Barpadda

Slösurfar runt, wwwdotwhatever, uttråkad
Läser bloggar, andras ord, om ingenting
Hittar inget, bara ytlighet, tomma ord
Hur mycket bajs, meningslöshet, kan cyberpubliceras
Vem bryr sig om dagen outfit, lunchintag
Vad och vem som gjorde det, hur och vart

Vart är djupet, äktheten, sanningen
Hur orkar andra läsa, följa, bry
Blablabla, stavarsomkrattor, asensåbahasså
Bimbos, står de verkligen för det dom skriver
Är dom såjävlakorkade som det verkar
Är det ett spel, Iwannabesomebody, jag aldrig förstår

Vem mår sämst, egentligen, jag eller dom
Lite substans, vore trevligt, tack

Får höra, veta
mer än jag borde,
mer än vad jag vill.
Grymt besviken,
som vanligt,
men nästan inget
förvånar mig längre.

Vart tog uppriktigheten,
vänskapen, respekten,
kärleken vägen
i den där lilla byn?
(har det funnits någon gång?)
Kanske är det skitsnack,
ogrundat skvaller
eller så sant
som det är sagt.

Vad vet jag?
Vem är jag att döma?
Spelar ingen roll,
det är fult, oärligt, sårar.
Allt är sig likt,
kommer fortsätta,
antagligen aldrig förändras.
Varför slösa energi,
orka bry?

# Exogenesis: Symphony part 1 (Overture)
# Uprising
# Resistance
# New Born
# Map of the problematique
# Supermassive black hole
# Guiding light
# Interlude
# Hysteria
# United states or eurasia
# Cave
# Unintended
# (solo Dom & Chris)
# Undisclosed desires
# Starlight
# Plug in baby
# Time is running out
# Unnatural selection
~ ~ ~
# Stockholm syndrome
# (harmonica)
# Knights of cydonia

ps
Jag började gråta redan vid första låten,
så otippat att de började med Exogenesis,
att de spelade den överhuvudtaget.
Bästa konserten med Muse,
bästa konsert jag någonsin varit på
(och det börjar bli en hel del nu).
Jag var/är toklycklig och jäkligt hes!
ds

Igår var jag
så jävla lycklig.


(Tack tonåringen,
N och PA,
världens bästa band
för underbar dag,
kväll, natt)

Äntligen lördag
Äntligen den tjugofjärde oktober
Äntligen tonåringen på besök
Äntligen världens bästa band
Äntligen dags för hjärtflimmer
Äntligen få uppleva äkta kärlek
Äntligen MUSE!

Jag bestämmer mig,
det får liksom vara över nu.
Kan inte hålla fast längre,
för det finns inget kvar.
Så jag gör på det sätt
jag nästan alltid gör.
Kanske inte så smart,
garanterat inte det smidigaste.
Men för mig (och jag är i fokus),
det mest effektiva.
Jag klipper av, något brutalt,
raderar allt jag har.
Suddar ut, stänger dörren
förpassar det till dåtid.
Visst kommer jag att sakna
men det är bättre så här.
I alla fall för mig
och jag måste
sätta mig själv först,
förtjänar framtid.

Inte många dagar kvar,
känns overkligt på något vis.
Äntligen dags att åter få
hjärtflimmer, lyckorus.

På lö spelar
världens bästa band,
kan knappt tro
att det är sant.

Äntligen,
har längtat och väntat
obeskrivligt mycket
efter äkta kärlek.

Årets upplevelse
ska delas med bästa
tänkbara (nörd?) sällskapet.
Snart, det är nära nu.

ps
Jag tror det här bli öppningslåten.
ds

Dags att börja
radera, uppdatera,
plocka bort,
starta om, gå vidare,
bestämma mig,
helt enkelt.

Det är tungt
men nödvändigt,
för att fortsätta,
komma framåt
ett måste,
helt enkelt.

Inga undanflykter,
har redan spenderat
onödig tid,
slösat på tårar,
använt alla
tänkbara ursäkter.

Åter igen,
det är inte
kvantiteten
som räknas
utan alltid, alltid
det kvalitativa.

"Wasting the meaning
and losing the rhyme
Frozen in real time
I'm losing my mind
It's time to move on
time to get going"

Saknar min fantastiska
underbara tonåring
så det svider i hjärtat.

Fick en försenad
födelsedagspresent
eller
en väldigt tidig
julklapp
skickad med posten
från kollegan.

Jag blev väldigt
väldigt glad.

Tack!

Jag vill hångla med Melker.

I do miss you!

