Död vinkel

Kanske
ger jag upp
för tidigt.

Kanske
håller jag kvar
för länge.

Miffot

Jag ger upp,
orkar inte mer.
Kommer aldrig förstå,
lära mig reglerna
i det sociala spelet.
Det är ingen idé
att ens försöka.
Jag ger upp,
helt enkelt.
Orkar faktiskt
inte mer.

Morrissey

Så blev det äntligen dags,
dagen vi pratat om,
längtat efter, A och jag.

Så står han där på scenen,
sjunger underbart,
spelar våra favoritlåtar.

Så vi håller varandras händer,
låter oss förföras,
tillåter oss att gråta.

Jepp,
han är fantastisk.





Jag har tydligen skaffat pojkvän (senaste skvallret)

Får kommentaren av en arbetskamrat;
- "Vilken bra kille du skaffat"
Jag; ?
- "Ja, han är ju jättebra"
Jag; ??
- "Men han, är det inte ni?"
Jag; ???
- "Ja... men ni är vänner?"
Jag; "Ja, vi är vänner"
- "Ja, va bra, han är en bra kille"

Jag skrattar åt det, orka bry,
hoppas kollegan också känner så.

Inget nytt

Jag tycker om kollegan,
väldigt mycket.
Men i samma stund
jag erkänner för mig själv
blir det dömt
att misslyckas.

Varför vet jag inte,
det är bara så
det alltid blir.
Ser inga anledningar
till förändrat scenario
den här gången heller.

Skräpet

Jag är så trött
på att må så här.
Trött på att ständigt
känna mig som
skräp.
Känna mig som
avskrap,
ett miffo.

Tack

Söta, rara, M
blir min räddning.
Tack.

Tack, tack, tack.
Det betydde
oerhört mycket för mig.

Tack.


Midsommar

Önskar jag någon gång
kunde lära mig att lita
på magkänslan.

Två panikångestattacker
är mer än vad en sliten padda
klarar av.

Snälla,
berätta, förklara
vad det är för fel på mig.

Kanske var det en dejt

Möter upp kollegan,
vi ska ta en fika,
prata studier.

Kaffet leder till
middag på restaurang,
skräckfilm i biomörker.

Vi möter upp
gemensamma vänner,
oplanerat krogbesök.

Det är avslappnat,
opretentiöst
och väldigt trevligt.

Senare, på efterfesten,
stärkt av rosé
vågar jag göra ett försök.

Ställer mig nära,
han lägger sin hand
lätt mot min svank.

Kollegan viskar;
Jag tycker mycket om dig,
du är inte som de andra.

Och då kysser jag honom
bara för att jag kan,
för att jag vill.

JA!

Godkänd på tentan!!

Fan, jag har klarat mitt första år
utan en enda omtenta -
jag är lite stolt över mig själv.

Lägesrapport #66

Det är nice att vara "hemma".

Dejt med Lasse (när enkelheten sviker men ändå blir till tröst)

"Du kan få mig hur lätt som helst, i en värld som är så kall och hård som den här, är en blöt mjuk kyss det enda jag begär. Kärlek, var inte kärlek menat som något enkelt att ge? När blev kärlek så svårt att få?"

"Du måste gå när jag säger till, kom hit och stör mig när du vill "

"Och du kan inte bara ringa så här efter fem år och vara så underbar och tro jag ska falla för jag vet att jag kommer falla"

"Du sa jag vill drunkna i dina lockar för alltid och dina ord dom föll som glitter över min gråa vardag. Så jag sänkte min gard, som man gör när man känner sig älskad. Men du ljuger om du säger att du tvekade innan du slog.
En högerkrok och riktigt blod. Nu när jag känt kärlek, vill jag bara ha mer."

"Du var den sista på jorden, jag trodde kunde slås ner. Vem la sorgen i dina ögon? Vem stal ditt ljus?

"Fem enkla saker blir aldrig fem enkla saker mer.  
Så kom igen då, med allt du har och lappa ihop mig bäst du kan"

"Som idé var vi bra, en vilsen hjälper en vilsen. Hur kan det bli värre än det var? Fast inga hårda ord, ingen ånger eller nåt sånt vi gav det allt vi kunde ge. Och älskling allting går sönder till slut, det är bara en fråga om tid "

"Flackande blick och lögner du snott, jag kan alla tecken, så kom igen, ge mig vad du har. Vad hände, vad hände, vad hände ,vad hände med oss, jag trodde jag äntligen hittat något jag kunde behålla."

"Dom säger dom bästa är tagna men dom ljuger, dom ljuger, för vi finns ju kvar, och om dom bara gav oss chansen "

"Och jag vet att det går över och kommer kännas bättre men varför är man alltid en djävla nybörjare på sånt här? "

"Det är en underlig känsla när man börjar hata sig själv. Den smyger sig på, äter sig in och för varje synd man gör måste man göra en till. Regn faller på mig och det spelar ingen roll, vart jag gömmer mig, för på något sätt hittar det alltid tillbaks till mig. Och jag kan inte, kan inte, kan inte gömma mig. Jag grät när jag pratade med mamma i telefon, sa att jag kände mig så jävla ond. Hon sa "Du är mycket, men du är inte ond, du har bara vant dig vid att göra fel"

"If you walk with me, you walk with me through whatever"

"Skyll på mig, lägg allt ditt hat på mig, för alla gånger jag sårat dig, det var länge sen jag tappade tron på mig själv.
Skyll på mig, var bitter och skyll på mig, för alla gånger jag svikit dig, det var länge sen jag tappade tron på mig själv."

Off you go!

Får höra något
som jag inte borde.
Råkar se något
som inte var menat.

