Barpadda

 

 

Middag med älskade vänner,
tråkig kroggala,
långlunch med Sis,
biljard med Skitungen,
samtal från Säljaren,
finöl på sommarjobbet,
besök på favoritstället,
eftersittning med de bästa.

Life can be good

Kent – Berg&dalvana
"När Jag blir grå, när jag faller, orkar du för två?

Kent – Utan dina andetag

Är i skogen hos A,
jobb, jobb, jobb.
Däremellan pyjamasmys
med Irish och skvaller.

Önskar er alla
en fröjdefull jul.
Ta vara på ledigheten
njut av närheten.

puss

Bedårande, underbara
vackra, begåvade
fantastiska barn.

Med glädje har jag
överlåtit mitt hjärta
i deras små händer.

Så tacksam för
allt de ger, tillför
ljus, lycka, bus.

Två enkla meningar,
oberoende av varandra,
avgör mitt beslut.

Det blir ja, varför inte?
Kanske är jag den
han behöver, vill ha.

Även om bara för
en kort stund så
får det vara värt.

Fina, fina Säljaren,
varm, vacker, vettig,
förgyller min vardag.

Så som det ska vara,
som jag vill ha det,
ljusglimt i mörkret.

(visst är det min tur
att träffa någon som
vet vad jag behöver?)

Idag ska jag
bestämma mig,
i fall nerverna
håller eller inte,
om det är värt
att åka hiss.

Åker kollektivt med morgonkoma, Matthew i lurarna.
Märker att människor omkring tittar på mig, småflinar.
Inser att jag sjunger, antagligen väl hörbart.
Ler mot mina medresenärer, varm inombords.
Äntligen, äntligen spontan, efterlängtad sång.

Plågar mig igenom seminarium, längtar hem.
Avböjer fika, lunch, vill bara hem, vill sjunga, vråla.
I min ensamhet sjunger jag med världens bästa band,
i flera timmar, falskt som fan visserligen, helt salig.
Lär vara hes som ett spöke imrg, men än sen?




Tack darling!

Sjuka hjärna
på högvarv.
Vemod och ljus,
dunkel och värme.

Funderar på avslut,
klarar inte ovetskap.
Analyserar framtid,
enkel gemenskap.

Kommer ingenstans,
kvar i gråzon.
Finner inga svar,
fast i ingenting.

Saknar trygghet.
behöver nörderi.
Söker lugn,
något bra galet.

Sjuka hjärna
spårar vidare.
Vill vara seriös,
måste bryta nu.

Snart, snart får jag sova bredvid Säljaren.
Ah, kan han inte komma hit nu!

Orkar inte skriva mer på flumtentan,
vill bara krypa ner med varm kropp.

Somna nära, låtsas att framtid finns,
att han vill på samma sätt som jag.

Läser åter denna tunna, enkla, klarsynta bok,
mest för att få bekräftelse för egna tankar.
Att jag inte är ensam i mina åsikter.

Samhällsanalysen sker ur ett maktperspektiv,
relationen dominans - undergivelse är självklar.
Ursprunget är så enkelt att vi missar det.

Det handlar aldrig om vem som tar makt,
utan om de som överlåter, tillåter, accepterar.
Låter det ske, skitenkelt egentligen.

Det är alltid lättare att skylla på någon annan,
istället för att reflektera, inse sin egen reproduktion.
Att ta ställning, riskera utanförskap.

Könsperspektiv blir för mig ett sätt att förringa,
bortse från den verkliga problematiken,
hitta syndabockar, minimalisera det väsentliga.

Makt, i slutet handlar det alltid om makt.
Vem äger makten, vem ger bort den?
Och varför? (genus är anus)

"Det hjärtat är fullt av talar munnen"

En anpassad, mer korrekt variant för den här sidan blir dock;
"Det som pågår i min sjuka hjärna hamnar här"


Förlåt.

Vad han än säger,
trots att vi styr upp,
bokar, planerar,
vill inte klumpen
släppa taget.

Hur vi än pratar,
trots att vi reder ut,
finns det fortfarande
spår av tvivel,
en tveksamhet.

Har en sak kvar
att berätta, erkänna,
måste veta, få klarhet.
Han kommer garanterat
vilja lämna, gå vidare.

Lika bra att få
det gjort, överstökat,
bli dumpad, olyckligt kär.
Ge mig själv en chans
till rak rygg, ärlighet.

Underbara bonussyster på besök,
älskar lugnet som infinner sig
när hon är i min närhet.

Vi gör inget speciellt, bara är,
njuter av vänskapen, det enkla,
tryggheten som är mellan oss.

Hon är så klok, vacker, god,
evigt tacksam för att hon
orkar vara i mitt liv.

I do love you

Det finns inget annat att göra än
fatta mod, ringa upp, få svar.
Så vi pratar, berättar om klumpen,
hur den påverkar, stör, gör mig ful.

Han undrar; Vi pratade om så mycket,
vad exakt menar du? Berätta.
Kan inte formulera mig,
svårt med det verbala.

Biter mig hårt i läppen, vet att
nederlaget är nära, lika bra att det är över nu,
vill ju ändå inte vara seriös.
(jo, jag vill, så satans jäkla mycket).

Läget, tillfället, tidpunkten är så fel
för den här konversationen.
Ord kommer till slut över mina torra läppar,
ställer frågan; Vill du fortfarande ses?

Säljarens svar kommer direkt och rakt;
Men för f-n, klart jag vill, varför inte?
Klumpen krymper, lugn infinner sig,
kanske, kanske är han på riktigt.

Senare, skickar bekräftelse-sms,
svar uteblir, återgår raskt, brutalt
till gårdagens mörker och ångest,
klumpen äter och växer.

