Barpadda

Tror ni, seriöst,
att jag orkar lyssna på ert skitprat?
För mig finns det en orsak,
en mening, en tanke bakom,
till att jag inte vill ha er i mitt liv.
Fatta!

Gör vad ni vill,
orkar inte bry mig,
men snälla,
låt mig vara utanför.

Om det ni gör är så speciellt,
unikt,
så "hitta mig själv & gå vidare",
varför blanda in mig?
När ni ändå tycker att
jag bara är bitter,
en bakåtsträvare,
"so yesterday"?

Låt mig vara,
jag är på väg,
på mitt sätt.
Antagligen,
hoppas verkligen,
inte åt erat håll

Tur att man inte behöver betala sina räkningar med ett leende,
då skulle jag skratta ihjäl mig.

Är låg,
som f-n.
Vet inte varför.
Eller så gör jag det,
men orkar inte ange och förklara orsaken varför.

Borde skriva,
det händer massor hela tiden.
Både bra och givetvis dåligt.

Är mer förvirrad än vanligt.
Återkommer.

("Vi kan väl vänta tills imorgon
det händer någonting snart
Vi kan väl vänta tills imorgon
Nu kan jag inte längre tänka klart...")

Svårt beslut.
Men har bestämt mig.
Dax att stryka två personer ur mitt liv.
Det blir bäst så.
Att säga;
"Vi umgicks förr"

Idiot som jag är,
fastnade jag i en drös gamla dagboksanteckningar.
Inget har förändrats.
Samma frågor,
samma hjärnspöken.
Tvivel och ångest.
Pissigt självförtroende,
obefintlig självkänsla.

Är så jäkla less på allt.
Känns som det aldrig blir bättre.
Att jag aldrig kommer framåt.
Att jag aldrig är där jag borde vara.

Förtvivlan och vemod,
blandat med känslan av otillräcklighet,
tär hårt på en redan vilsen padda.

Visst känner jag glädje,
ibland till och med lycka.
Har världens bästa tonåring,
underbar familj,
några fantastiska vänner.

Men fortfarande,
ett svart
äckligt hål,
jag inte förstår,
som äter mig långsamt.

Jag vågade!
Efter hjälp med uppstigning och en nervös start gick det hur bra som helst.
Fick massor av beröm.
Avslappnad men ändå superkoncentrerad.
Riktig urblåsning,
så skönt att vara helt tom i skallen för en stund.
Total befrielse och sann lycka,
vet inte när jag kände det sist.
Underbar livskick!

Lär ha jordens träningsvärk imorgon,
men det är det värt.
Nästa vecka sitter jag upp igen!

Snart ska jag iväg och rida.
Är väldans nervös.
Äh, det är lugnt, säger min kollega som lurat med mig.
Du har ju gjort det förr, sitter i ryggmärgen vet du.
Nja, är en aning skeptisk.
Visst har jag ridit mycket,
för typ 20 år sedan.
(Herregud va åren går... fick en lätt åldersångest nu, fy!)
Återstår att se om det finns något kvar i märgen och om jag kan gå imorgon.

Känner mig så utnyttjad.
Tycker att jag är värd att bli behandlad bättre.
Tvingas till en balansgång jag inte vet hur jag ska klara.
Känner en otrolig press att hålla skenet uppe,
men hur länge orkar jag spela ett spel jag inte frivilligt valt att deltaga i.
Nej,
jag hatar inte.
Men jag känner stark avsky.
Bitter?
Må vara hänt,
men en dag ska jag berätta allt.

Dagens snyftattack kom på vägen till affären.
Hejdlöst hulkande.
Den utlösande faktorn var;

Inga problem,
fixade biljetter,
hur lugnt som helst.
Jag och N ska på R.E.M. i september!
Kommer att bli så jäkla nice!
Så nu blir det att längta efter höst hela sommaren...
(Har dock ganska höga förväntningar på nya albumet).