Stärkt i min nya roll,
mitt "don't give a fuck"
glömde jag hur
liten tråkstaden är.

Så, "off you go, loser"!
Jag vill inte vara din "vän".
Jag vill inte vara någonting
som har med dig att göra.

Bitter? Kanske.
Men för fan,
ljug inte för mig.
Poff! Du är raderad.

(På alla tänkbara vis,
äntligen)

Hatet

Så blev det bara för mycket.
En ursäkt för mycket,
en lögn, en undanflykt,
för mycket.

Det är över nu,
jag behöver inte
honom i mitt liv.
Det får vara nog nu.

Han har ständigt
gjort mer skada än nytta.
Svek, lögner, ursäkter
är allt han bidrar med.

Jag ger honom skulden,
för mycket.
Kanske orättvist,
men ändå inte.

Det får vara bra nu,
orkar inte mer.
Den relation som finns,
klarar jag mig utan.

Han har sårat mig
för sista gången.
Aldrig mer ska jag
göra plats för honom.

För mig kan du
lika gärna vara död.
Är du nöjd nu,
pappagris?

Skadan

Och jag undrar
varför det alltid
blir så här.

Mitt ständiga dåliga
självförtroende,
knasiga relationer.

Ständigt sökande
efter det omöjliga,
det hopplösa.

Men jag vet vart
det kommer ifrån,
vad det bottnar i.

För om inte min far kan
älska mig för den jag är,
hur ska jag då kunna tro på
att någon annan kan göra det?

Snart så

Om några timmar
kommer jag att gråta
av stolthet.

Tonåringen tar studenten!
Min skitunge, lillfisen,
är klar med skolan.

Nu är han vuxen,
flyttar till egen lya,
sökt till universitet.

Hur gick det här till?
Hur kunde tiden gå så fort?
Hur gammal är då jag?

Jag säger det igen

Vi reder ut, stämmer av, trodde jag i min enfald.
HS lovar att bättra sig, men gör det givetvis inte.

Så jag sätter upp nya tidsgränser för honom att hålla.
Jag har sagt det förut, men nu får det vara nog.

Tjugofyra timmar till, innan jag ger upp, sen blir han raderad.
Kanske inte så drastiskt som jag tidigare påvisat, men tillräckligt.

Det är så löjligt uppenbart, att inte ens jag orkar
se, hitta, leta längre efter något som inte finns.

Önskar bara att han, han av alla, kunde ha varit uppriktig,
jag förtjänar faktiskt det (och det vet han).

Lägesrapport #65

Är något förvirrad,
kommer nog så vara
i ett par dagar till.

Anlände till K-d igår,
inneboende hos NA,
börjar jobba idag.

Återkommer.


En högerkrok och riktigt blod

En lätt bristning
på hjärtat.
Botades med en hård
svidande örfil.
Ont ska med ont
fördrivas.

Yes! Yes! Yes!

Jag är så jäkla lycklig!
Har biljetter till MUSE
(världens bästa band)
när de spelar i Sthlm!

Officiellt har jag nu sommarlov,
vilket firades rejält igår
med söta kurskamrater,
supernice!

På sö kommer NA,
hämtar mig och katten.
Vi ska göra stan osäker
innan vi rullar mot K-d.

Jobb blir det nog hela sommaren,
på bästa stället med favoritkollegor.
Det kommer varmt och svettigt
men jag längtar!

Annars?
Det kommer bli en bra sommar,
har liksom bestämt mig för det.

puss


03.32 (tick tack, del 2)

Speedad på kaffe och nikotin,
kan inte sova,
Klockan ringer 06.00,
obligatorisk närvaro på SU 8.30-14.
Sen är det tydligen öl som gäller,
blir nog en intressant dag.

Min examinationen är klar,
blir skiten godkänd
ska jag hinka champange.

Annars?
Jag har grymt fula fötter.
Häpp!

Tick tack

Tiden går.
Frustrationen ökar.

Om 19 timmar ska
examinationen lämnas in.
Av sju tänkta bra sidor har jag
en och en halv sida skit.

Tiden går.
I dubbel bemärkelse.

Tillägg

Btw;
Han tyckte jag var en sjua
med stor potential.

Sann lycka och äkta kärlek

Världens bästa band spelar i Sthlm 24/10!!

Ah, kan det inte bli oktober snart!

Svag tvåa (elakheten tar ut sin rätt)

HS vill fortsätta hålla kontakten,
kanske till och med umgås regelbundet.
Men jag vill inte ha honom som kk.
Jag tycker mycket om honom,
tro inget annat.
Uppskattar hans sällskap,
enkelt, trivsamt, mycket skratt.
Men, ska jag ligga med en vän
krävs det faktiskt något mer
än en svag tvåa,
annars kan det kvitta.
Gick jag över gränsen nu?
Kanske, men elakheten
behövde komma ut.

Annars?
Herr B försvinner på fr.
Fortfarande inte en rad skriven
på examinationen.

Tårarna

Möter upp K med orden;
"Det blir nog en hel del tårar ikväll"
K svarar, som alltid;
"Det är lugnt kompis"
Men det kommer inga tårar.
Hon är bra K, på att ge mig
välbehövliga perspektiv.

Utan hennes klarsynthet
väller dom fram,tårarna,
på resan hem, det må vara så,
bryr mig inte.
Hittar tröst
hos en annan "vän",
där allt också är tillåtet.

Gråter ut,
släpper taget,
ger efter
för besvikelsen.
Samlar mig, inser fakta.
Bara att byta fokus,
gå vidare.

Annars?
Något lätt illamående,
det går över.

RSS 2.0