Barpadda

Och inget blir som det var tänkt.

Snabbfika lämnar viktiga frågor odiskuterade.
Inställd prinsesstid svider i hjärtat.
Ångestattacken på HM kunde jag klarat mig utan.
Vetskapen om att elitserien gör verklighet av våra drömmar likaså.

Misslyckad färgning, omoraliskt pank.
Saknar tonåringen så det gör ont, riktigt ont.
Vill åka hem, men varför? Tror inte jag är stark nog.
Orkar inte ens ha telefonen på.

Äckligajävlaskitångest, försvinn!

Inte ens inplanerad
fika med moster,
hämtning av prinsessa
kan få dunklet
att släppa taget.
Vet inte när
jag sov
en hel natt senast.
Är såjävla less

(dret)

Jag borde...

*ringa min son (men kommer bara att börja gråta, vilket han inte orkar med)
*läsa kurslitteratur (isf att försöka fixa fransk manikyr)
*betala räkningar (hur kul är det?)
*inte lyssna på Radiohead när jag mår så här (fast kan inte låta bli)
*kanske ha följt med på studentpub (kunde ha varit kul)
*börja träna (eller iaf sluta gnälla över att jag är tjock)
*stämma av med sis (hoppas att hon har tid att ses)
*få ordning på mina sömnstörningar (är så less på att vara vampyr)
*börja skriva på examinationen (men om vad?)
*inte röka så mycket (jo, tjena)
*hitta ett nytt hem till cp-katten (vill helst inte avliva henne)
*göra klart pedagogisk dokumentation (men har ingen lust)
*hälsa på A (men f-n vet när hon är ledig nästa gång)
*ta tag i min bostadssituation (fast jag vill inte flytta)
*kanske ha brytt mig om kollegans födelsedag (tycker fortfarande om)
*inte bry mig om vad "andra" säger (vem behöver skitsnack?)
*boka en biljett till tråkstaden (besöka de jag älskar och saknar väldigt mycket)
*fixa ett extrajobb (jiisus, behöver pengar, helst igår)
*inse att det är kört (i största allmänhet)
*träffa lillprinsen så snart som möjligt (och sessorna)
*inte tänka som jag gör (men gör det iaf, sjuk som jag är)
*städa min sunkiga lya (kanske till helgen? Ändå dags för tomtar å dret)
*absolut inte se "Meeting people is easy" ikväll (vilket jag kommer att göra)
~

"Has the light gone out for you?
Because the light's gone for me"

~

Häpp!

Som alltid
räddar hon min dag.
Underbara,
ljuvliga, älskade prinsessa.

Är jag dömd
till ensamhet,
ständigt singelliv?

Finns det inte en enda själ
"där ute"
för en sliten padda?

Behöver snälla ögon,
fina händer,
ett öppet sinne.

En anpassad variant av
"peace, love
and understanding"

Är det kört?
Söker jag för mycket?
Begär för lite?

Hur skulle jag kunna träffa någon,
om jag nu skulle träffa någon,
seriöst,
som inte förstår kärleken, storheten
med det här?




Det går bara helt enkelt inte,
sorry.

Jaha,
vem ska
"fixa" mig då?

Trösta
när natten
blir för svår?

Vi har inte setts på flera veckor,
ändå går ni förbi, hälsar knappt.
Sätter er någon annanstans,
försvinner snabbt efteråt.

Hm, intressant...

Bra jobbat, "vänner".
Är ni riktigt säkra på
att det är jag som är konstig,
den socialt missanpassade?

Vad hände med "raka rör"?

Så kom den förbannade
jäkla skitångesten.

Greppar taget,
mörkar mina tankar.
Bryter ner,
förgiftar mitt sinne.

Gör mig orkeslös,
liten och ful.
Förvandlar mig till
något oälskbart.

Om jag bara kunde
förstå varför.

