Barpadda

Så var helvetesmånaden över.
Nu är jag ledig i sju dagar,
vet inte när jag var det senast.
Ska bli så skönt,
väldigt välbehövligt.

Imrg seriös dejt med kollegan,
Lö pizza och film med tonåringen
i hans nya, egna lya.
Må Sthlm, möta upp mor,
resa vidare till moster.

Sen tillbaka till K-d,
sex arbetspass kvar
innan lovet är slut.
Åter till Sthlm
och ny termin på SU.

Jaha, så var den här sommaren slut,
återkommer med utvärdering.

puss

Kollegan undrar över
mitt mörker, mina demoner.
Jag tvekar.

Vill inte
att han ska veta
om allt det svarta.

Kollegan säger försiktigt;
Ge mig en chans,
berätta, förklara.

Så jag sänker garden,
helt och hållet,
gör ett försök.

Kollegan viskar;
Tror du jag tycker
mindre om dig för det här?

Jag snyftar ett svar,
kan inte, vågar inte
möta hans blick.

Sårbar, blottad, livrädd.
Men än är han kvar,
underbara man.

Ser slutet på helvetesmånaden.
Bara fyra blängpass kvar,
sen ledig i en vecka.
Sju dagars sammanhängande ledighet,
när hade jag det senast?

(kommer inte ihåg)

Lika bra
att dränka skiten
i rödvin.

Ska träffa kollegan
innan jobbet.
Kaffe & hångel
är planerat.
Jag skippar mer än
gärna kaffet.
Nej, kan inte,
vill inte, avsluta.
Jag tycker alldeles
för mycket om.

Utan någon anledning
faller jag,
långt och hårt.
Det dystra håller
ett stadigt grepp,
meningslösheten
tar över.

Om jag bara
kunde förstå
varför.

Igår,
underbar, fantastisk dag.
Idag,
allt annat än bra.

Funderar seriöst
att avsluta med kollegan.
Mörka tankar
i mitt sjuka huvud.

Kollegan kommer in på jobbet,
det fladdrar till i magen,
böjer mig över bardisken,
viskar frågan;
Ska jag sova hos dig inatt?
Hans leende räcker till svar.

Möts upp senare,
dricker lite rött.
Kollegan undrar försiktigt
om den tidigare bestämda sovplatsen
fortfarande gäller.
Mitt leende räcker till svar.

Så vi går hem till honom,
somnar nära,
vaknar likaså.
Han får mig att skratta,
slappna av, må bra,
ger mig lite rosa fluff.

Så blev det min tur
att känna av svartsjukan.
Erkänner för kollegan,
som skrattar
och garantera mig
att den var obefogad.

Vi ligger nära,
pratar allvar,
eller något åt det hållet.
Kollegan säger;
Så länge vi har en sommarflört,
finns det ingen annan flört.

Jag vet att det är så,
att jag kan lita på honom,
oväntad, ovanlig känsla.
Hos denna långa,
underbara man
vågar jag sänka garden.

Det är sent,
vi står i köket.
kollegan och jag,
på efterfesten.

Han håller sin hand
lätt mot min svank,
på ett sätt jag kommer att sakna,
står nära och viskar;

Jag förstår inte vad
du ser hos mig,
men jag vill att vi
sover tillsammans.

Vi går hand i hand,
hem till honom.
Hans frågor fortsätter,
jag svarar så gott jag kan.

Kollegan erkänner den svartsjuka
han har känt under kvällen.
Jag garanterar honom
att den är obefogad.

Och jag inser då,
där i natten,
att jag är kär
i min kollega.

Det är ganska oartigt
att gå utan att säga hejdå,
två gånger på rad
dessutom.

Kanske är jag
överdrivet känslig.
Kanske är jag
väldigt väluppfostrad.

Eller så bryr jag mig
för mycket.
Eller så vill jag, helt enkelt,
mer än han.

Hur som helst,
tycker jag att
ett "hejdå" alt "hörs imrg"
är något jag förtjänar.

Önskar jag kunde förstå
eller åtminstone
ha en aning om
vad som försigår
i hans huvud
(mitt också,
för den delen).

Vad vill han,
egentligen?
(vad vill jag,
egentligen?)

Jag blir full.
Full och dum.
Nu äter ångesten upp mig.
Skjut mig,
snälla.

Jag kan inte skriva,
ord är inte enkla längre.

Jag vill,
men det funkar inte.
Ungefär som med allt annat
som pågår i mitt pissliv.

Det är svårt,
gör ont som fan,
att inse, förstå,
att acceptera sanningen.

Jag är en liten,
ful, sjuk människa.