Barpadda

Pappagris ringer,
undrar hur det är.
Jag frågar vem som dött.
Ingen, svarar han.
Nehe.
Är det bra med din fru?
Eller ska ni skiljas?
Inte vad jag vet, svarar pappagris,
utan att förstå min ironi.
Samtalet pågår i hela åtta minuter,
åtta minuter som mest består av
"va?, hör inte, är på slussen".

Vi har inte hörts av på sex månader,
men har inget att säga varandra,
inget att prata om.
Jag vet inte vad han ville,
men jag känner sorg,
på ett sätt jag inte orkar med.
För jag orkar inte med honom,
hur han får mig att må,
hans totala avsaknad av förståelse,
hans ständiga frånvaro.
Jag behöver inte honom,
han har ingen självklar roll
eller plats i mitt liv,
tyvärr.

Men det är något
han själv har bestämt.
Hans eget jävla val,
för så många år sedan.
Lite sent, att komma nu
och kräva ångerrätt.
Eller hur,
pappagris.