Barpadda

http://www.youtube.com/watch?v=cGnBIOI11rE

Vill bara lägga mig i sängen, sätta Muse på replay, dra täcket över huvudet och aldrig mer gå upp. Är bara så trött på allt och alla (speciellt mig själv)

- Min son har bråkat med sin far och vägrar åka dit
(min pappa är en idiot)
- Min bästa vän har varit full i minst fem dagar
- Den jag är förälskad i vill inte prata med mig
- Det är skit på jobbet
- Bilen krånglar och är redo för skroten
- Grannen tycker att det är "för mycket spring" hos oss
(ska genast säga till katten att sluta busa)
- Har fått en repa i "Black holes & revelations"

Å jag känner mig en aning bitter...

Tjoho...

Vet  verkligen inte vad jag ska göra. Känner mig bara förvirrad, ensam o ledsen. Givetvis har ångesten kopplat grepp om mig igen...
Om inte ens jag orkar med mig själv - hur ska då någon annan göra det? Vill inte vara bitter, men...

Insåg igår hur mycket jag tycker om honom, allt blev bara jobbigt - för jag vill inte stå där, dumpad igen, orkar inte bli sviken igen...
Jag vet att det antagligen är för tidigt att berätta vad jag känner och alltför tidigt att fråga honom vad han har tänkt sig med det här... men jag behöver veta, ganska snart, så jag kan gå innan hjärtat brister...

Tack till O.
- att du bara orkade lyssna på mig i flera timmar i natt - du är och kommer alltid vara en kär  vän!

Jag är förälskad...
Och det kommer att gå helt åt h....

Men tack S för att du delade en hemlighet med mig - jag behövde det, den stannar hos mig.

Han ringde...
Jag rodnade, inte för att det var nåt speciellt han sa, men... ändå...
Jag säger "kul att du ringde" han svarar "kul att du svarade"....
Från o med nu kommer jag alltid att svara när han ringer, oavsett vilket tillstånd jag är i
eller hur jag mår - ska det va så får det vara på riktigt!

Varför ska man göra sig bättre än vad man är?
Varför ska man inte visa andra om man mår dåligt?
Varför säger man att "nej nej jag är vaken" när någon ringer när man sover?
Vad är det för fel med att vara den man är?
Varför är det så svårt att tro att någon kanske tycker jag är bra, precis som jag är?

Vad jag skulle frågat, om jag bara vågat...

- Hur lång är du? (inte för att det spelar någon roll, men...)
- Politisk färg? (spelar inte heller någon roll, men ganska intressant att veta)
- Är du rädd för att bli bitter? (det är jag)
- Får du fortfarande positiv energi av mig?
- Tror du på ett liv efter detta?/tidigare liv? (det gör jag)
- Lider du av homofobi?
- Tror du fortfarande på kärleken? (jag vill, men vet inte om jag vågar)
- Din favorit-författare (snälla, säg att du har minst två...)
- Var det du eller jag som tog "första steget"? (antagligen jag, men skulle vara kul om det var du...)

http://www.youtube.com/watch?v=OWVSOvqlB_Q

Tror man kan säga att jag var på "date" igår...
Jepp, det är samma som sist (som jag träffade på krogen efter p-festen).
Var hemma hos honom, käkade och kollade på film = trevligt, sov över = "very nice".
Varför är det sååå himla mysigt att sova med en annan människa?
Men i morse blev det samma som sist; "hej, hej, vi kan väl höras"... URK!
Blir bara nervös och osäker... BLÄ!
Tyvärr så börjar jag tycka väldigt bra om honom... SUCK!

Men, men, har bestämt mig för att ge honom en seriös chans (OM han nu vill...), han uppfyller ju mina sk krav för en ev framtida relation (gillar Muse och kan nog accepterar min kärlek till Jocke Berg även fast Kent aldrig funkat för honom).

Snälla...
Sluta, det är inte roligt längre...
(vet inte hur mycket mer jag kommer att orka)


("I'll take back all the things that I said
I didn't realize I was talking to the living dead
And I dont want you to think that I care
I never would, I never could again")

Förstår inte varför jag ens försöker fira nyår - de få åren jag inte har jobbat har mer eller mindre slutat i katastrof... Nu var det väl inte riktigt så illa denna gång, men önskar att jag stannat hemma i soffan med ett kilo godis och tre filmer som var min ursprungliga plan... suck, att jag aldrig lär mig att lyssna på mina egna signaler...
Hade en uppesittar-natt med en nära vän förra veckan - mycket skvaller och vin blev det, men även mycket seriöst och det väckte en hel del tankar hos mig. Om vart man befinner sig i livet, vilka människor man har runt sig, vilka man lämnat bakom sig - frivilligt eller inte.
På något sätt kan jag inte släppa vårt samtal, vill få "ut" det, men vet inte hur jag ska börja skriva.
Tyvärr så väckte det en massa andra tankar, om hur det kan komma sig att man är den man är där man är idag...
Jag ångrar verkligen inte samtalet, men önskar att jag kunde få mera klarhet i varifrån min skeva självbild kommer och varför ångesten nästan kväver mig.