Möter upp E och litet C, rockbåt och party på schemat.
Jag har egentligen inte råd men väljer att åka,
tar mina sista sparpengar och drar.
Öppnar första ölen på terminalen,
möter upp folk, slappnar av, jag är inte äldst.
Slänger in väskorna i hytten, billig buffé med vin väntar.
Äter lite, dricker massor av rött,
bestämmer mig för att släppa loss, skita i allt.
Uppstyling, taxfree, mer alkohol,
inser att man kan röka inne.
Spaning på båten, kollar läget, hänger i baren.
Fjorton vändor till hytten, vår egen och andras.
Jag och underbara E pratar allvar i omgångar, finns liksom inga hemligheter.
Träffar unga, söta rockers, får komplimanger, skamliga lockande förslag.
Dricker sprit, känner mig bekväm, nästan snygg.
En hand stoppar mig, en röst ber mig stanna, prata lite.
Gitarristen se sanslöst bra ut, välvårdad, trevlig och i min ålder.
Vi står i baren, han matar mig med drinkar,
jag undrar vad han ser hos mig.
Babblar på, ingen aning om vad, skiter i det,
njuter av uppmärksamheten.
Gitarristen kysser mig någon gång i natten - eller är det tidig morgon?
Besvikelsen infinner sig.
Nej, så här skulle det inte kännas.
Umgås vidare, vill inte släppa taget än,
trots att det inte riktigt stämmer.
Vi skiljs åt, jag går vilse, hittar inte hytten,
funderar på hans ord om att ses senare.
Hittar "hem", det är morgon, orkar inte sova,
korkar upp och väcker mitt resesällskap.
Shots till frukost efter en timmes sömn,
bara att rocka på.
Vinglar runt, dricker mer, tjatar med folk om allt å inget.
Blir inbjuden på minikonsert i en hytt, nice, ger en suspekt känsla.
Kollar efter gitarristen men ser honom inte,
allt är suddigt (skulle jag ha lämnat mitt nr?).
Anländer till en grå storstad,
blir övertalad att följa med till verklig förort.
Äter skräp, skrattar åt minnesbilder, mår riktigt bra,
dricker mer alkohol.
Lillkillen blinkar ännu en gång
(började flörtandet redan innan vi var i hamn? antagligen).
Han är otroligt söt och säger snälla saker om mitt utseende, mitt sätt, min ålder.
Jag kontrar, vad annars?
Vi skojar och bestämmer hångel i köket.
Sen gör han verklighet av skämtet.
Och jag förstår ingenting.
Blir så jävla bra upphånglad att jag tappar förståndet.
Krogbesök ställs in, finns ingen mening.
Somnar nära lillkillen, vaknar likaså,
bekommer mig inte det minsta.
Det är oskyldigt, avspänt och fantastiskt underbart.
Drar till nästa förort,
seriös dagen-efter-fest med urspårning, som väntat.
Lillkillen får modet tillbaka,
kysser mig öppet, inför de andra, ogenerat
(och satan, vad bra han gör det).
Jag fnissar, låter mig åter igen bli förförd.
Hans storasyster ber mig ta hand om honom,
att ta med honom hem, vilket jag gör.
Åter igen yr av hans sätt att hångla
somnar vi och sover nära.
Vad han känner eller tänker vet jag inget om,
tänker inte bry mig om det heller.
Måste upp tidigt, lång dag i verkligheten väntar,
lämnar den söta i min säng.
Möter upp E efter en arg, förtvivlad, bakfull dag.
Vi åker hem till mig, hämtar upp lillkillen, käkar, flamsar.
Kör ut dom, ska ju möta upp älskade A och hennes (ja vad han nu är)
som är på blixtvisit i min hemstad.
Dricker rosé i tjusig bar, uppdaterar, skvallrar, trivs.
Saknaden gör sig påmind,
kan aldrig klara mig utan underbara, älskade A,
min vän, ständiga tröst i natten.
Vi ses alltför sällan.
Upp tidigt igen, ännu längre dag väntar,
känner mig förvirrad.
Ber E om förlåtelse ang hennes bror,
hon skrattar, säger att det är ok - men vet fan inte om det är det.
Känner mig gammal, missplacerad och ful.
Ny lång dag, hemma sent, igen.
Orkar ingenting, kan inte sova.
Massor att göra, dokumentation väntar, kurslitteratur likaså.
Skiter i allt, tar ett glas rött, röker inne och tänker;
Det löser sig
(och löser det sig inte så skiter det sig - å då kan man liksom inget göra)
Galna, underbara, roliga dagar läggs till handlingarna,
jag ångrar faktiskt ingenting.
Imrg är det universitetet som gäller igen,
slut på verkligheten åter dags för flumism.

puss

Imrg fyller kollegan år.
Ska jag
eller
ska jag inte
bry mig om det?

(I do miss him)

Imorgon ska jag uppdatera,
kanske.

ps
Har hånglat,
massor.

Ikväll blir det kryssning.

Leka fjortis,
dricka sprit,
headbanga.

Jag ska
rocka röven
av Östersjön.

pöss

Så har jag äntligen
träffat lillprinsen.
Helt bedårande,
underbar liten varelse.
Mitt hjärta
äger han redan.

Lämnade familjen,
kraftigt försenad
men väldigt, väldigt
varm i hjärtat.
Dessa älskade barn,
ger mig framtidstro.

