Barpadda

 

Små smala armar runt min hals,
liten kropp i min famn,
hjärtat svämmar över av kärlek.
En strimma sorg letar sig in
i ett redan dunkelt sinne,
saknaden av familj gör sig påmind,
får ögonen att tåras.

Beslutet är taget sedan länge,
ångrar inget, framtiden oförändrbar,
men tankarna på ett annat liv
blir ibland, som nu, brutala,
lämnar spår av vemod,
en undran om hur det
skulle kunna ha varit.

Borde byta namn,
så osmidig, korkad,
ful och onödig
som jag är.

Säg hej till
Dumpadda
...

Funderar på om
den unga och söta
mest är "bullshit"
men fortsätter att
höras och ses,
kan inte bryta
måste få veta
om han är
en skuggfigur
eller något äkta.

Mitt hem är i förråd,
tentaångest är mejlad

Nu återstår bara
allt det där andra

Önskar jag kunde
komma till klarhet,
få ordning, ta beslut,
komma underfund
med känslorna.

Den unga och söta
ger mig fantastisk
närhet, uppskattning,
skratt och enkelhet
när vi umgås.

Men djupet uteblir,
vet inte om det
saknas eller lämnas
utanför med flit,
svårtolkad är han.

Börjar falla,
klumpen växer,
vad händer?
Är han helrätt
eller tokfel?

Jag försöker packa,
N jobbar på att bli packad...

Häpp!

Jag skriver;
"Längtar efter dig"

Den unga och söta svarar;
"Längtar efter dig med,
men det har jag iofs gjort
från den sekund du stängde
ytterdörren igår morse"

Och jag tar ett djupt andetag,
samlar mod, ställer frågan,
vet egentligen redan svaret
men det genererar i ett mjukt,
försiktigt samtal om framtiden.

Och jag tror vi är överrens,
ingen av oss vill släppa det här,
men det är långa mil och månader
för något som inte ens har börjat,
fast vi båda känner enkelheten.

Och han somnar med sina läppar
lätt mot mina, ser honom sova
naket nära, ligger vaken länge,
funderar över värmen, lugnet
hans kropp ogenerat ger mig.

(När kommer klarhet?)

Kollektivtrafik
genom grå stad,
Thom i lurarna,
tårar bränner
bakom trötta ögon,
biter hårt i läppen,
söndertrasad av
stress, hemlängtan,
misär, lycka, ovisshet.

inte gråta
inte gråta
inte gråta

Berättar för mentor om den unga och söta,
hur jag verkligen inte vet, inte får förnimmelse
i hans närhet, hur förundrande det lämnar mig.

Hon, klok som alltid, menar att jag träffat en mur,
det är sånt som händer emellanåt, bara att acceptera,
inte låta mig förledas av förvirring, utan låta det ta tid.

För frågan är om han är vag eller döljer känsligheten,
så där som du själv undanhåller ditt djup, säger mentor,
för han är ju inte elak på något sätt, eller hur?

Nej, den unga och söta är snäll, svarar jag,
men orkar inte med att inte veta, även då mina egna
känslor är outredda, fast i limbo, gör mig osäker.

Idag ska, måste jag ställa frågan
även om jag inte är förberedd eller
vet hur jag ska göra med svaret.

(Dag vag är ett elakt namn, eller hur? men roligt...)

 

Utan problem
fejkar jag orgasm
inför 150 pers.
Utan tvekan
berättar jag förtroligt
inför 40 pers.

Men jag tvekar
och har problem
med att ställa frågan
jag behöver svaret på
inför en person.

Varför?

Han, ännu utan namn,
ändrar sitt schema,
för att kunna ses,
när hände det senast?
Att någon anpassade sig
efter mig?

Vet inte, men bonustid
är fantastiskt mysigt,
viljan, vetskapen,
ger pluspoäng, hångeltid.
Vi gör inte mycket, bara
ligger nära.

Önskar insikt kunde
komma, ge klarhet,
vet fortfarande inte,
vart vi står, är på väg.
Det fysiska är uppenbart,
men det andra?

Saknar honom när
han inte är här,
fast utan pirr.
Funderar på om han
är sann, bryr mig inte
speciellt mycket.

Ambivalent bonustid,
varm närhet, upphånglad,
så bra, sjukt bra,
just nu det enda rätta.
Men sen, ärligt, vad
händer sen?

Han lämnar mig
sönderkysst,
något förundrad,
längtandes efter
att få veta.

Sängen doftar oss,
väcker önskan om
ständig närhet,
något mer än vad
som kan ges.

Han är för ung,
jag vet, men
jiisus, vilken kemi,
vacker enkelhet,
ambivalens.

Två veckor kvar,
inte en pinal packad,
inte en låda rensad.

Lång lista på måsten
som borde vara gjorda,
fixade, ordnade, klara.

Drar täcket över huvudet,
ångrar gårdagens bravader,
slöseri med tid, ork, pengar.

Meningslösa samtal,
korkade meddelanden,
saknad av äkthet.

Längtar efter Skitungen,
sommarjobb, fina vänner,
att allt ska lösa sig.

Att klarhet ska infinna sig,
vilja att kliva upp ur sängen,
energi och lust likaså.


Häpp?

Så ses vi igen,
den unga, söta och jag,
(borde han inte få ett namn?)

Vi dricker vin,
pratar om inget,
lagar mat, hånglar.

Han är så fin,
enkel, rar, mjuk
men ung, alltför ung.

Somnar nära,
hans läppar lätt
mot min panna.

Viskandes orden;
jag är så glad över
att du ville träffas igen.

Hm, det här med att undra över
vem att ligga med i sommar
har fått en enkel lösning...

Med det schemat jag fått
hinns inget snusk med,
är nog lika bra det...

Fokus, som sig bör, läggs på
hittandet av nytt boende
och satans resttenta...

(Nix, jag gnäller inte,
bad om mycket timmar
och är supernöjd!)

Trots allt det där som besök i verkligheten innebär
(stress, personalbrist, snor, reflektioner, planering,
äcklig mat, träningsvärk, satans pedagogisk dokumentation)

Eller kanske för vad det verkligen ger
(energi, underbara barn, liv, lust, bra pedagoger,
framtidshopp, vilja, ork, känslan av att vara rätt, så rätt)

Inga stressutslag, inte en endaste liten prick!
(lycka har underliga sätt att visa sig på)

Vet inte när vi umgicks sist,
år av saknad har passerat.
Men vi möts upp, ses äntligen,
allt är sig likt, vänskapen finns.

Hon är som vanligt fantastisk, snygg,
varm, fin, underbar, tokig, rolig.
Vi uppdaterar, pratar strunt, allvar,
erkänner längtan, misstag, kärlek.

Min vackra bästa vän från förr,
ingenting var sant förrän hon visste.
Hemligheter, galenskap, idioti,
allt berättade vi för varandra.

Och ingenting är ändrat,
hon tillhör, kommer alltid göra,
de få som jag verkligen litar på,
som vet allt och lite till.

Skratten avlöser varandra,
det är en fin kväll, enkel.
Så som det ska vara,
i goda vänners lag.