Barpadda

Åker kollektivt med morgonkoma, Matthew i lurarna.
Märker att människor omkring tittar på mig, småflinar.
Inser att jag sjunger, antagligen väl hörbart.
Ler mot mina medresenärer, varm inombords.
Äntligen, äntligen spontan, efterlängtad sång.

Plågar mig igenom seminarium, längtar hem.
Avböjer fika, lunch, vill bara hem, vill sjunga, vråla.
I min ensamhet sjunger jag med världens bästa band,
i flera timmar, falskt som fan visserligen, helt salig.
Lär vara hes som ett spöke imrg, men än sen?




Tack darling!