Måste ta mig tid,
våga ta plats,
visa hur mycket
de betyder för mig.
Vill vara någon
i deras liv.

Åker kollektivt mot verkligheten
efter ännu en sömnlös natt.
Matthew i lurarna (...it's cold and loveless...),
håller tårarna hårt tillbaka.

Vad är det som är fel?
Är det här allt?
Vart tog mina drömmar vägen?

Anländer till förorten i tid,
möts av leenden, ångesten lättar.
Känslan av att vara behövd, finnas till
lindrar mitt sargade hjärta.

Men ändå, tveksamhet.
Valde jag rätt?
Har jag det som krävs?

Åker sliten vidare,
ångesten återkommer.
Möter upp litet C för
reflektioner och uppdatering.

Vad är meningen?
Kommer jag att orka?
Varför alltid detta vemod?

Åker hemåt
genom en mörk, grå stad.
Huvudet tungt mot rutan,
Matthew i lurarna (...when will this loneliness be over...).

Vart ska jag ta vägen?
Kan man dö av bitterhet?
Är kärleken förlorad?

Orkar inte bry mig om
pedagogisk dokumentation,
misslyckat projekt.
Vill bara sova, tankarna mal.

Vilsen, liten och patetisk.
Vill känna mening
få lite glöd, bli berörd.

Och så försvann
det sista av förtroende.

Hur dum i huvudet
kan man vara?

Trött? Ja
Besviken? Nja
Förvånad? Nej

Och vad kan jag
lära av detta?

Måste våga lita
på magkänslan.

(Alltid magkänslan,
för f-n!)

Komatrött
men kan inte sova.
Tjugonio
timmar i vaket tillstånd.

tjoho

Läser mina egna ord,
åttahundrafyrtionio inlägg,
blir svårt illamående.

Hur orkar ni läsa,
fortfarande,
alla dessa mörka ord.

Sällan något positivt,
ständigt låg,
dunkel och ful.

Misstänksam och liten,
alltid mörker,
total egoist.

Är det här verkligen jag?
Varför detta utlämnande,
återkommande ångest?

Kanske är det dags
att lägga av
helt enkel sluta skriva.

Fyller jag en funktion,
genom mina ord,
livrädd och blottad.

Är jag din tröst i natten,
känslan av att det finns
någon som mår sämre?

I så fall
fortsätter jag
förnedringen.

Snälla,
berätta för mig
hur det är.

(I'm standing on the edge)

Lånar hem Kents senaste,
lyssnar med öppet sinne.
Förstår inte
syntarna, discotakterna.
Vill de inte vara
Sveriges bästa band längre?

Jocke är alltid Jocke.
Cynisk, bitter, distanserad
men hans röst når inte fram,
berör inte som den brukar.
Dock är texterna (som alltid) träffande
en slags nutidshistoria.

Har älskat detta band
i så många år.
Upplevt kärlek och smärta,
tårar av sorg och lycka.
Men jag tror vårt förhållande
kommer att sluta vid Röd.

I minneslådan har jag
massor av liveupplevelser,
fullt av bra musik,
positiva känslor.
Bara att plocka fram
när saknaden blir för svår.

Kanske borde
landets bästa textförfattare
skippa musiken,
skriva en bok istället?
Jag skulle köpa den direkt,
garanterat.

Men tack,
tack som fan,
för alla år.

Vill ha
men
icke.

Se
men
inte röra.

(dret)

Exogenesis
(part I II III)

Tårar rinner
av rösten
ger mig
gåshud
lyckorus

Njuter
uppfylls av
melodierna
stråkarna
budskapet

Låter mig
slukas av
vemod
förtvivlan
hopp

Exogenesis
(part I II III)

(om och om igen)

M,
du berikar mitt liv.
Är så glad över att vi hittade varandra.
Även om vi inte hörs eller ses så ofta
finns du i mina tankar,
alltid i mitt hjärta.

I do love you.

Släpper orden fritt,
vet inte varför,
har ingen tanke bakom
eller just därför.

Kanske väntar jag på reaktion,
kanske är det ett test
hur mycket jag orkar,
hur lite jag faktiskt bryr mig.

Falskheten har gett mig
ännu en hård örfil.
Ännu en näsbränna
att ta med sig.

Tankarna mal
har jag gjort rätt?
Dömer jag för snabbt
eller inte alls?

Men faktum kvarstår;
fokus måste vara på mig,
har faktiskt huvudrollen
i mitt eget liv.

Ego? Kanske,
men jag har faktiskt veto,
rätten att bestämma
vem som får vara med.