Med lite mer tur kan jag även få uppleva Radiohead i sommar.
Så vitt jag vet spelar dom bara på Roskilde,
men man kan ju alltid hoppas på en spelning något närmare.

Btw,
har ny favorit på "In rainbows"

http://www.youtube.com/watch?v=jJD6wXLraEA

("Just as you take my hand
Just as you write my number down
Just as the drinks arrive
Just as they play your favourite song
As your blather disappears
No longer wound up like a spring
Before you've had too much
Come back and focus again")

Annars?

Jo tack,

har haft en "sitta grymt i skiten"-dag.

Men nu är den över.

Inget kommer någonsin att bli som det har varit.

Bara gilla läget och gå vidare.

Rent krasst så kan det faktiskt inte bli sämre.

 

ps

Mamma, tack!

Du är så snäll,

love you!

 

 

 

- "Din bandyträning börjar snart", sa reprisen från förr.
Råkade visst upprepa mitt misstag.
- "Hoppsan", svarade jag,
"bäst att dra"

.

I dag har jag;
Jobbat (9-15)
Handlat
Diskat
Lagat mat
Diskat igen
Jobbat (18-00)
"Städat" väskan
(I den fanns följande;
5 pennor, 2 vinöppnare, 2 klubbor, 1 par linser, 1 liten ficklampa, 2 paket cigaretter, hårspray, 3 läppglans, 2 paket näsdukar, 3 tändare, 1 kalender, 3 st våtservetter, 1 påse tuggummi, 1 mascara, 7 bussbiljetter, 4 kyparblock, putsduk, 1 kapsylöppnare, låsspray, inbjudan till middag, handkräm, nycklar, ipren, x antal topps)

Nu äter jag en kall grillkorv till kvällsmat.

Jiisus,
vilket glamoröst liv jag har.

Vilken låt kommer Kent att avsluta med?
Diskussion vid köksbordet.
"747", "Mannen i den vita hatten" eller "Ensammast i Sverige"?

Jag hör helst att det blir 747,
det blir liksom ingen Kent-konsert annars.
Tonåringen tycker "Mannen..."
Kanske blir det inte någon av dem.
Kanske spelar dom alla tre.

Annars?
Tre viktiga datum att håll koll på om man, som jag, älskar R.E.M.;
18/2 Biljetter till enda Sverige-konserten släpps
28/3 Ny skiva
7/9 Live i Stockholm

Träffade honom igår.
Har inte sett eller hört något av honom sen den där morgonen
för tre månader sen.
Helt plötsligt stod han bara där i baren.
Pulsen ökade.
Vi hälsade, pratade,
han sa att allt var som vanligt.
Självklart ställde jag en massa dumma frågor.
Givetvis följde han med på efterfest och senare även hem till mig.

Inte världens smartaste drag,
jag vet.

Men,
Han förstår mina svarta tankar.
Behöver inte gömma mina mörka sidor.
Han vet vad hjärnspöken och nojjor ställer till med.
Vet hur det är att alltid känna sig annorlunda,
utanför.

Hans närhet genererar i både förtvivlan och hopp.
Förtvivlan över hur tung hans ryggsäck är,
hans insikt om sin livssituation.
Hopp om att jag fortfarande har en chans
att träffa någon som vill förstå,
kan acceptera det jag bär med mig.

Jag vill verkligen vara hans vän.
Finnas till,
om han nu skulle vilja det.

Det hela började med middag på favoritstället med N.
Sen vidare på nattklubb.

Dax att spåra ur.

Öl, shots och vulgodans.
Seriösa samtal och mycket trams.
Efterfest.

Lyckades få iväg ett mycket onödigt sms
(för att sedan skicka ett ännu onödigare till samma person).

En timmes sömn.
10 timmars arbetspass.
(Ingen tandkräm på jobbet).

Det har hänt något som antagligen är till det bättre.
Dock innebär det att jag måste ändra mina planer för framtiden.
Tänka om och igenom alla dom där svåra besluten, igen.

