idag ska jag ringa och tigga sommarjobb.

Är sjuk.
Ligger i sängen,
ser på film,
äter godis.
Inne på dag 3,
tycker jäkligt synd om mig själv.

Nu ska jag betala räkningar.
För att kunna tycka ännu mera synd om mig själv.

Å nej,
jag tröttnar aldrig på att vara negativ.
Visst är det skönt
att det finns någon som anser sig ha det värre än er?

Igår blev det blev mat och vin,
massor av vin,
med N på favoritstället.

Sen efterfest med ännu mera vin.
Snacka om karatefylla.

Mår som jag förtjänar.
Men det var en mycket bra kväll.

Ett tag verkade det som om jag skulle ha dejt på fredag.
Men nu skickade han ett sms;
"Jag och mitt ex ska försöka igen.
Tror inte hon skulle uppskatta om vi går ut på fre.
Hoppas det inte gör något. Kram"

Har inte svarat, vad är det att svara på?
Det var han som tiggde om mitt nr och ville ses.

Annars?
Same shit, different day
Tjoho

Det har varit en märklig vecka.
Vet inte vart jag ska börja,
ska jag skriva om det överhuvudtaget?

Det är bara för mycket nu,
som alltid.

I to hjälpte jag kompis,
önskar jag kunde brinna så för något som hon gör.
Ha en tredjedel av hennes stora hjärta.

I fr satt jag i skiten från start till slut.
Kul att slita som en idiot och inte ens få ett tack.

Igår hade jag roligt på jobbet,
riktigt roligt.
Så där som det ska vara.
Tack söta, mysiga kollegor!

Ikväll är jag bjuden på en fest,
som antagligen blir hur rolig som helst.
Kommer inte att gå dit, orkar inte.

Annars?
"Jag är inte full, det är pollenallergi"

Igår tappade jag respekten för en person jag tycker om.
Jag tycker fortfarande om, men det blir svårt att ta på allvar.
Grymt besviken.
Kan summeras så här;
Fegis.

Tillbaka på ruta ett.
Bara att börja om.

Behöver en blängfylla.
Helst idag.

Ofrivillig ledig fredags kväll.
Bestämde mig för att åka direkt hem efter en kort dag på jobb1.
Dax att tvätta och tokröja.
Direkt hem blev blev det,
fast först efter en sen lunch och stros på stan med MT.

Väl hemma fick jag beslutsångest.
Visste inte vad jag skulle börja med,
så det blev lite av varje.
Resultatet är givet.
Det var grymt tråkigt att diska, tvätta, rensa klädkammaren,
spika sladdar, städa garderoben, sortera papper, slänga skräp osv

Så jag tog en paus.
Nikotin och vin.
Så nu sitter jag framför datorn istället.
Lägenheten helt upp och ner,
kläder och skräp i en salig röra,
inget är färdigt.
Tror nog jag fyller på glaset, ringer A
och städar klart en annan dag.

Annars?
Trotsade krog-förbudet igår.
Visst är jag duktig?
Men jag har svårt att säga nej när N ringer.

Grymt sugen på en öl efter jobbet ikväll.
Jag blir lätt det efter 13 timmar i arbetsskor.
Kom hem,
insåg hur krångligt det skulle bli,
att jag stank
och att jag faktiskt har krog-förbud.

Söta K kom på snabbesök när jag jobbade.
Hon hade köpt present  till mig.
Sett en bok och tänkt att "den där borde hon nog läsa".
Hon är rar, den där K.

Sen hittade vi en gemensam ledig lördag.
Mitt krog-förbud ska vara tills dess.
Eller,
jag ska ha det som målsättning iaf
(bäst att gardera sig).

Annars?
Tonåringen är hos sin pappa.
För första gången det här året.
Antar att han kommer hem imrg.

Så där ja,
äntligen klar med ansökan.
En stor klump har släppt.

Det får bära eller brista.
Går väl åt helvete, som allt annat,
men jag kan inte framhäva mig mer till det bättre än vad jag just gjort.

Jag vill verkligen ha det där jobbet.
Vet att jag klarar av det,
vet att jag verkligen kommer att göra det bra.

Ska försöka att inte grubbla så mycket,
men det kommer att bli några jobbiga veckor i ovisshet.

Ikväll blir det hockey och pizza med tonåringen.

Pratar med A.
Saknar henne,
som fan.
Måste åka och hälsa på,
snart.

Det är skönt att prata med henne.
Livet är skit,
tycker vi båda.
Men,
inte ett samtal
utan hjärtligt asgarv.

Vart tog den här dagen vägen?
Skulle ju göra så mycket,
men gjort inget.

Lägesrapport;
"Oh, once the lights go down I will
wipe this frown of my face
And once this race is run
Oh, I'll seize the day
yeah I'll hit the highway
But no, not quite yet
I'm still walking too fast
trying to hard to
carry this weight on my back, on my own

Oh, once this night is trough I will
quit drinking, how I wish I could...
And once we're out of here
Oh, I'll disappear without a trace
But no, not quite yet
See, I'm still walking to fast
trying to hard to
carry this weight on my back, on my own"

Annars?
Dax att skriva den där hopplösa ansökan.
Suck.

Ofrivillig ledig fr kväll,
hamnade framför datorn.
Istället för att skriva den där jäkla ansökan,
fastnade jag på Facebook.
Började "klicka" runt, kollade vilka mina "vänner" hade för "vänner.
Herregud...
Blev yr,
lite lätt illamående
(tror inte det berodde på vinet).

Till slut visst jag inte vems "vänner"-sida jag var på.
Alla känner alla, verkligen.
Snacka om myrstack.
Seriös byhåla.

Lade ner projektet.
Raderade min profil.
Avslutade kontot, så att säga.

Om nu någon skulle vilja hitta mig, ha kontakt,
ringa eller varför inte skicka ett vanligt brev med frimärke,
så finns jag i katalogen
(ni vet, den där tjocka boken som brukar ligga i trappuppgången 1 gång/år,
som man får ta alldeles gratis).
Eller sök mig på www.eniro.se
om du känner dig mer modern.

Kära mor sa med bestämd röst;
Nu bestämmer vi ett datum så vi kommer iväg!

Och så blir det,
äntligen.
En strimma ljus i mörkret.
Visserligen en månad kvar,
men wtf.
Bo på hotell, gå på teater och sen,
pussa på dom där små barnen jag längtar
"så jag tror att hjärtat spricker" efter.

Annars?
Är paranoid,
som fan.

Så måste jag skriva den där ansökan,
som verkligen måste bli bra,
för jag vill ha det jobbet.
Dret.

Mamma säger att jag oroar mig för mycket.
Men jag har svårt för att låta bli.
Kloka mamma säger även att jag inte ska tänka så mycket.
Tänka på hur det kan bli eller inte.
Men jag har svårt att få tyst på det där,
som bara mal och mal i min överfyllda skalle.

Det ordnar sig,
jag vet.
Men för tillfället
(eller nästan jämt)
ser jag allt i dunkel,
via vemod, ångest och
givetvis oro.

("Faith,
 you're driving me away
You do it everyday
You don't mean it
But it hurts like hell")

Det är mörkt nu.
Riktigt kolsvart.
Hålet är riktigt jäkla djupt.

Det finns ingen utlösande faktor.
Har bara ingen lust, ork, vilja.
Tappat tron.

Vilsen och patetisk.