(fast jag inte borde, förlåt)

Och jag
håller masken,
håller den
jävligt hårt,
så när
den väl brister
(vilket bara
är en tidsfråga),
är jag livrädd
för vad som
kommer att visa sig,
om jag kommer
att överleva.

Orkar fan inte

Ettusentvåhundrasex
är antalet ord
skrivna på examinationen,
ungefär hälften av
vad som ska.

Annars?
Tonåringen är på väg åt öster,
Idol börjar om två timmar,
bolaget stänger om en.

Häpp

Om jag vågade
skulle jag radera.
Kanske börja om
eller strunta i det.

Modet sviker mig,
vet inte vad jag vill.
Är jag är redo
för ett avgörande beslut?

Denna ständiga rädsla
för vad andra ska tycka.
Behöver jag verkligen veta?
Kan jag klara mig utan?

Förr eller senare
blir det tvunget.
Rensa, gå vidare,
inse meningslösheten.

Fortfarande
inte 
en 
rad,
inte 
ett 
enda 
ord
skriven på
examinationen.

Körd?
Kan du fethaja.

Nu, när det är omöjligt att ses,
för många, långa mil,
kommer jag på mig själv
att sakna honom.
Enkelheten, skratten
det självklara, närheten.

Åter igen
(hur många gånger ska, måste, jag tänka dessa tankar?)

Gjorde jag rätt, den där kvällen,
för länge sedan,
då jag brutalt, lämnade honom,
förbannade det simpla.
Utan tvekan reducerade
kärlek till ovetskap.

Och åter igen
(gav jag upp för lätt, hade vi en framtid?)

Hade jag rätt, den där natten,
att bli sårad,
svära att allt var över,
aldrig mer ge det en chans till,
när han svarade, gav hämnd,
lika brutalt?

(jag vet inte,
fy fan,
jag vet verkligen inte)

Avbokar planerad telefontid
med kollegan,
orkar inte höra hans röst,
inte idag.

Skulle inte klara
hålla tillbaka tårarna,
orkar inte med längtan,
inte idag.

Ber om en ny tid,
vilket jag får,
kanske orkar jag imorgon,
eller inte.

Av tre tänkta heldagar
med studier
har två redan passerat,
utan en skriven rad
utan en enda läst sida,
inte ett påbörjat ord
av tvåtusenfemhundra.

Jag är så körd.

Matthews trilogi
går på repeat.
Vansinnigt vackert,
får mig att gråta.

Kan inte sluta lyssna
hur ont det än gör.
Vemod blandat med hopp,
undergång med framtidstro.

Ute är det kallt, mörkt
som mitt sinne.
Regnet faller,
mina tårar lika så.

Overture

Aping my soul / You stole my overture / Trapped in God's program / I can't escape
Who are we? / Where are we? / When are we? / Why are we? / Who are we? / Where are we?
Why, why, why?
I can't forgive you / And I can't forget
Who are we? / Where are we? / When are we? / Why are we in here?

Cross pollination
Rise above the crowds / and wade through toxic clouds
Breach the outer sphere / The edge of all our fears
Rest with you / We are counting on you / It's up to you
Spread our codes to the stars / You must rescue us all
Tell us, tell us your final wish / Now we know you can never return
Tell us, tell us your final wish / We will tell it to the world

Redemption
Let's start over again / Why can't we start it over again
Just let us start it over again / And we'll be good
This time we'll get it, get it right / It's our last chance to forgive ourselves

Så kommer det,
orden, skiten
jag väntat på
hela jävla veckan.
Att jag styr och ställer,
får andra att gråta.
Hur illa jag beter mig,
hur hård, kall,
bitchig jag är.

Ok.
Kanske är det så.

Men jag har jobbat hårt,
gör det fortfarande,
för att vara den jag är idag,
den jag faktiskt vill vara.
Rak, ärlig, uppriktig,
om det gör mig till en bitch,
så fine.
Då får det helt enkelt
vara så.

Ok.
Döm mig.

Jag har tagit
så mycket skit,
gör det fortfarande,
kommer nog alltid att göra.
Men jag tänker
fan inte ändra på mig.
Jag är den jag är,
vet vad jag vet,
tror vad jag vill.

Ok.
Gör ett försök till förståelse.

Kanske inte alltid vet
vart jag är på väg,
men vet vart jag har varit.
Ingen kan ta det ifrån mig, ingen.
Jag är den jag vill vara nu,
vill aldrig, kommer aldrig
att återvända, till det förflutna.
Gör det mig till en bitch,
då får det faktiskt vara så.

Om du inte kan hantera sanningen

ska du inte be om den
(så jävla enkelt är det).