Idioti

Sänker garden inför Säljaren,
berättar om djupet, det dunkla,
mina satans demoner.

Lika bra att visa allt det fula,
innan jag tillåter mig själv
att falla, bli kär.

Vet inte hur jag ska tolka
hans reaktioner, respons,
antar att det är kört.

Dagen efter går i mörker,
tokfel eller helrätt,
önskar jag visste.

Svår klump i magen,
vemodet vägrar lämna,
ångesten är brutal.

Stålsätter mig mot kontakt,
orkar inte ett "nej tack"
inte en dag som den här.

Senare en undran
över min dag,
antar att vi är "ok".

Men när svar uteblir
på min enkla fråga
växer klumpen igen.

Fokus borde verkligen
vara någon annanstans
men tänker sjuka tankar.

Att jag aldrig lär mig,
borde verkligen veta nu
att det finns ingen för mig.

En barndomsvän ringer,
berättar att hennes mor har dött.
Sorgen överväldigar mig,
känner smärtan, förtvivlan
som hon försöker överleva.

Hur lever man utan sin mor?
Pappagrisar är en sak,
något man klarar sig utan.
Men sin mamma?
Vem ska då berätta allt?

Vi lägger på, med löfte
att ses snart, uppdatera.
Åren går så fort, utan reflektion
på vad som betyder något,
när det väl gäller.

Dagen efter är tung,
saknaden gör sig påmind.
Skickar alla de där meddelandena
jag borde gjort för längesedan,
enormt tacksam för svar som kommer.

Jag hör av mig för sällan,
men kärleken finns kvar.
Måste bättra mig,
fokusera på det
som faktiskt betyder något.

Nattsittning med herr B,
en slags seriös vinterapi.

Han kommer alltid vara den
som förstår mig bäst.

Som vet vad den ständiga monologen
i min sjuka hjärna handlar om.

Som vågar brottas med mitt mörker,
säga till mig som det är.

Herr B skräms inte av dunklet,
förfasas inte över djupet.

Uppskattar hans vänskap,
den brutala ärligheten.

På väg till Säljaren,
gigantisk klump i magen,
varför vet jag inte.

Dret

Man måste stänga
vissa dörrar helt,
för att på riktigt
kunna öppna en ny.

Har inte träffat prinsessorna
(och prinsen) på evigheter.

Saknaden är svår,
att hitta tid till besök likaså.

Skulle verkligen behöva se
vackra, energigivande varelser.

Dessa underbara, rara
tillför enbart ljus och lycka.

Hur kan jag inte hinna med,
bortprioritera, det dom ger?

Hembjuden till Säljaren på middag.

Undrar om det är läge att packa tandborsten?

Vaknar tidigt, slänger ut vemodet.
Läser givande kurslitteratur.
Promenad i vit, vacker stad.
Lång lunch med fina, fina säljaren.
Hjärtliga skratt, bokning av ny dejt.
Repetition som går galant.
Seriös kvällsfika med söta E.
Nattsamtal med älskade A.

Ytterligare en söndag fri från ångest
(tackar ödmjukt för det).

Helgens bästa tröst-sms;

"Thom älskar dig"

Tack!
(bara avsändaren förstår hur mycket de orden betyder)

Istället för att;

- följa med ut på behövligt tokeri, stannar jag hemma, är ful, dränker mig i självömkan.
- plugga gör jag allt annat, städar, tvättar, bakar, välbehövligt men verkligen inte prio ett.
- inse vad jag faktiskt kan, klarar av, fokuserar jag enbart på det jag inte kan eller klarar av.
- äta mat som bara behöver värmas, ignorerar jag hungern, ersätter med kaffe och nikotin.
- glädjas åt att Säljaren hör av sig, tror jag på allvar att han tröttnat, träffat någon annan.
- skriva reflektioner, häller jag upp vin och tänker storhetsvansinniga tankar.
- säga till Byråkraten att vi inte ska ses mer, ljuger jag, kan inte avsluta helt, inte än.
- slänga ut vemodet, stänga dörren för Thom, bjuder jag in dem till ännu en helvetes natt.
- svara låter jag det ringa, orkar inte prata, med någon, en kväll som den här.
- se hur mycket jag utvecklats, tittar jag bara bakåt, hela tiden.
- vara nöjd med situationen, söker jag bekräftelse från idioti, varför vet jag inte.
- verkligen skicka de där meddelandena, höra av mig, tänker jag "gör det imrg".
- skriva examination, den enkla, målar jag tånaglarna.
- njuta av nystädad citrondoftande lya, tjuvröker jag under fläkten.
- göra något vettigt, seriöst med mina ord, skriver jag här undrandes över vem som fortfarande orkar läsa.

Bjäbb

Inget särskilt har hänt,
har det egentligen bara fint.
Men vaknade med mörkt sinne,
en ovilja till livet.

Kämpade igenom verkligheten
allt annat än pedagogiskt.
Tålamod som prövas,
tvivlar på mig själv.

Efter med allt, hatar det så,
skjuter upp ytterligare en dag.
Brukade klara av allt,
vart är viljan/orken/lusten?

Men hej Thom!
Vad trevligt att du
håller mig sällskap
en kväll som den här.

Displayen påpekar att
säljaren ringer,
svarar med ett leende.

Nonsens prat,
tackar för senast,
när ses vi igen?

Snälla,
låt honom vara sann

Har haft en väldigt
trevlig, rolig, mysig kväll.

Ord kom lätt, skratt likaså,
känt mig avslappnad, trivts.

Säljaren är underhållande,
gentleman, besitter djup.

Vi ska ses igen, snart,
längtar redan tills då.

Ändå en tanke som mal;
Vad är det för fel på honom?