Barpadda

Satt kvar efter jobbet igår,
riktigt jäkla bra nattsudd.
Inte så smart
med dagens schema.
Supernice då,
inte idag.

Dagens tema på SU;
"Gör vad du vill,
bara det står på ett ben"
Lera och dokumentation.
Säg hej till Koski,
min "fyllelergubbe"



(Ja, helt seriöst, detta har jag gjort på universitetet idag...)

Ensam.
Singel igen.
Min sambo har dragit,
flyttat hem till tråkstaden igen.

Solo.
Ingen inneboende.
Kul så länge det varade,
mindre roligt med hel hyra igen.

Annars?
Ett rejält hångel
skulle sitta fint.

...här kommer skatteåterbäringen!

Kan sammanfattas så här;
SWEET!!

Fr;
11-15 studier
16-00 jobb

Lö;
9-13 studier
13-16 Tvättid, städa
ev fika med moster
18-03 jobb

Sö;
15-23 jobb

Annars?
Imrg gör lillfisen Högskoleprovet,
håll tummarna!

Annorlunda föreläsning.
Trevligt samtal.
Prinsesstid.
Bjuden på middag.

Ingen dålig kombo
en vanlig torsdag.
Små saker som
skapar helhet.

Tack!

Och jag skriver mina listor,
på allt jag borde, måste göra.
Saker att ta tag i, skaffa, fixa.
Böcker att läsa,
samtal att ringa,
människor att träffa.

Som vanligt blir inget gjort,
jag går under av ångest
och prestationskrav.
Förlamad, fördärvad,
förtvivlad, förvirrad.
F ö r in i helvete låg.

Kommer i tid till centralen
men tåget är kraftigt försenat.
Köper kaffe och skvallertidning
i väntan på mitt efterlängtade besök.
Rycks upp från silikon och lyxvillor
av ett "Men hej, det var länge sedan!"
En barndomskompis står framför mig
och jag blir faktiskt riktigt glad över att se henne.
Vi babblar på, uppdatering och skvaller.
Resten av hennes familj gör entré,
en gång i tiden var de som min egen
(men det är en annan historia,
om ett annat liv, som var då),
men det känns ok och skratten avlöser varandra.

Min vän anländer äntligen,
något sur, väldigt hungrig (samt törstig).
Vi drar till söder, för intag av mat och alkohol.
Superb middag, bra service, uppdatering i mängder.
Vet inte när jag kände mig så hel senast.
Det är sen eftermiddag när vi åker hemöver,
hem för vin, fix och skvaller.
Och sen går vi på lokal,
dricker finöl, lyssnar på bra livemusik.
Vidare på nattklubb, drinkar och vulgodans.
Klockan är mycket sent när vi kommer hem,
men vi sitter uppe, tar ett onödigt glas vin till,
pratar, bekräftar, jag gråter.

Dagen efter är kravlös,
vi sover länge, slappar i soffan, ser på film, myser.
Avstyr alla eventuella planer på att göra något seriöst.
Det är mörkt ute när hungern kommer,
vi försöker ignorera, dämpa med vin men utan framgång.
Klockan är sent när vi väl orkar ut på jakt efter föda.
Snabbt intag och sen direkt hem till soffan igen,
mera film och vin.
Och där någonstans somnar vi båda.
För det är en tidig morgon som väntar,
tider att passa, grå vardag igen.
Men jag är nöjd, glad och så tacksam
att ha fått några dagar med N.

N är en av de få människor
jag känner mig helt avslappnad med.
En av få som får mig att känna lycka,
som jag litar fullt ut på.
Min klippa, min älskade,
älskade vän.

Pappagris ringer,
undrar hur det är.
Jag frågar vem som dött.
Ingen, svarar han.
Nehe.
Är det bra med din fru?
Eller ska ni skiljas?
Inte vad jag vet, svarar pappagris,
utan att förstå min ironi.
Samtalet pågår i hela åtta minuter,
åtta minuter som mest består av
"va?, hör inte, är på slussen".

Vi har inte hörts av på sex månader,
men har inget att säga varandra,
inget att prata om.
Jag vet inte vad han ville,
men jag känner sorg,
på ett sätt jag inte orkar med.
För jag orkar inte med honom,
hur han får mig att må,
hans totala avsaknad av förståelse,
hans ständiga frånvaro.
Jag behöver inte honom,
han har ingen självklar roll
eller plats i mitt liv,
tyvärr.

Men det är något
han själv har bestämt.
Hans eget jävla val,
för så många år sedan.
Lite sent, att komma nu
och kräva ångerrätt.
Eller hur,
pappagris.

Söndag.
Har jobbat fr,lö.
Sliten.
Less på "folk".

Ska umgås med N,
äta gott, dricka vin,
uppdatera.

Underbart,
att äntligen ses.
Ha en
söndag som förr.

Matthew sjunger;

"There's part in me you'll never know
The only thing I'll never show..."

Orgeln pumpar på,

ger mig gåshud,

fyller mig med

lycka och vemod

 

"Hopelessly I'll love you endlessly
Hopelessly I'll give you everything..."