Ska bara bli av med känslan av att vara förd bakom ljuset.
Göra mig av med bitterheten.
Vända till något positivt.

Skulle nog kunna säga att jag fått en rejäl jävla käftsmäll idag.
Är grymt besviken.
Känner mig totalt överkörd.
Värd typ nada.

I would say anything
And I would try anything
To escape my meaningless
And my insignificance

I´m uncontrollable
And I am unloveable

80 timmar på en vecka...
Skönt att det är över.

Ikväll ska jag bli aprak.

Du rockar!!

(Tack för hjälpen, underbart att få jobba med dig igen)

13,5 timmar idag.
En aning mer än planerat.
Önskar jag kunde känna lugn,
att allt är under kontroll.
Tyvärr så är det inte så,
morgondagen blir inte rolig.

Tog en paus,
rött vin och trevligt sällskap på ett snabbt krogbesök.
Huvudvärken kan jag ta,
det var bara så skönt att få se MT le igen
(visst är det tanken som räknas? ;-)).

Tog mig även tid till ett samtal med A.
Behövde verkligen det.

Annars?
Lever på socker och nikotin.
Längtar till söndag.

Var bara 11 timmar på jobb1 idag,
tre mer än planerat.

Har glömt att skicka 3-års presenten jag köpte.
Har glömt att köpa present till MT.
Skulle även ha fixat lite/mycket musik,
men hade visst glömt att köpa nya skivor.

Morgondagen kan bli spännande,
beror lite på hur man ser det.
Håll tummarna för att;
- tidsplanen håller
- det blir minusgrader,
- jag har programmerat det nya systemet rätt...

Annars?
Träffade FB, det var ett bra tag sen sist.
Men satan, lika snygg än.

Började denna underbara vecka med ett 12-timmars pass.
Bara fyra timmar mer än vad jag hade planerat att jobba idag.

I en snäll värld arbetar jag mindre än 70 timmar denna vecka.
I verkligheten blir det nog 90.

Annars?
Äh, jag är lite bitter - låt mig få vara det!
Lovar att vara supersnäll och positiv på sö. kväll ;-)

00.11, lördag kväll,
klar på jobb2,
dolt nummer ringer på mobilen.

Det är polisen som undrar om jag är mor till tonåringen.
Har jag möjlighet att hämta honom omgående?

En massa tankar dyker upp, blir även lite full i skratt.
Så var det äntligen dax för första offentliga fyllan.

Säger till lagens långa arm att jag kommer direkt,
beger mig mot torget för att möta upp.

Men, som jag redan visste,
det är ingen fara.
Tonåringen är nykter.

Anledningen till att han har blivit "tagen" är att kompisen har oöppnd öl i fickan.
Givetvis var tonåringen tvungen att ifrågasätta deras prioriteringar...

Det blev buss hem och ett långt, mycket givande samtal.
Tack, farbror blå!

Har väntat på ett argt samtal.
Igår kom det - fast i sms-format.
Visste väl att det skulle bli så.
(fegis)

Hade tänkt att återge meddelandet här, men tonåringen avrådde.
Jag lyder, han är ju trots allt den smartaste av oss två.

Hur som helst;
Jag behöver aldrig mer höra av mig, avsändaren hatar mig för all evighet.

SOM OM JAG BRYR MIG!?

Kunde bara inte låta bli att svara på smset,
obstinat som jag är...

Ordet behaglig finns i ordlistan på min nya mobil.
Behaglig är väl hur jag skulle beskriva kvällen på jobb2.
(Det har även varit  helt ok på jobb1,
trots att dagen började med möte 08.15)

Dagens fråga;
Undrar hur många tonåringar som ska sova här i natt?
Nöjer mig med en, men det blir nog minst två...

Annars?
Jodå, har gått in i perioden "jag jobbar 16 dagar på raken - va´ kul"
Nästa vecka jobbar jag antagligen  70 timmar (hoppas verkligen det inte blir mer).

Nattens fråga;
Hur mycket skit ska man orka ta / stå ut med
"in the name of love"?