Salig, för det är så bra,

enorm känsla,

vemod och sorg

men ändå hoppfullt

"And I won't leave you falling
If the moment ever comes"

 

Har haft två bra dagar,
nästan känt mig tillfreds med livet,
nästan lite lycklig,
utan någon speciell anledning.

Men jag saknar
min fantastiska tonåring
så det svider i hjärtat.

Idag berättade min handledare
om alla positiva egenskaper
hon ser hos mig.

Jag är bla engagerad, lugn
intresserad, sund, bra blick för barnen,
bra på att se vart jag behövs.

Hon skulle utan problem
kunna tänka sig att ha mig
som kollega.

Kändes mycket bra att höra,
jag stormtrivs, även om de små
har testat mina gränser idag.

Annars?
Trött.
Missuppfattat uppgiften tills på to.
Komatrött.
Måste köpa gummistövlar.
Megakomatrött.

Uruselt humör,
jobbig dag,
massor kvar att göra.

Intag av socker,
Muse i lurarna,
bara att sätta igång.

Har en lång lista
över vad jag borde göra,
ta tag i, reda ut idag.

Orkar ingenting,
sätter "In Rainbows" på repeat,
återvänder till sängen.

Ibland så blir jag faktiskt
förvånad över mig själv.

Som dagens blängpass.
Gråtande barn,
sura gäster,
slöa kollegor.

Men jag jobbar på.
Tröstar med glass,
säljer ut mig själv,
håller tempot uppe.

För vad, kanske du undrar.
Inte vet jag, det bara är så.

Men mitt slit,
(kanske) falska leende,
ger ett stort plusresultat
vid kassaräkning.

Jag ska slösa bort
vart enda öre,
när älskade N
äntligen kommer.

Ibland så blir det lönsamt
att förvånas över sig själv.

Förlåt,
att jag är tråkig,
men det samma repriser
varje jäkla dag.

Går på
värdelösa seminarium,
halvsover genom
meningslösa föreläsningar.

Försöker plugga,
att orka jobba.
Skapa en mening,
ett någorlunda socialt liv.

Fastnar så lätt
i gammal dret.
Fången bland
demoner och vemod.

Istället för att delta
i allt det nya som faktiskt erbjuds,
känner jag avund,
tycker synd om mig själv.

Förlåt.

I brist på annat
frågar jag boken.
Svaret blir;
"Ge det allt du förmår"

Men just nu
förmår jag ingenting.
Alltså är det
lika bra att ge fan.

Tillbaka på ruta ett,
kanske blev det
till och med
ett steg bakåt.

Distans?
Inte analysera?

Jo, tjena.

Går "så där" bra.
Mår "så där" bra.

Dret

Oväntade livstecken
från olika håll.

Vet inte riktigt hur
jag mår.

Ok, antar jag,
för tillfället.

Bara jag orkar
hålla distansen.

Ger fan i
analyserandet.

Har bestämt mig för att vara klar.
Klar med examinationen.
Kommer att få komplettera.
Men orka bry.

Vet hur kommentaren blir.
"Ditt språk är utmärkt med
korrekta referenser.,
dock är analysen för tunn."

Men jag tar det.
Skallen är tom.
Skrivkrampen svår.
Tentaångesten tröttande.

Det blir som det blir, det går som det går.

Jag längtar så jävla mycket efter A.
Längtar så jävla mycket,
att jag inte ens orkar prata med henne.

puss

Och nu,
rasade allt samman.

Precis nu,
blev det bara för mycket.

Kolsvart, hopplöst,
total avsaknad av mening.

Helgen börjar vid lunch fr.
Möter upp moster för långfika,
som leder till spontan middag
med kusiner och prinsessor.

Möter upp NA senare,
seriös, oplanerad krogrunda.
Avslutar med onödig bortamatch
på fel sida stan.

Vaknar med lätt ångest,
inser att jag är sen till samling,
att jag måste ta pendel.
Lånar tandborste, deo och drar listigt iväg.

Gemensam färd till Ikea,
intag av köttbullar, cola, kaffe.
Bland skrikiga barn och kundvagnar
har jag vansinnigt roligt med mitt sällskap.

Vidare till nästa anhalt,
och nästa och nästa och nästa.
Det är kväll innan jag får en chans
att lukta som vanligt.

Färden går vidare,
hämtar vin, beställer mat.
Fortfarande härligt sällskap,
somnar sent.

Kl ringer 06.45 sö morgon,
beger mig ut i kylan, upphämtad 08.15.
Ska hjälpa moster att flytta,
några timmar senare åker vi norrut.

Allt flyter på, bättre än planerat,
tidsschemat håller, humöret på topp.
Åter i Sthlm vid 19,
sätter nyckeln i dörren en timme senare.

Annars?
Jo, tack,
tentaångest och halsont.

puss

Igår fick jag
mitt behov
av bekräftelse
rejält uppfyllt.

Ja, jävlar.